fattad på det sätt, att den gifver konungen full myn-
dighet att upphäfva karantän för kolera; och såsom
följd af opinionen i Norge, hvilken bäde hos regering
och folk är utvecklad derlån, att man icke önskar
någon karar hafva vi också endast haft 5 dagars
karantän — resan inberäknad — på en tid, då Sverge
och Danmark haft 19 das sensom kommunika
tionen till lands alltid har t alldeles fri. Vid
flera tillfällen har säväl kolera-centralkommissionen
som medicinska fakulteten bhemställt, att on kongress
af sakkunnige män från de tre skandinaviska län-
derna måtte bringas till stånd för att se saken ordnad
på ett öfverensstämmande sätt, men hittills utan re-
sultat. Låtom oss då hoppas, att vi nu, då ocksä
den danska regeringen med stöd af det danska sund-
hetskollegium har slutit sig till åsigten om karantäns
onyttighet, skola rätt snart se äfven svenska nationen
följa den riktning, som de flesta af Europas upplysta
regeringar hafva beträdt under loppet af det sista år-
tiondet. -
Det hopp, som den utmärkte talaren ech
vetenskapsmannen uttryckte i slutet af detta
anförande, har beklagligtvis icke ännu gått i
fullbordan. Icke ens den kongress till ge-
mensam rådplägning i ämnet mellan sakkun-
nige män från de tre skandinaviska rikena,
hvarom de norska auktoriteterna förnyade
-gånger gjort framställning, har kunnat kom-
ma till stånd. Någon obenägenhet emot en
sådan kongress skall dock lika litet hafva
mött från dansk, som från norsk sida.
Att emellertid det anförda yttrandet utgjorde
ett uttryck icke blott af prof. Fayes enskilta me-
ning, utan af de församlade läkarnes öfverens-
stimmande och gemensamma tankar i detta
ämne, ådagalades på det mest otvetydiga sätt, då
omedelbart efter dess slut professor Malmsten
begärde att få den frågan till sektionens be-
svarande uttryckligen framställd, huruvida icke
hr Fayes yttrande i alla delar kunde anses
såsom uttalande sektionens gemensamma åsigt,
och då efter formligen framställd proposition
samtlige ledamöterne derpå, med undantag
blott af en enda (en läkare från Norrköping),
reste sig till uttryck af sitt instämmande.
Bland de vid detta tillfälle närvarande och
instämmande fanns nästan allt hvad Sverige,
Norge och Danmark hafva utmärktast inom
läkarevetenskapen. Såsom bevis derpå, hvad
Sverige angår, må det vara tillräckligt erinra,
att bland dem befunno sig professor And.
Retzius, öfverläkarne Huss, Malmsten, Carlsson
och Sonden, medicinalrådet Bery ochöfverhufvud
hufvudstadens mest erfarne praktiske läkare,
professorerne Hvasser och Sundevall från Up-
gala, professor Gellerstedt från Lund m. fl.
Hafva dessa män, eller hafva läkarne i all-
mänbhet, tilläfventyrs på de sedermera förflutna
tvenne åren ändrat sina åsigter i detta ämne?
Vi känna icke någon den ringaste anledning
till ett sådant antagande, så framt man icke
skulle vilja såsom en sådan anse den tystnad,
hvarmed de åsett den i år ånyo öfver vårt
land lössläppta spärrnings-cpidemien. Vi hafva
likväl flera anledningar atttro, det man skulle
göra ganska orätt uti att gifva denna tystnad
en sådan tydning.
Nya tilldragelser under den nu pågående
epidemien hafva visserligen uppdagat, att här
och der i landsorterna läkare äfven finnas,
som ännu tyckas sätta någon tillit till spärr-
ningarnre, eller som åtminstone icke afstyrkt
sådana inom kretsen för deras egen verksam-
het, Vare sig nu att detta skett af bristande
tillräcklig upplysning om den annorstädes
vunna allmänna erfarenheten, eller af undse-
ende för kommunala eller andra högre myn-
digheter, hvilka man genom en sådan efter-
vifvenhet för fördomarne tilläfventyrs trott
sig vara till behag. Men vi tro oss likväl
icke begå något misstag om vi påstå, att den
isigt, som af den medicinska sektionen vid
naturforskaremötet år 1851 uttalades, kan an-
tagas såsom i sjelfva verket uttryckande den
mening, som numera delas af alla upplysta
och fördomsfria läkare äfven i vårt land.
Men om likarne således sjelfve, om läkare-
retenskapens utmärkte målsmän för sin del all-
leles icke gilla spärrningsväsendet emot ko-
eran, om de tvärtom till och med anse det
rara mera skadligt än gagnoligt, hb 5
pprauntras det ännu? hvarföre har man und-
seende äfven med de mest upprörande missbruk
leraf?
a
