fattad på det sätt, att den gifver konungen full myndighet att upphäfva karantän för kolera; och såsom följd af opinionen i Norge, hvilken bäde hos regering och folk är utvecklad derlån, att man icke önskar någon karar hafva vi också endast haft 5 dagars karantän — resan inberäknad — på en tid, då Sverge och Danmark haft 19 das sensom kommunika tionen till lands alltid har t alldeles fri. Vid flera tillfällen har säväl kolera-centralkommissionen som medicinska fakulteten bhemställt, att on kongress af sakkunnige män från de tre skandinaviska länderna måtte bringas till stånd för att se saken ordnad på ett öfverensstämmande sätt, men hittills utan resultat. Låtom oss då hoppas, att vi nu, då ocksä den danska regeringen med stöd af det danska sundhetskollegium har slutit sig till åsigten om karantäns onyttighet, skola rätt snart se äfven svenska nationen följa den riktning, som de flesta af Europas upplysta regeringar hafva beträdt under loppet af det sista årtiondet. Det hopp, som den utmärkte talaren ech vetenskapsmannen uttryckte i slutet af detta anförande, har beklagligtvis icke ännu gått i fullbordan. Icke ens den kongress till gemensam rådplägning i ämnet mellan sakkunnige män från de tre skandinaviska rikena, hvarom de norska auktoriteterna förnyade -gånger gjort framställning, har kunnat komma till stånd. Någon obenägenhet emot en sådan kongress skall dock lika litet hafva mött från dansk, som från norsk sida. Att emellertid det anförda yttrandet utgjorde ett uttryck icke blott af prof. Fayes enskilta mening, utan af de församlade läkarnes öfverensstimmande och gemensamma tankar i detta ämne, ådagalades på det mest otvetydiga sätt, då omedelbart efter dess slut professor Malmsten begärde att få den frågan till sektionens besvarande uttryckligen framställd, huruvida icke hr Fayes yttrande i alla delar kunde anses såsom uttalande sektionens gemensamma åsigt, och då efter formligen framställd proposition samtlige ledamöterne derpå, med undantag blott af en enda (en läkare från Norrköping), reste sig till uttryck af sitt instämmande. Bland de vid detta tillfälle närvarande och instämmande fanns nästan allt hvad Sverige, Norge och Danmark hafva utmärktast inom läkarevetenskapen. Såsom bevis derpå, hvad Sverige angår, må det vara tillräckligt erinra, att bland dem befunno sig professor And. Retzius, öfverläkarne Huss, Malmsten, Carlsson och Sonden, medicinalrådet Bery ochöfverhufvud hufvudstadens mest erfarne praktiske läkare, professorerne Hvasser och Sundevall från Upgala, professor Gellerstedt från Lund m. fl. Hafva dessa män, eller hafva läkarne i allmänbhet, tilläfventyrs på de sedermera förflutna tvenne åren ändrat sina åsigter i detta ämne? Vi känna icke någon den ringaste anledning till ett sådant antagande, så framt man icke skulle vilja såsom en sådan anse den tystnad, hvarmed de åsett den i år ånyo öfver vårt land lössläppta spärrnings-cpidemien. Vi hafva likväl flera anledningar atttro, det man skulle göra ganska orätt uti att gifva denna tystnad en sådan tydning. Nya tilldragelser under den nu pågående epidemien hafva visserligen uppdagat, att här och der i landsorterna läkare äfven finnas, som ännu tyckas sätta någon tillit till spärrningarnre, eller som åtminstone icke afstyrkt sådana inom kretsen för deras egen verksamhet, Vare sig nu att detta skett af bristande tillräcklig upplysning om den annorstädes vunna allmänna erfarenheten, eller af undseende för kommunala eller andra högre myndigheter, hvilka man genom en sådan eftervifvenhet för fördomarne tilläfventyrs trott sig vara till behag. Men vi tro oss likväl icke begå något misstag om vi påstå, att den isigt, som af den medicinska sektionen vid naturforskaremötet år 1851 uttalades, kan antagas såsom i sjelfva verket uttryckande den mening, som numera delas af alla upplysta och fördomsfria läkare äfven i vårt land. Men om likarne således sjelfve, om läkareretenskapens utmärkte målsmän för sin del allleles icke gilla spärrningsväsendet emot koeran, om de tvärtom till och med anse det rara mera skadligt än gagnoligt, hb 5 pprauntras det ännu? hvarföre har man undseende äfven med de mest upprörande missbruk leraf? a