sträckta. Visdomen må påyrka resan, men den måste först undersöka skeppets tillstånd och naturen af de varor som skola utbytas. Icke hvarje skepp som afseglar från Tarshish kan föra tillbaka Ophirs guld; men måste det derföre ruttna ned i hamnen? Nej; låt vinden fylla dess segel! Men jag hade väntat att Rolands bref till hans son skulle vara uppfyldt af glädje och hänryckning — någon glädje fanns icke deri, men likväl fanns der måhända hänryckning — ehuru en värdig, allvarlig och kufvad hänryckning. Uti det stolta samtycke som den gamle soldaten gaf till sin sons önskan, uti hela hans uppfattning af bevekelsegrunder, så beslägtade med hans egen natur — framskymtade likväl en synbar sorg; det syntes nästan som hade han gjort våld på sig för att meddela det samtycke han gaf. Icke förr än jag läst och åter omläst Rolands bref, kunde jag gissa till Rolands känslor då han skref. Nu, efter denna långa mellantid, förstår jag dem fullkomligt. Hade han sändt ifrån sig, uti ädel strid, en gosse nyss inträdd i lifvet, fremmande för synden, med en ren och firlig entusiasm, sådan som hans egen unga, ridderliga ifver — då skulle han med hela en krigares fröjd ha afgifvit en glad gärd till Englands härar; men nu skådade han framför sig, ehuru måhända dunkelt, icke den frimodiga krigareifvern, utan det sorgliga försoningsbegäret — och vid denna tanke lemnade han insteg åt aningar, som han i annat fall skulle ha afvisat — så att det vid slutet af brefvet icke tycktes som hade det varit den stolte, krigserfarne Roland som skref, utan snarare en rädd, orolig moder. Varningar och böner, och erinringar att icke vara för oförvägen, och försäkringar att den bästa soldaen alltid är den försigtigaste — var detta råd tt den stolte veteran som i spetsen för les