sträckta. Visdomen må påyrka resan, men
den måste först undersöka skeppets tillstånd
och naturen af de varor som skola utbytas.
Icke hvarje skepp som afseglar från Tarshish
kan föra tillbaka Ophirs guld; men måste det
derföre ruttna ned i hamnen? Nej; låt vinden
fylla dess segel!
Men jag hade väntat att Rolands bref till
hans son skulle vara uppfyldt af glädje och
hänryckning — någon glädje fanns icke deri,
men likväl fanns der måhända hänryckning —
ehuru en värdig, allvarlig och kufvad hän-
ryckning. Uti det stolta samtycke som den
gamle soldaten gaf till sin sons önskan, uti
hela hans uppfattning af bevekelsegrunder, så
beslägtade med hans egen natur — framskym-
tade likväl en synbar sorg; det syntes nästan
som hade han gjort våld på sig för att med-
dela det samtycke han gaf. Icke förr än jag
läst och åter omläst Rolands bref, kunde jag
gissa till Rolands känslor då han skref. Nu,
efter denna långa mellantid, förstår jag dem
fullkomligt. Hade han sändt ifrån sig, uti
ädel strid, en gosse nyss inträdd i lifvet,
fremmande för synden, med en ren och firlig
entusiasm, sådan som hans egen unga, rid-
derliga ifver — då skulle han med hela en
krigares fröjd ha afgifvit en glad gärd till
Englands härar; men nu skådade han framför
sig, ehuru måhända dunkelt, icke den frimo-
diga krigareifvern, utan det sorgliga förso-
ningsbegäret — och vid denna tanke lemnade
han insteg åt aningar, som han i annat fall
skulle ha afvisat — så att det vid slutet af
brefvet icke tycktes som hade det varit den
stolte, krigserfarne Roland som skref, utan
snarare en rädd, orolig moder. Varningar och
böner, och erinringar att icke vara för oför-
vägen, och försäkringar att den bästa solda-
en alltid är den försigtigaste — var detta råd
tt den stolte veteran som i spetsen för les