RM SLUUCIL PIL VILIESL, Utlall DIOLL al GCI Hank
tige herre, som först började Stockholms be-
byggande. (Forts. följer.)
STR
Balansen i Drottninghuset.
Här nedan följer slutet af Drottninghus-
direktionens till kammarrätten afgifna yttrande:
I afseende åter å kammarrättens behörighet att
döma i målet, förekommer: att drottninghuset, som
åtnjuter ärligt statsanslag, är ett af de verk, hvilkas
redogörelser till öfver-revisions-departementets gransk-
ning ingå; att, enligt 5 1 mom. af kammarrättens
instruktion, kammarrätten eger att upptaga och. af-
göra alla balansmäl eller angifvelser emot kronans
och alla sådana publika verks uppbördsmän, hvilkas
redogörelser till öfver-revisions-departementets gransk-
ning ingå, om tillgrepp och förskingring af dem till
uppbörd anförtrodde medel eller persedlar: att Möller,
enligt hvad äfven är- anfördt och advokatfiskals-embe-
tet äfven medgifvit, var uppbördsman; att advokat-
fiskalen icke åberopat och ej heller lärer kunna åbe-
ropa något stadgande till stöd för den af honom an-
tydda mening, att uppbördsmanna-ansvar endast skulle
ega rum för de af en uppbördsman till bestridande
af löpande utgifter inflytande medel; att, om en så-
dan distinktion af domare antoges, som advokatfiska-
len uppgjort för uppbördsmanna-ansvarighet, denna
ansvarighet för de flesta fall skulle upphöra, och denl
största väda derigenom uppkomma för det allmänna,
äfvensom för alla som hafva kontroll eller tillsyn öf-
ver allmänna medel, helst i sädana fall som detföre-
varande, då uppbördsman rymt och ej kunnat ertap-
pas, både han och hans tillgängar, med afseende å
de hinder, som den allmänna. rättegängsordningen i
motsats med den för kammarrätten stadgade lägger i
vägen för sädan persons sakfällande, innan han per-
sonligen tillstädeskommit, blifva nästan oåtkomliga.
Pe tillgripna. skuldsedlarnes egenskap af allmänna
medel lärer ej kunna bestridas. Att de varit Möller
till uppbörd anförtrodda, torde af hvad här ofvan
blifvit anfördt finnas, enär ordet uppbörd här ej kan
få tolkas i den inskränkta mening advokatfiskals-em-
betet deråt velat gifva, utan till uppbördsmans upp-
börd, väl, jemlikt 45 kap. 2 s missgernings-balken,
måtte höra alla de medel, penningar, skuldsedlar el-
ler persedlar, som han i denna egenskap till förva-
rande, förvaltning eller redovisning emottagit och så-
Junda exempelvis likaväl den en kamererare och ränt-
mästare lemnade kassakissa och de deruti förvarade
skuldsedlar, som de för. dessa skuldsedlar erlagdaj:
räntemedel eller andra kontanta penningar. Advokat-
fiskalsembetet har väl uppgifvit att direktionen skulle
vitsordat att ifrägavarande säkerhetshandlingar icke
varit anförtrodda åt kamereraren, utan legat förva-
rade under direktionens egen värd uti en kassakista,
till hvilken en af direktionens ledamöter haft nyc-
keln, men denna uppgift skall vid granskning af di-4.
rektionens åberopade skrifvelse och dess jemnförelse j
med utslaget finnas grundad på ett misstag, då di-
rektionens utslag innehåller att Möller, i egenskap af
kamererare, haft nyckeln till det källarehvalf, der
kassakistan förvarades, och denna kista eller hvad
deri förvarades säledes ej utan väld eller begagnande :
af den Möller anförtrodda nyckel kunnat ätkommas. I
Ordet anförtrodd lärer väl ej heller af kongl. kam-
marrätten tolkas i så inskränkt mening, att upp-
el
K
E
hbördsman ej anses: vara anförtrodd, medel för det
att han icke ensam utan tillika med en eller fere
fätt förtroendet eller värden, i hvilket fall alla me-
del, som böra fnnas uti kassakistan, försedd med
fera lås, dertill särskilda personer böra förvara nyck-.
larna, när de af en utaf desse personer, t. ex. en
landträntmästare, tillgripas, skulle förklaras icke hafva
varit konom anförtrodda och han således, om han
tillgripit och rymt med allt hvad i kontorets kassa-
kista funnits, ej kunna i kongl. kammarrätten tillta-
Jas och dömas till ansvar för balans.
Direktionen vägar, på grund af hvad nu anfördt
blifvit, förutsätta alt k. kammarrätten i laga ordning ;
pröfvar Möller saker för tillgrepp af meranämnda ;
skuldsedlar och att direktionen säledes finnes icke,
såsom advokatfiskalsembetet pästätt, obehörigen hafva
sammanblandat saker, som med hvarandra ej ega ge-
menskap. Deremot synes det direktionen såsom hade
en dylik sammanblandning å annat häll ägt rum, då
man tyckes inbilla sig att den ansvarighet, som lag-
ligen må kunna drabba direktionens ledamöter, skulle :
kunna kringgäs derigenom, att kamereraren varder:
besiraftad såsom uppbördsman, den der tillgripit ho-
nom anförtrodda allmänna medel. Vid närmare be-l!
traktande torde förhällandet snarare finnas vara mot-!
L
j
satt. Emellertid och om det är så som advokatfi-
skalsembetet påstätt, att direktionen varit försumlig,
som ej bättre vårdat säkerhetshandlingarne än att
dessa kunnat för obehörig person blifva ätkomliga, så
kommer detta — hvarom nu icke är fråga — troli- i
gen att, när talan derom anställes, blifva ett skäll.
emot direktionen, men ingalunda lärer väl sådant i
förevarande fall, då den obehörige personen varinrätt-
ningens kamererare, kunna lända denne till: lindring
eller ursäkt. Hustjufven straftas ju bögre för det att
husbonden bär och mäste ha förtroende för tjenaren..
Sålunda torde ock den offentlige tjenstemannen böra
anses hafva förbrutit sig mera i samma män som han I.
svikit det honom visade förtroendet. - ;
I sammanhang härmed torde uppmärksamheten ock
böra fästas derå, att, enligt de principer kongl. kam- :
marrätten vanligen följt, det ej lärer vara att päå-J!
räkna, att den ersättningsskyldighet, som för större)
eller mindre del bort drabba direktionens aidne 1e-li
damot prosten Fröst, af kongl. kammarrätten hans :
sterbhusdelegare ädömes; hvadan i osäkerhet om huru
denna ersättningsskyldighet, på annat ställe, varder.
bedömd och hvad derefter kan utgå, man, i det all-å
männas intresse, ej synes hafva bort utfinna utvägar,
att skona Möller och hans tillgängar. Derjemte torde
böra tillkännagifvas att emot innehafvarne af de stulna
skuldsedlarna talan om deras återställande till ega-j
ren är gjord anhängig, samt att emellertid en af di-
rektionens undertecknade ledamöter har ansett sin
ställning fordra och äfven kunna medgifva att, utan
att derigenom ingå i nägot bedömande af den ersätt- j.
ningsskyldighet, som lagligen må kunna ådömas ho-
nom eller andra direktionstedamöter, han ovilkorli-
gen förpligtat sig att godtgöra Drottninghuset en fjer-
dedel af den förlust, Drottninghuset genom kamere-
raren Möllers tillgrepp drabbar, och han har derföre,
innan utslaget till kammarrätten insändes, afgifvit en
sådan förbindelse, som bifogade afskrift visar.
Vidkommande sluteligen advokatfiskalsembetets på-
stående i afseende ä de utaf Möller uppburna ränte-
medel, fär direktionen förklara, att då tvist uppstått
huruvida Möller lagligen ägt att meddela qvitto äl
dessa medel, direktionen ansett sig ej böra vid ba-Å
lansutredningen förbigå desamma; men: att direktio-!:
nen bloitställt sig för rättvist klander att hafva up-Å
pehållit ärendet, om den såsom advokatfiskalsembe-
tet nu yrkat, uppskjutit hela balansutredningen intill-.
dess tvisten angående dessa jemförelsevis mindre be-1
tydliga ränteposter hunnit genomgå alla instanser, sär- j:
deles då talan emot den ene gäldenären, hvars skul-:
debref är ett bland de bortstulna, ej torde kunna med i:
hopp om framgång af direktionen börjas, förr änrät-å:
tegängen om eganderätten till sjelfva skuldebrefveti!
emellan direktionen och nu varande innehafvaren af
skuldebrefvet är vorden afgjord. Emellertid och dölj
det är öfverensstämmande med direktionens åsigt atti
någon förlust icke slutligen bör drabba: Drottninghu-!:
set genom Möllers underlåtenhet att inbetala dessa j
honom af enskilta anförtrodda medel, och denna äsigt.
är grundad derpå, att räntemedlen icke äro i skulde-
brefven afskrifna; att de bort af läntagarne i banken
för Drottninghusets räkning insättas och att, jemlikt
7 S af Kongl. kungörelsen den 30 Septemboar 1839,
Möller ej bort anförtros insättning af nämnde medel,
vill direktionen, så vidt på densamma beror, nu tills i
vidare afstå från talan om ersättninp af Möller för
sär RAD.
oremsroana EO