RM SLUUCIL PIL VILIESL, Utlall DIOLL al GCI Hank tige herre, som först började Stockholms bebyggande. (Forts. följer.) STR Balansen i Drottninghuset. Här nedan följer slutet af Drottninghusdirektionens till kammarrätten afgifna yttrande: I afseende åter å kammarrättens behörighet att döma i målet, förekommer: att drottninghuset, som åtnjuter ärligt statsanslag, är ett af de verk, hvilkas redogörelser till öfver-revisions-departementets granskning ingå; att, enligt 5 1 mom. af kammarrättens instruktion, kammarrätten eger att upptaga och. afgöra alla balansmäl eller angifvelser emot kronans och alla sådana publika verks uppbördsmän, hvilkas redogörelser till öfver-revisions-departementets granskning ingå, om tillgrepp och förskingring af dem till uppbörd anförtrodde medel eller persedlar: att Möller, enligt hvad äfven äranfördt och advokatfiskals-embetet äfven medgifvit, var uppbördsman; att advokatfiskalen icke åberopat och ej heller lärer kunna åberopa något stadgande till stöd för den af honom antydda mening, att uppbördsmanna-ansvar endast skulle ega rum för de af en uppbördsman till bestridande af löpande utgifter inflytande medel; att, om en sådan distinktion af domare antoges, som advokatfiskalen uppgjort för uppbördsmanna-ansvarighet, denna ansvarighet för de flesta fall skulle upphöra, och denl största väda derigenom uppkomma för det allmänna, äfvensom för alla som hafva kontroll eller tillsyn öfver allmänna medel, helst i sädana fall som detförevarande, då uppbördsman rymt och ej kunnat ertappas, både han och hans tillgängar, med afseende å de hinder, som den allmänna. rättegängsordningen i motsats med den för kammarrätten stadgade lägger i vägen för sädan persons sakfällande, innan han personligen tillstädeskommit, blifva nästan oåtkomliga. Pe tillgripna. skuldsedlarnes egenskap af allmänna medel lärer ej kunna bestridas. Att de varit Möller till uppbörd anförtrodda, torde af hvad här ofvan blifvit anfördt finnas, enär ordet uppbörd här ej kan få tolkas i den inskränkta mening advokatfiskals-embetet deråt velat gifva, utan till uppbördsmans uppbörd, väl, jemlikt 45 kap. 2 s missgernings-balken, måtte höra alla de medel, penningar, skuldsedlar eller persedlar, som han i denna egenskap till förvarande, förvaltning eller redovisning emottagit och såJunda exempelvis likaväl den en kamererare och räntmästare lemnade kassakissa och de deruti förvarade skuldsedlar, som de för. dessa skuldsedlar erlagdaj: räntemedel eller andra kontanta penningar. Advokatfiskalsembetet har väl uppgifvit att direktionen skulle vitsordat att ifrägavarande säkerhetshandlingar icke varit anförtrodda åt kamereraren, utan legat förvarade under direktionens egen värd uti en kassakista, till hvilken en af direktionens ledamöter haft nyckeln, men denna uppgift skall vid granskning af di-4. rektionens åberopade skrifvelse och dess jemnförelse j med utslaget finnas grundad på ett misstag, då direktionens utslag innehåller att Möller, i egenskap af kamererare, haft nyckeln till det källarehvalf, der kassakistan förvarades, och denna kista eller hvad deri förvarades säledes ej utan väld eller begagnande : af den Möller anförtrodda nyckel kunnat ätkommas. I Ordet anförtrodd lärer väl ej heller af kongl. kammarrätten tolkas i så inskränkt mening, att uppel K E hbördsman ej anses: vara anförtrodd, medel för det att han icke ensam utan tillika med en eller fere fätt förtroendet eller värden, i hvilket fall alla medel, som böra fnnas uti kassakistan, försedd med fera lås, dertill särskilda personer böra förvara nyck-. larna, när de af en utaf desse personer, t. ex. en landträntmästare, tillgripas, skulle förklaras icke hafva varit konom anförtrodda och han således, om han tillgripit och rymt med allt hvad i kontorets kassakista funnits, ej kunna i kongl. kammarrätten tilltaJas och dömas till ansvar för balans. Direktionen vägar, på grund af hvad nu anfördt blifvit, förutsätta alt k. kammarrätten i laga ordning ; pröfvar Möller saker för tillgrepp af meranämnda ; skuldsedlar och att direktionen säledes finnes icke, såsom advokatfiskalsembetet pästätt, obehörigen hafva sammanblandat saker, som med hvarandra ej ega gemenskap. Deremot synes det direktionen såsom hade en dylik sammanblandning å annat häll ägt rum, då man tyckes inbilla sig att den ansvarighet, som lagligen må kunna drabba direktionens ledamöter, skulle : kunna kringgäs derigenom, att kamereraren varder: besiraftad såsom uppbördsman, den der tillgripit honom anförtrodda allmänna medel. Vid närmare be-l! traktande torde förhällandet snarare finnas vara mot-! L j satt. Emellertid och om det är så som advokatfiskalsembetet påstätt, att direktionen varit försumlig, som ej bättre vårdat säkerhetshandlingarne än att dessa kunnat för obehörig person blifva ätkomliga, så kommer detta — hvarom nu icke är fråga — trolii gen att, när talan derom anställes, blifva ett skäll. emot direktionen, men ingalunda lärer väl sådant i förevarande fall, då den obehörige personen varinrättningens kamererare, kunna lända denne till: lindring eller ursäkt. Hustjufven straftas ju bögre för det att husbonden bär och mäste ha förtroende för tjenaren.. Sålunda torde ock den offentlige tjenstemannen böra anses hafva förbrutit sig mera i samma män som han I. svikit det honom visade förtroendet. ; I sammanhang härmed torde uppmärksamheten ock böra fästas derå, att, enligt de principer kongl. kam: marrätten vanligen följt, det ej lärer vara att päå-J! räkna, att den ersättningsskyldighet, som för större) eller mindre del bort drabba direktionens aidne 1e-li damot prosten Fröst, af kongl. kammarrätten hans : sterbhusdelegare ädömes; hvadan i osäkerhet om huru denna ersättningsskyldighet, på annat ställe, varder. bedömd och hvad derefter kan utgå, man, i det all-å männas intresse, ej synes hafva bort utfinna utvägar, att skona Möller och hans tillgängar. Derjemte torde böra tillkännagifvas att emot innehafvarne af de stulna skuldsedlarna talan om deras återställande till ega-j ren är gjord anhängig, samt att emellertid en af direktionens undertecknade ledamöter har ansett sin ställning fordra och äfven kunna medgifva att, utan att derigenom ingå i nägot bedömande af den ersättj. ningsskyldighet, som lagligen må kunna ådömas honom eller andra direktionstedamöter, han ovilkorligen förpligtat sig att godtgöra Drottninghuset en fjerdedel af den förlust, Drottninghuset genom kamereraren Möllers tillgrepp drabbar, och han har derföre, innan utslaget till kammarrätten insändes, afgifvit en sådan förbindelse, som bifogade afskrift visar. Vidkommande sluteligen advokatfiskalsembetets påstående i afseende ä de utaf Möller uppburna räntemedel, fär direktionen förklara, att då tvist uppstått huruvida Möller lagligen ägt att meddela qvitto äl dessa medel, direktionen ansett sig ej böra vid ba-Å lansutredningen förbigå desamma; men: att direktio-!: nen bloitställt sig för rättvist klander att hafva up-Å pehållit ärendet, om den såsom advokatfiskalsembetet nu yrkat, uppskjutit hela balansutredningen intill-. dess tvisten angående dessa jemförelsevis mindre be-1 tydliga ränteposter hunnit genomgå alla instanser, särj: deles då talan emot den ene gäldenären, hvars skul-: debref är ett bland de bortstulna, ej torde kunna med i: hopp om framgång af direktionen börjas, förr änrät-å: tegängen om eganderätten till sjelfva skuldebrefveti! emellan direktionen och nu varande innehafvaren af skuldebrefvet är vorden afgjord. Emellertid och dölj det är öfverensstämmande med direktionens åsigt atti någon förlust icke slutligen bör drabba: Drottninghu-!: set genom Möllers underlåtenhet att inbetala dessa j honom af enskilta anförtrodda medel, och denna äsigt. är grundad derpå, att räntemedlen icke äro i skuldebrefven afskrifna; att de bort af läntagarne i banken för Drottninghusets räkning insättas och att, jemlikt 7 S af Kongl. kungörelsen den 30 Septemboar 1839, Möller ej bort anförtros insättning af nämnde medel, vill direktionen, så vidt på densamma beror, nu tills i vidare afstå från talan om ersättninp af Möller för sär RAD. oremsroana EO