En samnn-saga från våra dagar.
En enkel stendenso-berättelse
AF
GEORG AMEEN.
Carls — den XI:s — krona speglade som
vanligt sin gyllene glans i de böljor, hvilka
sakta slogo mot Trotsö strand, väl icke åter-
gifvande de stolta fagaderna af några ståtliga
alatser eller de lifliga dragen hos någon
handelns drottning, men afbildande kontu-
terna af dessa trädvallar, hvilkas värde den
store konungen gaf ett så lysande erkän-
nande, då han vid grundläggandet kallade
den stad, hvars bestämmelse var att blifva
dessas hufvudstad, sin krona. Måtte kro-
nans glans aldrig blekna genom andra tiders
underkännande af detta värde.
Men vid den långa sträcka af stränderna,
som icke tillhör den egentliga hamnen eller
örlogsvarfvet, utan de aflägsnare delarne af
staden, afspeglade sig äfven, koja vid koja,
på en vidsträckt rymd, de boningar, hvilka
innesluta denna talrika arbetspersonal, som
helt naturligt tillhör en stad af sådan beskaf-
fenhet, och som sällan finner kronans kaka
så dryg,, som ordspråket säger. I en sådan
stad; hvars egentliga lifselement utgöres af
ett stort kronans etablissement, mäste det
allmänna tillståndets karakter vara: nästan
ingen rikedom, föga, välstånd, knapp berg-
ning hos en stor, och mycken fattigdom hos
den största delen af de 14,000 invånarne.
Det vore orätt att icke erkänna de stora,
ofta ganska betungande. uppoffringar, som
både stat, kommun och enskilda göra, föratt
upprätthålla en jemnvigt, den hvarje olyck-
lig tillfällighet dock hotar att störa.
Sabbatens: klockor ringde folket samman ,
och ur arbetarnes aflägsna hyddor vandrade
tysta skaror upp till templen för att bedja;
och Ordets tjenare tolkade evangeliet om