IV. Det ör sannt, alla de anförda olägenhetern: inträffa icke alltid tillsammans; men erfaren heten i flera länder bar likväl visat, att fler af dem vanligtvis semmanträfta såsom me eller mindre uppehbara öljder af spörrnin garne emot kolersp. En del af dessa vligen heter äro ock så godt sorc säkra och ounad vikliga, säsom mer eller mindre nödvändig: följder f. kommunikationermas afstannande; er annan del äro blott möjliga, sägora beroend: deraf, huruvida farsoten utbryter oaktadi all: gspärrningar. Men möjligheten af. ett sädan kolerans utbrott, trots spärrningarne, när ho! ändå finnes i närheten, har åtminstone fulit u lika hög grad a? seapolikhet för sig, son möjligheten af henneg ulteblifvande. Spärr ningen lägger knappast någon märkbar vigt denna vågsköl. Må men då icke-med sk fråga: Lönar det. vid sädent förhållande m den stt spörra? Är det klokt, är det för ståndigt, är det framförallt menskligt emot ds arbetande och misdre bemedlade klasserte hvilka i ala händelser blitva de, som kän. barast fi lida af spärrnivgarnes följder, at med berådt mod vidtega åtgärder, som ärage gäkra olyckor öfver dessa klasser och öfvej ett mörre eller mizdre samhälle, utsn att be: reda nögon säker fördel, och, blott för att der: igenom vinna — en möjlighet, som ändi knappast får någon större sannolikhet för sig. än den motsatta, som raen just vill undfly: Man söger oss visserligen, att det just ä af faderlig omtanka om medmenniskors 1 och i de fattigare klassernas eget intresse, som man vidtager dessa spärrningar. Viviligerna tro på välmeningen och den goda afsigten; och vi respektera den öfvertygelse. som föranleder pastorer och professorer, brukspatroner, possessionater och borgare, att or nätterna patrullera på landsvägarne och vic tullarne, vare sig ait det sker för egen elle! för medmenniskors inbillade säkerhet, äfver om vi sjelfve ändock skulle hysa den öfver tygelsen, att. de: gjorde vida bättre i att blifve hemma. Men att de fattige, som gemor spärrringen hindras från arbetsförtjenst och tryckas at dyrbet, icke derpå vinna något arnat än ökad fattigdom, är lätt att inse för der, gom utan fördom kan betrakta saken. Mean söger oss visterligen äfven, utt de endast skall vara den krasso materialismer och. det sä kallade krämareintresset, som önskar spörmingarnes upphäfvande, Men orm boxnden, som skall lefva af hvad han får fö; sin säd, genom spärrningen på ena sidan om socknen tvingas att sälja sin spanmål på der andra sidan för t. ex. 4 rdre Jögre pris är han skulle hafva fått på det förra stället, om spärrningen icke varit, — eller om uti en folkrik stad potatisen af saroma abledsing på e gång stiker till 2 eller 3 gånger det vanlig: priset, under det tillfället til arbetsförtjens för dem, som förnömligast skola lefva af po tatis, med detsamma aftager eller försvinner — då är det visserligen, om man så vill, er ) Se Aftonbl. ss 242, 244, 248 och 249.