MåvVvATMNS AA Vv SM 67 00 oerhörda bokhandlar-honorariet förrän bokhandlaren fick se en bokstaf af manuskriptet. Jeg anser det derföre mycket sannolikt, som jag hört föreäkras af åtskilliga auktorer, att denna romen till största delen genom annonser, ibland hvilka hans par ark text nästan försvunnit, inbragt honom icke mindre än omkring 15,000 pund. Dertill antager man eallmänt, att Household Words gifva honom en årlig ren behållning af ungefär 4000 pund, utan att han bekymrar sig om den på annat sätt, än som en medarbetare. Han lemnar blott en gång i veckan ett bidrag, och öfverlåter allt det öfriga åt en sgpecial-redaktör. I alla fall ha vi i Dickens exemplet af det högsta, hvartill hittills en skriftställare i någon tid eller hos någon nation bragt sig i popularitet och pekuniaritet, om man betänker, att aldrig någon Meecenas eller Augustus genom sin ynnest dragit honom upp, och att han verkligen blott genom egen talang och eget geni ifrån en simpel domstolsoch polissaksreferent för tidningar, långsamt och säkert uppstigit till denna materiella och ideella stöällning af en litterär Kroesus. Man säger, ati ban med sina glänsande inkomster och det lika lygande användandet af desamma på sitt tlyig förenar det humoristiska syftet att visa åt aristokratiens rike, frikostige guldsöner, hvilka icke ega en styfver, som ej tillfallit dem ifrån det gamla fädernehuset, och som nu mena, att de i sin glänsande rikedom äro ett belt eget högre species af homo animal, — att visa åt dem, att äfven ett litet borgarbarn utan börd, inom en tredjedels menniskoålder genom eget arbete kan bringa det likaså långt som de genom Wilhelm Eröfrarens våldsverk, fortsatt genom århundraden. Säkert är, att desse suldsöner se det. De sitta gerna vid hans bord, och hvar och en har hos honom en tika glänsande betjent bakom sin stol, som i aristokratiens mest lysande hus, och dertill konversation, behag, qvickhet och själfullhet i en rikedom, som de finaste och högsta kretsar aldrig kunna efterhörma. Säkert är det äfven, att det är djupt och uppriktigt allvar med hans förödmjukande af de förtjenster, som genom börd, arf och privilegium ha uppstigit till en oerhörd vigt och betydelse. Mången gång synes det, som skulle det varit hans hufvudsak vid sammanväfvandet af Bleak-house, att lika så fint som bittert och slående personifiera och persiflera aristokratiens hela tomThet och intighet i den store baronetens af ILincolnshire persons. — Man kan säga, att Idenna Bleak-house är den stora, verksamma engelska bourgeoisiens (som äfven i sjelfva verket alla häften igenom på egen bekostnad i stora massor omgaf den med sina annonser) segerrika fälttåg emot de priviligierade ståndens historiska helighet och deras sedliga och Isociala ståndpunkter, af hvilka den juridiska och politiska hierarkigmen äro ställda i förgrunden, emedan dei sjelfva verket stå i spetsen för Englands hela feudalistiska barbari. Ofta ställer han emot dessa ingenting annat, än ft. ex. en oäkta, koppärrig flicka; hon ensam står med skammen af sin börd och sina koppärr dock högt öfver dem alla med deras bistorizka, pekuniära och sedliga herrlighet. — Man har kallat Dickens -den engelska bourgeoisiens skriftställare och har trott sig dermed säga någonting riktigt. Man behöfver Tblott litet känna honom för att begripa, att ban, stående med sin humor öfver alla faktiska partier och intressen, i sjelfva verket är Jen egentlig folkskriftställare i ordets ädlaste betydelse, som håller dumheten, onaturligheten, den sedliga och sociala förvändheten i hvarje sfär framför derag fulbets spegel och lerkänner ingenting annat än den sköna, af sig Isjelf kommande humaniteten, bildningen och Tsjälsstorheten, denna gentleness, sor hos enIskilda individer och kretsar i England finnes Jså egendomligt skön, att man efter att ha uppräknat de mest olikartade dygder och behag hog sådana personer, likväl ännu icke tror sig ba sagt nog och derföre tillägger: kort, han är en verklig gentleman, hon är en verklig gentlewoman. . ) Det är redan djerft af Dickens att angripa Ide officielt goda och höga samhällsklasserna Imidti deras genom Englands sociala byggnad lIskyddade säkerhet och herrlighet, men han har redan gått ännu längre och i en artikel i Household Words förklarat den garala engelska seden krig, Den ifrågavarande artikeln bade till öfverskrift: Why-shave? shvarföre Jraka?. Jag ser, säger han, ingen estetik, inIgen ekonomisk, ingen dietetisk grund för denna nerraktiga engelska, mera strängt än i militärstaterna föreskrifna sed. Mannens skönhet och värdighet, dyrbarheten af hans tid och belsa fordrar en fri skäggvext, äfven uppå hakän. Det sista är nästan lika oerhördt, som om Times en vacker morgon trädde upp med den fordran, att öfverhuset och konungadömet måtte afskaffaz, och republiken i stället införas. Den egentlige engelsmannen kan ännu icke begripa huru det vore möjligt att en! menniska kunde träda ut på gatan med hvita fadermördare (sparkragar) utan att dessförianan ha intvålat och på det sorgfälligaste skrapat åtminstone gin baka. Den äkte engelsmannen sätter sig dessutom ännu hvarje gång bakfram uppå stolen, liksom omfamnande karmen, för att med tillhjelp af tvenne speglar beskåda sitt rback-Aairo, baksidan af sitt hufvud, och för att med den största omsorg och möda kamma och borgta håret ända ned il nacken och åt begge öronen, så att det står yfvigt ut öfver öronen som två skogar af lansar till hufvudets försvar. Hvad kindskögget, denna den officielle engelsmannens egentliga helgedom, beträffar, så har ömsesidigt, tyst öfverseende och en mognad, förfinad humaInitet redan. medgifvit detsamma ett temligen lvidt spelrum uppå begge kinderna ända in junder fadermördarne, men uppå möjligheten! att någonsin en engelsman under århundradens lopp kunde komma uppå tanken att göra rakknifven och hakan fremmande för hvarandra, ANAR am fdan mAIkahlat Avms Ana mL a