lar ofver hans och hans följeslagares Ode.
Bland de fartyg som på olika vägar blifvit ut-
skickade att nppsöka Franklin har skeppet
sInvestigators, som tagit vägen genom Beh-
rings sund, lyckats uppnå ön Melville, hit-
tills den yttersta punkt, hvartill man öster-
ifrån kunnat framtränga; och dermed är så-
lunda den länge sökta vägen funnen. Följande
närmare detaljer af ;Investigatorsresa och upp-
täckt meddela vi våra läsare efter en utländsk
tidning.
Commodore Inglefield, förande britiska
krigsfartyget Phoenix, har nyligen återkom-
mit från sin expedition till polartrakterna och
medför den glada underrättelsen, att den til
Franklins uppsökande utsände Investigators,
öfver hvars öde man på sista tiden börjat hysz
allvarsamma farhågor, befinner sig i säkerhet,
samt att man ändtligen lyckats upptäcka dep
länge sökta nordvestra genomfarten, hufvud-
ändsmålet med de sista polarexpeditionerna.
Deremot har man ej funnit det ringaste spår
efter sir John Franklin och hans fartyg. Ing-
lefields berättelse är särdeles utförlig; i syn-
nerhet uppehäller han sig länge vid de om-
ständigheter, som förorsakade Breadalbanes,
förlust, (hvilket fartyg åtföljdej Phoenix på
dess upptäcktsresa) och som gifva ett åskäd-
ligt begrepp om de faror för hvilka sådana
expeditioner i polartrakterna äro utsatta. ;Bread-
albanex, gick, efter den tappre kaptenens upp-
gift, förloradt den 21 Augusti vid Beechey-
ön. Mitt eget fartyg blef på samma gån
la medfaret af isen, förlorade roder och skruf,
fick flera plankor inslagna, och hade varit
utan räddning förloradt, om det ej varit af så!
solid byggnad och skyddadt mot isen af dubbla
bjelklager. Vår reskamrat Breadalbane var
icke så lyckligt; isen inslog dess sidor, och
mom mindre än 15 minuter sjönk det på 30
famnars djup, så att manskapet hade all möda
att rädda sig, och man några minuter sednare
knappt kunde igenfinna stället der det sjun-
kit under de hastigt sammanslutande ismas-
sorns. Lyckligtvis var sPhoenix nog nära
att kunna rädda besättningen; kronoöförråder-
na, instrumenterna m. m. hade redan förut
blifvit förda i land, då vi, innestängda som vi
voro af isen, voro beredda på en sådan ka-
tastrof. Phoenix sjelf! kunde först följande
morgon draga sig ur sitt svåra lige och må-
ste skatta sig lyckligt att i Erebus- och Ter-
rorbay åter hafva funnit en trygg ankarplats.
Dylika farliga ögonblick hade manskapet i
mängd att genomgå, och den som intresserar
sig derför finner dem i kaptenens officiells
berättelser till amiralitetet, För geologerna torde
det vara af intresse att höra det vära resande
i Lievely, uogeför 23 mil från hamnen på
södra kusten af ön, fingo kunskap om en der
befintlig stenkolsgrufva, som skall vara så
rikhaltig, att ett skepp med lätthet kan inta-
ga 1000 tons deraf. Danskarne skola till och
med föredraga dem framför de Engelska.
Försök anställdes på ort och ställe att med
dem uppelda ångpannan, och några prof-
ver medtogos för amiralitetets räkning. De
underrättelser som Phcenixo medförde om
de öfriga expeditionsfartygen, som för närva-
rande uppehbåila sig i polartrakterna, samman-
fatta vi i korthet, .Sir Edvard Belchere, berät:
tar kaptenen, sbar jag blott helt hastigt sett.
Han öfvervintrade på ett ställe som ham kal
iade Nortihumberlandsundet, 769 52 min. N.
B. och 979 W. L., nära det ställe som pi
kartorna öfver Wellingtonkanalen ör utmärki
som Cap gir John Franklios Han ämnade si
snart som möjligt återvända till Beecheyön.
men hade lika htet som vestra expeditionens
fartyg förnummit något om Franklis. Kap-
ten Kellet hade med sitt fertyg öfvervintrat på
Deslyön (Melville), bade vid Cap Colbourne
stött på grund och med möda lyckats åter
blifva flott. Det var folk från hans fartyg,
som i den s, k. Winter-Harbour påträffade en
deperch från kapten MClure, befälhafvaren på
den länge saknade sInvestigators, och ut denna
depezeb ivhemta vi följande om hans öden :
(man måste dervid erinra sig, attan seedar
den 6 Augusti 1850, alltså på mer än 3 är.
ej hört det minsta om Iaveatigators) Han
bade med knapp nöd kunnat kringsegla Cap
Barrow. Vid floden OColville (1509 V.L.)
måste han under flera dagar ligga stilla och
hade ofta att käropa med dimma och vidrig:
vindar. De sednare kommo hoxom dock sö
till vida till pass, aft de böllo honom iser
från lifvet. Den 26 Augusti hade de utan nå-
got mizsöde uppnått Mackerzieflodens utlopp,
der de hade isen i en sträcka af 90 mil fram-
för sig. Den 30 Augusti voro de på höjder
af Cap Bathurst. Då de vid Cap Parry funno
öppet vatten i nor, etyrde de vidare till Banks
land, och här, ungefär 60 mil från nyssnämnde
udde, stötte de på en hittills obekant kust,
som de kallade Barings ö. Seglande emellan
denna och en annan kust, som de gåfvo namn
af Prins Alberts länd, kommo de till 730 N,.
B.; här tillät dem dock isen ej att framträngk
längre. Vädret ändrade sig med ens. Skep-
pet kunde bland isen hvarken komma - fraro
ler tillbaka; och de måste besluts sig till att
öfvervintra midt på isfältet. Ännu blefvo de
drifna ett litet stycke mot söder, tills de slut-
ligen infröso underi 729 40 Hin. NB. öch
1170 30 min. V.L. De första milda dagarns
suvändes att afteckaa den hittills obekanta ku-
sten, Först den 14 Juli 1851 började isen att
bryta upp; de försökte nu att framträrga norråt
mot ön Melville i den riktning, der de visste
att den nordvestra genomfarten måste finnas,
men funno tyvärr åter: vid 739 35 min. N. B.
1159 V. L. ett oöfverstigligt hinder i. de.kom-
pakta istivissörhea. De modiga männen läto
dock ej äfskiöcka sig deraf; de försökte nu
att kringgå sydkusten a! Baring-ön för att pålg
dess vestra bida framtränga mot norr: Detly
lyckades dem också verkligen ätt på detina
väg hinna 749 6 min. N.B. 1179 12 min. V.ji
L.; men här frögo de den 21 Sept. 1851 återiP
in, och voro sedan denna dag icke merai
ständ att röra sitt skepp. En skriftlig berät-,;
telse om allt detta och ännu mycket annåtlg
MM År aa vv ee W 3 MM OK U UU OO
MS hh ss - Åh NR
DD ÖS MKR DÖM 4 4 b gla sr br Cr mm ch ÖH JU 00 pe DD rg AN