En soiree hos Alexander Dumas.
(Efter en fransk tidning.)
Lördagsaftonen var bjudning hos författaren
till Greiven af Monte-Christo; — lördagsafton,
eller rättare söndagsmorgon, ty då jag lem-
nade det Lila hotellet vid boulevard Water-
loo började gaslägorna blekna vid morgon-
rodnadens första strålar, och snart derefter slog
klockan 4 i närmaste kyrktorn.
Men så är förhållandet alltid, och Alex.
Dumas vänner veta att då han säger: Kom
och drick en kopp i hos mig om fredag
qväll, så betyder detia detsamma som om han
sade: kom och supera hos mig om lördag
emelian kl. ett och tre på morgonen. I sina
memoirer säger han ocktå:
Indragandet af supåer har haft ett menli-
gare inflytande på civilisationen än man tror.
Det är supåernas ersättande af cigarren, som
jag tillskrifver vårt snilles urartande. Icke
att jag vill påstå att vära söner ha mindre
snille än vi, Gud bevare mig derifrån! Jag
har sjelf en son som aldrig skulie förlåta mig
eit slikt påstående. Men de Ba ett annat slags
snille än vi. Återstår nu att afgöra hvilket-
dera är det bästa, vårt eller deras. Vi
fyrti års män ba ett snille, som ännu smakar
något sf 18:de seklets aristokrati modifierad ai
kejsartidens ridderliga anda. Qvinnorna utöf-
vade också ett stort inflytande på detta slags
snille, och det var i synnerhet supgerna som
underhöllo det.
Kl. elfva om aftonen, då man är qvitt da-
gens--mödor, - då -man vet-att man har-sex å
ättä-timmar- att efter godtycke disponera till
nästa dag; då man sitter vid ett godt bord,
har till granne ett vackert fruntimmer och til:
retmedel ljus och blommor, då är det som
det lifvade snillet låter rycka in sig inom
drömmarnes sfer och uppnår höjden af liflig-
het och hänryckning. Man har vid supderna
ej allenast mer snille än vid andra måltider
och tillfällen, utan man bar äfven ett annat
slags snille. Jag är viss på stt största deler
af 18:de seklets qvickheter blifvit sagda vid
supgerna.
Och nu, då sup6er ej mer finnes till, finnes
följaktligen ej heller detta slags snille.
Lördagsafton. voro, som sagdt är, en mängd
litteratörer, artister och vackra fruntimmer,
vänner till poeten och romanförfattaren, sam-
lade i bottenvåningens stora salong, hvilken
strålade i all sin prakt för att emottaga dem.
Mot den granatfärgade tapetseringen afstucko
de vackraste förgylda statyetter i medeltidens
rena stil, ehuru alster af våra dagars fantasi,
medan på den stora kaminen en antik staty i
brons utsträckte sina armar emellan ett par
ofantliga med blommor öfverfyllda kinesiska
vaser, liksom för att omfamna den midiemot
på en skulpterad konsol stående Venus från
Milo, som hvit och bländande tronade öfver
alla de andra statyerna,
Algeriska divaner sträcka sig utåt väggarne
tillika med skulpterade fåtöljer med ovala kar-
mar. Framför fönsiersa och dörrarne hänga
rika gardiner i djerfva färgskiftningar, sem
poeten tillhandlat sig af Msalagas och Sevillar
turendrejare dem de tjenat till mantel om da-
gen och till tält om natten.
Nära invid taket hänga små vapensköldar i
upphöjdt arbete, framställande de förnämste
franska samtida paeternes verkliga eller fig-
aerade vapen. Der prunka bland andra Cha-
.eaubriands, Leamartines, Victor Hugos, Char-
leg Nodiers m. fl:s. och nsturligtvis i första
rummet Alexander Dumas.
Öfver allt detta hvälfver sig taket, måladt
i en djupblå zzurförg, hbärmande Spaniens
sller Italiens himmel och öfversålladt med
gyllene stjernor. föreställande de förnämsta
kosstellationerna.
Midtpå golfvet, betäckt af en matta från
Java med brokigt mönster, mbreder sig hu-
den af en ofantlig hvit isbjörn, en invånare
från Nordpolen, som kanske sett segla sig
förbi den tappre och ojycklige Franklin, hvars
återkomst verlden så ängsligt afvaktar.
Meden ru lampor och kandelabrar sprida
sitt ljus mellan blommor och skulpturer, kon-
verserar naällskapet under afvaktan att iå se
Petra Cardsra, eom i denna stund på Vaude-
ville-teatern öfverhöljes af det sista bukett-
egnet, af de sieta bravolsvinerna och som
ioftande och sprittande skall direkte derifrån
jxomma till Dumas 16:e.
Man konverserade således, och mean kan
sed skäl säga ait om det äkta, fina, qvicka,
;. sistrande, elektriska causeriet försvunnit från
ot Öfriga af jorden, sä är det hos Dumas
aan skall återfivna det, och jsg tror att det
var på honom och hens salong jag tänkte då
jag för ej längesedan i anledning af en jem.