lack vare Dnssta landsmans sunda omdöme.
de på sin rid beprisade nykterheisföreningarne
ba aldrig slagit rot i vårt land; det är blow
om andra ländere, deribland Sveriges, nyaste
historia vi bämtat det lärorika skådespelet a:
vanmakten hos en id, som vill korrigera den
menskliga naturen med maktispråk, utan att
rådfråga dess behofver, vanor och biiliga for-
åringar. Nykterbetsföreningarnes tid är förbi.
de haiva hastigt förtvinat i deras egen orim-
lighet, men den menniskovänliga, goda afsigt
hvilken de haft att tacka för sin tillvaro, ha:
icke derföre blifvit ofruktbar. Den upplefver
ånyo under snåra former och på ett söjt, som
framför allt vill åstadkoroma det praktiskt ut-
förbara, det i längden varaktiga.
Ja det är sannt, att bränvinet måste bort. Det
är icke, likasom mycket annat, ett inbilladi
ondt, som spökar i uppskrämda patrioters hjer-
nor — det är icke ett tidens förkastade barn.
som ett mode fördömer i dag och en nyck
för tillbaka i morgon — nej, det är ett verk-
ligt, ett fruktanevärdi gift, som gnager på
slögtens och nationens inrersta kärna, det ä:
ett nytt barbari, som hotar att uppsluka oas.
en djurisk hedendorc, som offrar ät lusterna:
Moloch allt det heligaste i himmelen och på
jorden: Gud, fosterland, pligt, heder, helsa.
dagligt bröd, kropp och själ, samtid och ef-
terverld. Ännu femtio eller hundrade år a!
lika vexande dryckenskap, och vi skola vare
en förtappad nation af fönar och uslingar.
Bort måste bränvinet!
Så mycket är klart och blir det mera för
hvarje dag. Men derefter kommer det kin
kiga, det ännu oafgjorda: sättet. Förbjuda det
tvärt? Omöjligt; det vore eit nykterhetstvång.
ännu vanmäkitigare än en nykterhetaförening.
Beskatta det drygt? Ja väl, det är godt, mer
gör ännu icke tillfyllest. Upplysa med skrift.
ter? Också förtröffligt, men ännu icke nog.
Föregå med exempel? Riktigt och bra, men
ännu icke nog. Alla dessa medel, som äro
så prisvärda och så sannt uttänkta, skola för-
fela sitt ändamål, derest de icke stöda it
krig emot bränvinvet på erkännandet deraf att
bränvinet är ett behof.
Bland många andra, bar äfven denna tid-
ning nyss höjt sin röst i en serie af artiklar
mot brönvinet. Utgäende från den riktige
synpunkt, att det ondas ursprung mäste vara
bekant, innan botemedlet kan finnas, har en
annan band i vårt blad sökt bränvinets rot i
okunnigbeten, samverkande med flera inre och
yitre anledningar. Vidare pämndes Liebigs
äsigt, att nöden vore bränvinets upphof, icke
engarmt dess följd.
Okunnighet och fattigdom — ja väl. Men
xväktigare än dessa sanledningar är en mnatur-
nödvändighet — klimatet. Der mennickan
nio månader af året kämpar -mot köld och
froai, der hon ofta känner sina leder atelna,
sina sinnen förtröttas och sist mod sjunka un-
der det hårda arbetet, der biir en lifvande,l.
värmande dryck ett behof, hon tager den hvar
hon lättast för — och bränvnet är dertill så
kimpligt, emedan det icke behöfver eld för
att värmas och värma; långt hån hemmets
eldsisd medföres det i skogen, på sjön, på
landsvögen; en ringa mängd deraf är tillräck-
lig att för ögonblicket lifva arbeterens nod
och bryta udden af nordens köld. Den för-
sta angenäma känslan af värma och välbehag
lockar så lätt till förnyade njutningar, flaskav
anlitas oftare, ruset är färdigt, förslappningen
följer och med den beboivet af nya retelser.
Detta är bränvinets korta historia och hemlig-
heten af dess rakt i vår nordiska bygd.
I sjelfva verket är dryckenskapen aldrig enl
allmän Jast i de varma klimaterna. Det är
först nordligare, på Britanniens öar, i norra
Tyskland. i de skandinaviska rikena, i Finland
och i Ryssland, som rusdryckerna drifva sit
fruktansvärda ofog med wmienniskors välfärd.
och retelsen af dessa gifter blir allt större i
samma mån klimatet blir kallare, hvarföre in-
gen så vanvettig fyllbund finnes, som Lappen
och de nordasiatiska stammarne. Hela nor-
dens bistoria bär vittne derom. Ty det är
bekant, att dryckenekapen här är mycket äl-
dre än bröänvinet; mean vet att våra förfäder
visste att tillreda det oskyldiga mjödet, det nä-
rande ötet så atarka, att det kära ruset icke
uteblef).
Om det derföre måste erkännas, att brän-
vinets bruk och förfärliga missbruk ytterst äro
föranledda af klimatets hårdhet och sålunds
grundas på ett verkligt behof, så är högeli-
gen att befara, det hvarken förbud, beskatt-
ning, skrifter eller exempel! förmå att i längden
hejda dess fraxafart, derest man icke lyckas
gifva detsarsma en efterträdare, hvilken, med
samma egenskaper att lifva, styrka och
värma, tillika vore för helsa och välfärd nyt-
tig eller åtminstone oskadlig, framföralit icke
berusande och dertill ej heller dyrare, än att
äfven arbetaren kunde förbruka samma dryck
i sitt dagliga lif.
Vi ha sett exempel, att man på fartyg, som
haft det prisvärda mod att gå till sjös utanl
bränvin ombord, sökt ersätta detsamma med
t. Men tået är dyrt, för härdade kroppar
för svagt och dock i längden förslappande.
Dessa fartygs exempel ha derföre blifvit utan!
efterföljd.
Möångenstädes på landet ser man kaffet, som
numera inträngt i den fattigaste koja, medl.
mera framgång ersätta bränvinets bruk ).
Dock gäller äfven om kaffet, med degs till-
behör z0ckret, samma klsgan, som om tået.
Det är för dyrt och kan, likasom det förra. l
ej utan omvägar medföras utomhus.
När nu mjödet, såsom svagt och kylande,l
än mindre kan komma i fråga, veta viingen-
ting så lämpligt att bhfva bränvinets efterträ-
dare, som ölet, desks företrädare. Egenskaper.
fris och tillverkning gifva denna dryck et
obestridligt stort företräde. Ölet är sundt,
närande och värmande äfven om det drickes
iskallt. Det medföres lätt öfverallt, det be-
rusar icke, derest det icke njutes omåttligt —
och hvar finnes den gudsgäfva; som icke för-
derfvas af omåttligt bruk? Det bör säljas godt
för 10 skilling banko pr kanna och deri-
genom, äfven i proportion till dess svaghet,
underbijuda bränvinet i pris. samt blifva till