ne? Åtminstone. hvad det sednare beträffar
bör denze gentleman, sedan han haft all. möda
ospard att 1 mig inplanta. bögmodiga tankar,
göra mig den rättvisan ait erkänna det min
slägt. är en af dem som berättiga till höga
förhoppningar och ursäkta oförfärad ärelyst-
nad. Mina förhoppningar, min ärelystnad det
var nil Ack miss Trevanion, för att viana
er skulle jag hafva trotsat verldens lagar, ut-
manat hvarje fiende, undantagande den som
nujuppreser sig framför mig. Likväl, troimig,
tro mig, orm jag hade vunnit hvad jag vå-
gade eftersträfva, skulle ni icke ha funnit er
vanhedrad af ert val; och det namn, för hvil-
ket jag icke har min far att tacka, skulle icke
ha föraktats hvarken af den qvinna som för-
låtit min förmätenhet, — eller af den man
söm nu trampar mig i min ångest och för-
bannar mig i min bedröfvelse.
Roland hade icke sökt att med ett enda ord
afbryta sin son — nej han hade med en fe.
beraktig späoning, hvilken mitt hjerta i sin
hemliga sympati ganska väl förstod, synts if-
rigt sluka hvarje stafvelse som kunde öfver-
skyla det mörka i förbrytelsen, eller framställa
någon mindre föraktlig anledning till de an-
vända medlens låghet. Men då sonen nu slöt
med dessa ord af orättvis förebråelse och en
tonvigt af stolt förtviflan; — slöt ett för-
svar som i sin falska stolthet och sin förs
vända vältaligbet Wsade en så ytierlig blind-
het för hvar och en af de hedersgrundsatser,
hvilka utgjorde föremål för fadrens dyrkan, då
satte Roland händerna för de ögon som förut,
liksom förtrollade, varit fästade på den för-
härdade förbrytaren, och än en gång dragande
Fanny intill sig, sade han: .
Hans andedrägt besmittar den Iuft som
oskuld ock heder inandas. Han säger, sallt som
finnes i detta hus måste underkasta sig hans
befallningar,, — hvarföre qvarstanna vi längre?
— låtom oss gå.s Han vände sig mot dör-
ren och Fanny jemte honom.