domligt lif och eld, men röjer ock, jemte en och annan reminiscens, isynnerhet i de sista satserna, ännu en viss osäkerhet i formen. Hufvudintresset stannar vid de båda första satserna, helst den romantiska, i maurisk stil tänkta Canzonettan, som gjorde furore och måste gifvas da capo. Sista numret var Beethovens 8:de qvartett (E-moll) eller den andra af de så kallade Razumowskyqvartetterna. Instrumentaiverken aj Mozart och Beethoven äro dels helgjutna, dels äro de deticke. I de förra gåren ledande tanke genom det hela, hvilken uti de särskilda satserna uppträder i särskilda utvecklingsstadier. Så beskaffade äro ock de flesta instrumentalkompositioner af dessa mästare. Uti vissa andra deremot har hvarje sats sin särskilda grundtazke, som uppkommer och afslutas inom satsen ; denna står sålunda utan inre organiskt samband med de öfriga, och hänger endast medelst den formella tråden tillsammans med det hela, hvarföre ock dessa verk i allt fall ej kunna gifvas annorlunda än i heit skick. Man kan sålunda ej neka, att t. ex. första Allegrot i Mozarts G-moll qvartett, Andantet i Beethovens Adur-symfoni eller Largoti hans D-dur trio äro så helt och hållet inom sig afslutade tondikter, att egentligen lika litet något kan sättas framför eller efter. dem, som en akt kan sättas till Hamlet eller Faust. Samma förhållande anse vi ock ega rum med Beethovens E-moil qvartett, som gafs denna afton. Man förvänas af det lärda arbetet i Allegrot, man hänföres ai de hulda sirenstämmorna i Scherzot, man känner sitt eget inre förklarag utaf återskenet från den bländande glans, som utgår från den religiösa visionen i Adagiot, man inkastas oemotståndligen i hvirfveln af den bacchantiska humorn i finalet — men efter verkets slut söker man förgä.ves en punkiy, hvarifrån man kan tillbakaskåda på det hela och sammanfatia det i en återblick; intresset splittras på flera håll och saknar enhet. Endast Adagiot med sin bländande serenitet, och Scherzot med sin smäktande ömhet bilda en vexelverkan af förtrollande skönhet — middagssolen, som i sin fulla prakt bestrålar skapelsen, och månen, som i den nattliga lunden yssnar till den ensliga jungfruns klagan. För könnaren skall hvarje ton i denna qvartett allid förblifva en oskattbar perla; hos den större allmänheten, som merändels dömer efter totaleffekten, skall den svårligen vinna afgjordare sympatier. Utförandet utmärkte sig genom eld, precision, väl öfvertänkt uppfatining; endast sällan var något att anmärka. Äfven qvartetternas :empi voro nästan alltid lyckligt träffade. Möjigen skulle dock slutfallet i den Haydnska nenuetten genom ett något långsammare tempo nafva vunnit mera afrundning.