vi kunna med bästa vilja icke tillbakahälla denna tanka, så ytliga och saknande all verklig grund, att vi icke ens skulle ett ögonblick pröfva Eders Kongl. Msj:ts tälamod med deras upptagande, om vi icke befarade att deras förbigående tillätventyrs skulle tol kas säsom ett tyst medgifvande å vär sida. Här, likasom öfverallt i söksndernes framställning, hafva de, utan att ega nägot att anföra i sak, antagit sin egen föreställnicg och sitt pästäende säsom skäl för hvad som skule bezisas, då de börjat med att yttra satt enhvar, om han vädjar till sin sanna öfvertygelse, mäste medgifra, att utöfvandet af handtrerk bör tillhöra städerna likasom utötvandet af jordbruk och bo skapsskötsel m. m., bör tillhöra landet; att denna skilnad, hällen i helgd genom lagstadganden, alltid bidragit och städse skall bidraga till ömsesidig förkofran, men deremot om skilnaden öfverskrides, möjligheten att bereda sin utkomst blifver för begge högst oviss,, m. m.. samt att allt detta är bevisadt genom längliga tiders erfarenbet, Vi kunne icke annat än beklaga, att nödgas uppehälla oss med gendrifvande af detta pästäense, som visserligen icke är nytt, utan tvertom alltid af kortsyntheten anlitats säsom stöd för begäret efter inskränkniogar i näringsfriheten, men som enligt bäde det sunda förnuftets och erfarenh:tens mångfaldiga och ojäfviga vittnesbörd bland de civiliserade nationerna, icke allenast strider mot sa kens natur, och mot de exempel på motsatsen, som öfverallt ligga för ögonen, utan ock mot de handtverksidkande klassernes och industriens egen fördel i all mänhet. Vi kunne icke underlåta, att för sammanhangets skull med denna fräga, härvid upptsga en af oss änona ej vidrörd punkt i inledningen till den underd. petitionen, deri sökanderne med synbart välbehag äberopat säsom förebild för hvad de önska här ästadkomns, den ätergäng ifrån näringsfriheten som i sammarhasg med kända politiska tilldragelser blifvit tillvagabragt i konungariket Preussen, genom de under den 9 Februari 1849 derstädes päbjudna inskränkningar i näringsfriheten, äfvensom att, enligt deras utsago, Tysklands stater i allmänhet fasthälla vid sina åldre näringsorganisationer af samma inskränkande aatur. Men sökanderne hafra antingen icke känt, aller cckså noga aktat sig att omförmäla, hvad erfarenbeten under de sedermera förflutna fyra ären enligt talrika berättelser i tidningarna och statistiska uppgifier gifvit vid handen, att den iaskränkande förändringen i Preussen icke verkat till nägon fördel för mänstarne, medan den ästadkommit en ökad närings löshet och elände bland en stor massa at dem som derigenom funnit sig beröfvade rättigheten till arbete för egen räkning. Likaledes hafva sökzanderne nogs undvikit att nämna, hvad de likväl bordt känna ingan de företagit sig att äberopa andra låuders exempel, nemligen förhällandet med näringslagstiftniogen i England, Frankrike och Nordamerikas förenade stater. Uti dessa länder är det hvilken som helst, iafödd eller fremiing medgifvet, att utan forvärfvande af mästerskap eller afläggande af prof, när som helst upprätta verkstad till förfärdigande af handtverksarbeten, hvar som helst, utan skilnad af stad oco land, äfvensom för flere, att i sädant ändamäl förena sig om gemensamt bedrifvande af ett yrke. Näringsfriheten i dessa länder är säledes långt vidsiräcktare a0 den som äger rum för sv nsk undersäte enligt den förfavtning hvari sökanderna nu begära inskränkninsar. Om denna frihet vore af natur att medföra så olyckliga följder för städernas och de näringsidkande klassernas beständ, som sökanderne föreställa sig, så dorde ett dylikt resultat sålunda företrädesvis hafva uppeabarat sig i nyssnämnda länder, hvarest den oatoratet och oinskränkt egt rum under förloppet af mansälirar; och då allmänna tänkesättet derstädes under sfåen haft full frihet at yttra sig, skulle detta un tvifvel, om så varit, hafva yrkat på en förändrad lagsiftoiog i samma riktniog som sökanderne nu a Eders Kongl. Maj:t fordra i afseende på författoingen om handtverks idkande i Sverige. Det är likväl allmänt och jemväl tör Eller Kongl. Maj:t nogsam: oekant, att intet enda förslag i sådan syftning på de sista femtio ären elier ännu längre tillbaka, blifvit tramstäldt i nägoa af dessa länders lagstiftande församlingar. Deuta mäste utgöra ett ovedersägligt bevis, att en längvarig erfarenhet hos Englands, Frankrikes och Nordamerikas folk rotfastat ea stark öfversygelse om nödvändigheten och nyttan af en oinskränkt näringsfrihet. Hvad än mera är, det kan icke vara obekant för nägon ibland de flere af härsvarande mästare, hvilka sjelive tillförene säsom arbe tare i handtverksyrken uppehällit sig i nägon af dessa iander, att den oioskrånkta näringsfrihecten der allmänt betraktas såsom en ibland hutvudorsakerns till den höga industrielia ständpunkt som förutaämnda trenne folk framför andra intagit i den eiviliserade verlden; till den arbetsskicklighet, omtaoka, skarpjinnighet, sparsamhet och förmögenhet, som der finnes inom de nåringsidkande klasse: na, samt slutligen jemväl till deras städers folkrikhet oab hastiga tillvext. Emot detta vittnesbörd lärer det at sökanderne, lindrigast sagdt, ensidigt äberopade exem let af den tillfälliga ätergängslagstiftning, som för fyra är sedan blifvit i sammanhang med de politiska törhållandena införd i Preussso, så mycket mindre förtjena afseende, som Preussens eget exempel under de föregående 30 ären visar, att dess oj mforligt hastigaste industriella framskridande tillhört det tidskitte dä näringsfribet der ägt rum, samt att Preussen just under denna tid tagit försteget uti industriel utveckling framför andra tyska stater, som fortfarande varit bundna af inskränkande föreskrifter. Serskildt mäste undertecknade i underdånighet an märka, att sökanderne, dä de yrkat upphäfvande at rättigheten till handtverksverkstäders upprättarde pä landet, icke besinnat huru mycket de skadat sig sjelfva, dä de härigenom skulle betaga sina egna medlemmar en tillflykt, att i händelse flere på en gäng anlägga verkstad för ett visst yrke i en och samma stad, än som der fiana lämplig utkomst, flytta på landet och nedsätta sig i en trakt, der sädan sysselsättning är att tillgä. Undertecknade anhälla jemväl i underdänighet, att i frågan om denna 3:e i författningen få upptaga till genmälande det ställe i den underd. ansökniagen, hrarati yttras, att redan en allt mer och mer hög ljudd klagan förspörjes öltver förfuskade eller feiak stiga handiverksarbeten. Hår batva sökanderns icke ens försmätt att nedsätta handtverksskickligheten inom sitt eget ständ, endast för att få en förevändning till klagan öfver författningen. Detta deras föregifvande vederlägges likväl af det bifall; som de på sista industriexpositionen i hufvudstaden af svenske och synnerligen Stockholms handtverkare utställda produkter vunnit af de besökande af alla klasser; och Sfverhufvud lärer det icke vara mer än en tanka derom, att mänga handtverk här i hufvudstaden just på de sednaste ären gätt betydligt framåt, och mera äo förr utmärka sig för produkter, som icke allenast tillfredsstalla allmänhetens billiga fordringar på nog graonhet och smak i utförsnået, utan äfven i detta! hänseende ej sällan fördelaktigt täfla med godkända arbeten från andra länder. I Att sämre och förfuskade artiklar derjemte hunna tillverkas, innebär icks annat än hvad som skett oc MNEMO ETTAN