soten mest grasserar bland de egentliga arbetsmyrorne,
bland timmermän, murare, handtverksarbetare, fabriks-
folk med flere dylika och deras familjer. Hamnbusen
saknar allt, fyllbulten blottställer sig för allt, då den
egentliga erbetsklassen väl icke har nägot öfverflåd, men
i sallmächet också icke lider nägon brist och dessutom
bestämdt super mindre än de fleste bland den delen
ätminstone af medelklassen, som har skräddaren att
tacka för sitt anseende här i varlden. Dä säledes
erfarenheten icke styrker att de nyss uppgifna om-
ständigheterna föranleda koleran, mäste man söka
efter andra. Icke får man antaga arbetarnes syssel-
sättning, stor muskelansträngning, .hvarmed den så
bestämdt skiljer sig frän de förmögnare klasserne,
såsom någon orsak till farsoten, ty dä skulle ätmir-
stone icke de hemmavarande hustrurna och barnen
anfallas, men detta ör ofta fallet. Det äterstör då
ingenting annat än att söka orsaken i de tränga,
täppta2, osunda och öfverbefolkade bostäder, som ar-
betaren så allmänt mäste begagna. Här, endast
här, i detta förpestade avalm genereras det miasma
som föranleder kolera. År 1834 utbröt farsoten egsnt-
ligen först i en egendom på söder, som kallades Ki-
len, och som då var beryktad för sin öfverbefolkning
och sin osundhet. I är började den i ett husi Gref-
Msguigränd, som icke lär stå efter i dessa bänssen-
den. Den som haft tillfälle att besöka kolerasjuka
hemma i deras boningar, mäste erkänna att minst
nio tiondedelar bebott lokaler som varit öfverbefolka-
de, ofta till den grai att man endast med vämjelse
kuanat qvardröja. Att lasaronerne misdre än arbe-
tarpe anfalles, torde komma sig deraf att de förre
årifva ute bela dagen och om nätterna sedan mera
hälla sig i skjul och andra uthus ån i verkliga bo-
aingsrum. De ha således mera tillfälle att ätkom-
ma frisk lufi än de fleste arbetare, till och med om
åg om natten skulle logera på sjelfva gödselstacken,
som säkerligen är mindre mefitisk än de omtalda
boningarne. Äfven den omständigheten att kolera
missmat mera anfaller om nätterna talar för satsen,
ty just om natten eger den största öfverbefolkningen
rum. Om dåsgen äro en mängd medlemmar borta på
bvar sitt arbete. Betraktar man förhällandet i stort,
ser man på utlandet, eskall man finna att då t. ex.
Eagland knappt vill veta hvad koleran är, är hon
åter en ständig gäst i Ryssland. Men engelsmännen
äro också det propraste folk på jorden; då ryssarne
snarare gjort sig utmärkta för motsatsen.
Det skulle icke vara svårt att, ingående i detalj,
ännu anföra en mängd som Isder till samma resul-
tat, liksom det icke är omöjligt att, om icke veder-
lägga, åtminstons balysa flera invändningar som här-
emot kunna göras; men del: lämpar sig icke detta
för en tidningsartikel, dels torde det anförda mer än
tillräckligt styrka hufvudsatsens rigtighet. Autages
säledes att öfverbatolkade, enuskiga bostäder åro för-
nämsta orsaken till farsoten, är icke svärt att finna
preservativ emot densamma. För ögonblicret är väl
icke möjligt att gå radikalt till våga, utan äterstör
blott tillstyrka hvar och en att hälla sina bonio
friska och luftiga, sina gäng- och sängkläder rena
och väl vädrade, men för framtiden är dei så myc-
ket angelägnare att vidtaga kraftigare ätgärder: Ame-
rikanaren bar genom lag tryggat emigranternes lif och
388, dymedelst att kan pälaggt den skeppsre höga
böter som medför flere passsgerars än dess fartygs
rymlighet tilläter; männe de: då icke vore längt mera
skäl att vi genom lag tryggade oss sjelfva och vära
medborgare från den farsot med thy åtföljande elån-
de, som är en följd af hyresvärdarnes snikenhet eller
byresgästernes oförständ. Icke endast koleran utan
mycket annat ondt skulle dermed vara försbygdt.
Det är väl icke svärt att bestämma det minimum af
utrymme som hvarje menniska behöfver i sin bostad
och icke omöjligt att tillhälla hyresvärlarns att rätta
sig derafter.
Stecshelm den 19 Sept. 1853.
N. G. Lindeström.
MOLNET AA ANKAS