siWes såsom varande af föga vigt och, såsom jag i mitt sista bref yttrade, endast ämnade att tillfredsatälla den ottomanniska egenkärleken, hafva i våra politikers ögon antagit en allvsrsammare karakter; och om än somliga, förblifvande trogna sin första åsigt, försäkra att czaren betraktat dem såsom obetydligheter, påstå deremot andra att de hos honom väckt mycken förbittring. i Några tidaingar, och isynnerhet Siecle,, äro derföre långt ifrån sti anse .den orientaliska frågan såsom afgjords De se deri nya-förvecklingar. Siecle, kommenterar i-denna anda den not som Porten ställt till de fyra makterna för att understödja de fordrade modifikationerna. Enligt denna tidnings påstående skola icke blott dessa modifikationer vara vigtiga, utan Porten fäster dessutom wid sin underskrift tvenne vilkor, först och främst furstendömenas utrymmande, och vidare en,garaati från de stora makternas sida mot hvarje Rysslands inblandning uti eller ockupation af dessa samma furstendömen för framtiden. I dessa och dylika förmodanden synes. mig råda någon villervalla. ; Portens not är icke något så klart och bestämdt dokument som . man haft skäl önska,! och, i förbigående sagdt, vore det tid på att diplomaterna lade bort denna gamla vana att öfverlasta iderna med onyttiga ord och inröra dem uti omsägningar. Vare härmed huru som helst, äro likväl de af Porten framkastade invändningarne ganska! märkliga. ; Den första består deri, att en paragrafibemedlingsförslaget skulle åsyfia att gifva Ryssland äran af hvad Porten redan gjort för den ortodoxa grekiska kyrkan, hvilket Porten dock gjort sjelfvilligt. v Antaget att den ifrågavarande paragrafen innebär denna bemärkeise, är det utan: allt tvifvel att invändningen icke är utan sin betyden-! het för den som känner -den turkisk-ryska frågan. Det är naturligtvis af vigt för sulta-! nen att källorna till de nådebevisningar som j hans undersåter åtnjuta--skola i deras ögon vara han och hans företrädare, och icke några fremlingar. Men mellan kontrahenter som . kunde antagas i sina förhållanden iskttaga hederegrundsatser, blir invändningen icke desto mindre blott och bart en formfråga, som en mognare öfvervägd uppställning kunde undanrödja. Portens andra invändning angår den genom traktaten i Adrianopel bekräftade traktaten i Kainardjii. Enligt Portens åsigt skulle bemeådlingsförslaget innebära, att czaren på grund af dessa traktater eger en viss rätt till ditekt protektion öfver den grekiska ortodoxa kyrkan. Porten protesterar mot denna tydning, i det den med rätta anmärker, att dessa traktater endast innebära att Porten sjelf åtager sig protektionen öfver den kristna religionen. Nåväl, äfven denna invändning synes, mellan: hederliga -kontrahenter, icke vara mera olögbar än den första. Traktaterna i Kainardjii och Adrianopel äro hvad-de-äro. De äro nu icke i fråga. Man bör, synes:det mig, endast lemna dem i fred, utan att försvaga dem genom att tyda dem. Den tredje invändningen angår den grekiska bekännelsens delaktighet i de fördelar som äro eller kunna blifva andra bekännelser beviljade. Saken i och för sig är bifallen. Men då bemedlingsförslaget talar om fördelar som äro eller blifva beviljade åt de kristna genom särskilda konventioner. eller dispositioner, så uppstår ett moln, härrörande deraf att i Ottomaniska riket finnas små samhällen af kristna, som icke äro Porteris undersåter och hvilka åtnjuta särskilda privilegier. Porten fordrar följaktligen att det måtte uttryckas, att det ej är dessa särskilda privileger, tillkommande ett litet antal kristne som ej äro Portens undersåter, hvilka skola beviljas åt de millioner grekiska kristne som äro undersäter. Man är böjd att tro att en bestämd och öppen förklaring samt ett opartiskt framläggande af sakförhållanden från hvilka kunde härflyta tvetydighet, äro af natur att undanrödja äfven denna tredje svårighet, som likväl är ömtåligare än de tvenne förstnämnde. Hvad åter angår att Porten vid sin underskrift fäster det dubbla vilkoret att furstendömena skola utrymmas och de stora makterna ikläda sig garanti mot den ryska ockupationens förnyande tid efter annan i framtiden, så synes denna föreställning icke vara riktig, ty en dylik fordran följer icke ovilkorlgen af den not som Porten tillställt makterna. I det skick sakerna för närvarande sig befinna är Donaufurstendömenas utrymmande den naturliga och underförstådda följden a! bemedlingsförslagets undertecknande sf Ryssland och Porten. I denna punkt öfverensstämma alla åsigter. Det vore följaktligen oförnuftigt af Porten att göra furstendömenas utrymmande till ett vilkor för sin underskrift, Man skulle svårligen kunna fatta detta annorlunda än som ett skryt; men hvad man deremot fattar. ganska väl, det är att Porten icke vill skicka någon ambassadör till S:t Peters-;( burg förrän Ryssland på samma gång drageriL sig tillbaka ur de inkräktade provinserna. För min del kan jeg följaktligen icke dela de nya farhågor för förvecklingar och krig! som väntan på Rysslands svar uppväcker. Q Det är sannt, enligt min åsigt har den orientaliska frågan å Rysslands sida hitintills VV VVS ——— LL