— nästan bönfallande — blickade på mig, hvarthän jag än vände mig; och derpå hörde jag, liksom på hån, ånyo dessa ord: man borde minst vara en earl för att sträcka sina förhoppningar tillo — Ack! hoppades väl jag? Var jag väl en så vanvettig, fåfäng narr? — en så genompiskad familjförrädare? Nej, nej! Hvad gjorde jag då väl under samma tak? — varför qvarstanna att insupa detta ljufva gift som -tärde på. sjelfva mittlifs kärna? Vid denna fråga till mig sjelf, som jag, hade jag blott varit ett par år äldre, skulle ha längt för detta gjort mig, greps jag af en dödande fasa; bloden rusade från hjertat och lemnade mig kall — iskall. Att lemna detta hus, lemna fanny! — att aldrig mer se dessa ögon — tt aldrig mer höra denna röst! — hellre dö ft det ljufva giftet än af den hemska förvisningen! . Jag steg upp — jag öppnade fönstren — jag gick fam och tillbaka i rum: net; jag kunde icke besluta någonting — icke snka på någonting; hela min själ var i uppor. Med en våldsam ansträngning att benerrska mig sjelf nalkades jag åter bordet. Jag beslöt att tvinga mig att arbeta, om än endast för att återsamla mina sinnen och sätta dem i stånd att bära min egen plåga. Jag bläddrade otåligt i luntorna, då, se der! nedgräfdt ibland dem, hvad möter mitt öga — skälmskt, Jikväl förebrående? Jo, Fannys get ansigte!l Hennes miniaturporträtt låg der. Jag visste att det några dagar förut blifvit utfördt af. en ung artist som Trevanion beskyddade. Jag förmodar att Trevanion hade tagit det med slg i Bitt arbetsrum för att granska det, och derefter ovårdsamt qvarlemnat det. Målaren hade träffat Fannys egendomliga uttyck — hetines obeskrifliga leende — så tjuande, så illparigt; äfven hennes favoritställring, — det lilla hufvudet lutadt öfver den debe-lika skuldran — ögat framglänsande un