— nästan bönfallande — blickade på mig, hvart-
hän jag än vände mig; och derpå hörde jag,
liksom på hån, ånyo dessa ord: man borde
minst vara en earl för att sträcka sina för-
hoppningar tillo — Ack! hoppades väl jag?
Var jag väl en så vanvettig, fåfäng narr? —
en så genompiskad familjförrädare? Nej, nej!
Hvad gjorde jag då väl under samma tak? —
varför qvarstanna att insupa detta ljufva gift
som -tärde på. sjelfva mitt- lifs kärna? - Vid
denna fråga till mig sjelf, som jag, hade jag
blott varit ett par år äldre, skulle ha längt
för detta gjort mig, greps jag af en dödande
fasa; bloden rusade från hjertat och lemnade
mig kall — iskall. Att lemna detta hus, lemna
fanny! — att aldrig mer se dessa ögon —
tt aldrig mer höra denna röst! — hellre dö
ft det ljufva giftet än af den hemska förvis-
ningen! . Jag steg upp — jag öppnade fön-
stren — jag gick fam och tillbaka i rum:
net; jag kunde icke besluta någonting — icke
snka på någonting; hela min själ var i upp-
or. Med en våldsam ansträngning att be-
nerrska mig sjelf nalkades jag åter bordet.
Jag beslöt att tvinga mig att arbeta, om än
endast för att återsamla mina sinnen och sätta
dem i stånd att bära min egen plåga. Jag
bläddrade otåligt i luntorna, då, se der! ned-
gräfdt ibland dem, hvad möter mitt öga —
skälmskt, Jikväl förebrående? Jo, Fannys
get ansigte!l Hennes miniaturporträtt låg der.
Jag visste att det några dagar förut blifvit ut-
fördt af. en ung artist som Trevanion beskyd-
dade. Jag förmodar att Trevanion hade tagit
det med slg i Bitt arbetsrum för att granska
det, och derefter ovårdsamt qvarlemnat det.
Målaren hade träffat Fannys egendomliga ut-
tyck — hetines obeskrifliga leende — så tju-
ande, så illparigt; äfven hennes favoritställ-
ring, — det lilla hufvudet lutadt öfver den
debe-lika skuldran — ögat framglänsande un-