enda genomförd, karakteren af hans författareskap lungt och ledande reconnemang (resensiob?) Allt det godå, döt lofordande, det verk ligv smickrande vi flera och dust soveite, lemna denna förklaring i sitt värde. Ten har ovedersägligen ett sådani, nemligen såsom en kommentarie till det bekanta ordspråket om genus irritabile vatum, diktarenas tyckmyckna slägte. I anledning af dessa förföljelsers, detta diaboliska begär attnedgöra honom, hvartill Aftonbladet lärer hafva gjort sig saker, gör hr Ridderstad en stor appell till allmänheten, hvars dom han begär öfver sitt författarskap. Vi anse oss böra här ordagrant aftrycka detta vädjande. Ailt ifrån det ögonblick, då undertecknad beträdde författare-banan, har publiken varit för honom hans enda austoritet, hans enda vän, hans enda rädgifvare. Det är det allmänna tänkesättet, som ingitvit honom de äsigter, för hvilka han verkat; det är det -allmännas känslor, som lifvat hans. Dess fröjder och dess bekymmer, dess segrar eller dess förluster, hafva äfven varit hans. Liksom hvarje redlig offentlig skrifställare har han haft tiil valspråk för hela sin verksamhet: Gud och Allmänheten. ; Det är också lika mycket till Sveriges publicitet, som äfven till den allmänhet, som haft tillfälle att följa undertecknad säsom törfattare, till hvilken han gu äfven vågar vända sig, med den vänliga anhällan att blifva upplyst — vare sig genom den offentliga pressen eiler genom enskilda skrifvelser — huruvida Aftonbladets i n:o 185 uttalade opinion är, enligt hvars och ens enskilda förmenande, rigtig eller icke. I det förra fallet skall undertecknads verksamhet upphöra inom skön-litteraturens gebiet; i det sednare fortfara. Undertecknads bäde förständ och hjerta hafva manat honom till deita vädjande. Om hr Ridderstad, såsom han säger, verkligen velat ställa sig under den allmänna granskningens dom, var utan tvifvel sjelfva det infernaliska Aftonbladet berättigadt att uttala sitt omdöme, såsom det skett utan annat anspråk än att:vara en individs omdöme, ehuru visserligen, såsom vi smickra oss, någorlunda moget öfvervägdt och afgifvet med någorlunda kännedom om både hr Ridderstads och åtskilliga andra inoch utländska författares verksamhet. Detta omdöme är gifvet, för att ej i minsta del återtagas, och det är deremot som hr Ridderstad nu påkallar en protest. Utan att i något afseende förändra vår mening, önska vi att denna protest måtte så väl genom den offentliga pressen som genom enskilda skrifvelser — och hvarför icke genom för ändamålet sammankallade primärförsamlingar? — erhållas så starkt, att hr Ridderstad derigenom kan förmås att icke. såsom han nu hotar, kasta bort sin penna; ty det vore verkligen en stor och oföriåtlig skada om en begåfvad och mångsidig författare skull på en gång brytå med sin kallelse, för det kritiken vågat tro att äfven han kan misslyckas, eller att hans arbeten skuile hafva kunnat blifva ännu mera utmärkta, omtyckta och beundrade ände verkligen äro. Hr Ridderstad skall utan tvifvel i denna framställning endast finna nya fiendtliga anfalls. nya illasinnade bemödanden att fullkomligtnedgöra. Vitrösta oss dock dermed att mera opartiska läsare deri skola se ett bevis på aktniog både för Ridderstad och hans författareskap, emedan det eijest hör till våra grundsatser; att vanliga förtattares utbrott af missmod öfver erhållna recensioner iemnas utan allt afseende, kianttsnns——— Ra