enda genomförd, karakteren af hans författare-
skap lungt och ledande reconnemang (resen-
siob?) Allt det godå, döt lofordande, det verk
ligv smickrande vi flera och
dust soveite, -
lemna denna förklaring i sitt värde.
Ten har ovedersägligen ett sådani, nemligen
såsom en kommentarie till det bekanta ord-
språket om genus irritabile vatum, diktarenas
tyckmyckna slägte.
I anledning af dessa förföljelsers, detta
diaboliska begär attnedgöra honom, hvartill
Aftonbladet lärer hafva gjort sig saker, gör
hr Ridderstad en stor appell till allmän-
heten, hvars dom han begär öfver sitt för-
fattarskap. Vi anse oss böra här ordagrant
aftrycka detta vädjande.
Ailt ifrån det ögonblick, då undertecknad beträdde
författare-banan, har publiken varit för honom hans
enda austoritet, hans enda vän, hans enda rädgifvare.
Det är det allmänna tänkesättet, som ingitvit honom
de äsigter, för hvilka han verkat; det är det -all-
männas känslor, som lifvat hans. Dess fröjder och
dess bekymmer, dess segrar eller dess förluster, hafva
äfven varit hans. Liksom hvarje redlig offentlig
skrifställare har han haft tiil valspråk för hela sin
verksamhet: Gud och Allmänheten. ;
Det är också lika mycket till Sveriges publicitet,
som äfven till den allmänhet, som haft tillfälle att
följa undertecknad säsom törfattare, till hvilken han
gu äfven vågar vända sig, med den vänliga anhällan
att blifva upplyst — vare sig genom den offentliga
pressen eiler genom enskilda skrifvelser — huruvida
Aftonbladets i n:o 185 uttalade opinion är, enligt
hvars och ens enskilda förmenande, rigtig eller icke.
I det förra fallet skall undertecknads verksamhet
upphöra inom skön-litteraturens gebiet; i det sednare
fortfara. Undertecknads bäde förständ och hjerta
hafva manat honom till deita vädjande.
Om hr Ridderstad, såsom han säger, verk-
ligen velat ställa sig under den allmänna
granskningens dom, var utan tvifvel sjelfva
det infernaliska Aftonbladet berättigadt att ut-
tala sitt omdöme, såsom det skett utan annat
anspråk än att:vara en individs omdöme,
ehuru visserligen, såsom vi smickra oss, någor-
lunda moget öfvervägdt och afgifvet med någor-
lunda kännedom om både hr Ridderstads och
åtskilliga andra in- och utländska författares
verksamhet. Detta omdöme är gifvet, för att
ej i minsta del återtagas, och det är deremot
som hr Ridderstad nu påkallar en protest.
Utan att i något afseende förändra vår mening,
önska vi att denna protest måtte så väl ge-
nom den offentliga pressen som genom
enskilda skrifvelser — och hvarför icke ge-
nom för ändamålet sammankallade primär-
församlingar? — erhållas så starkt, att hr
Ridderstad derigenom kan förmås att icke.
såsom han nu hotar, kasta bort sin penna; ty
det vore verkligen en stor och oföriåtlig skada
om en begåfvad och mångsidig författare skull
på en gång brytå med sin kallelse, för det
kritiken vågat tro att äfven han kan miss-
lyckas, eller att hans arbeten skuile hafva
kunnat blifva ännu mera utmärkta, omtyckta
och beundrade ände verkligen äro.
Hr Ridderstad skall utan tvifvel i denna
framställning endast finna nya fiendtliga an-
falls. nya illasinnade bemödanden att full-
komligtnedgöra. Vitrösta oss dock dermed
att mera opartiska läsare deri skola se ett bevis
på aktniog både för Ridderstad och hans för-
fattareskap, emedan det eijest hör till våra
grundsatser; att vanliga förtattares utbrott af
missmod öfver erhållna recensioner iemnas utan
allt afseende,
kianttsnns——— Ra