för den svenska arbetsskickligheten, och vi
hoppas snart nog bli i tillfälle att meddela
våra läsare något om det sätt hvarpå vår in-
dustri der företrädes och bedömes.
Vi skulle alltför mycket uttrötta våra läsa-
res tålamod om vi ville uppehålla oss medl
skildringen af de högtidligheter under hvilkal
den andra verldsindustri-expositionen nyligen
öppnades. De erbjuda dessutom mycken
likhet med ceremonierna vid öppnandet
af londonska expositionen. I en varm och
andaktsfull bön nedkallade biskop Vain-
wright himlens välsignelse öfver jordens arbe-
te, och bönföll om frid på jorden och men-l:
niskorna en god viljen. Inspirerade hymner,
afsjungna at många hundrade röster, politiska
och diplomatiska tal och toaster utan all än-
da, hyllningar hemburna åt berömda europei-l.
ska gäster, bland hvilka sir Charles Lyell il
främsta rummet omgafs af kärleksfull beun-
dran: allt detta följer af sig sjelft och behöf-
ver ej omröras. Ej heller hafva vi i dessal
officiella tal funnit något af särdeles märkvär- )
dighet, om vi undantaga några ord af Frank-
r:kes sändebud M. de Sartiges, yttrade i di-
plomatiska kårens namn såsom svar på en vid
mauguratiorismiddagen för de främmande mak-
ternas sändebud föreslagen toast. Jag är li-
kaså stoltv, sade den franska diplomaten, satt
representera det kommerciella som det politi-
ska Frankrike, nu, då i stället för det gamle
ordspråket: om du vill fred, så rusta dig til
krig, med skäl kan sättas detta: som du vil:
fred, så mångdubBla dina handelsförbindelser:
ja, den största och vigtigaste af alla kongres-
ser är handelns kongress, der man har hele
verldetis fredliga arbete under sina ögon.s
Den sannivg herr de Sartiges härmed ut-
talat bestyrkes af all nyare erfarenhet. Oak-
tadt de mest disharmonierande styrelsegrund-
satser har handelns utveckling slagit en bro
mellan Frankrike och England, som skall
trotsa hvarje försök att väcka splittring mel-
lan dessa båda länder, under det å andra si-
dan Ryssland gör sig alla länder till fiender,
emedan Rysslands handels-politiska ställ-
ning är så isolerad, emedan detta välde i sin
kalla egoism alltid försökt att vara nog fö:
sig sjelft och kunna umbära alla andra. Detta
är eft brött mot en af skapelsens heligaste
Igar. Hvarken stater eller individer skapades
att vara nog för sig sjelfva, och öfverträdelser
straffas oundvikligen med isolering, skydds-
löshet och en slutlig undergång.
Det är i denna mening som vi i de stora verlds-
utställningårne af alla fölks arbetsskicklighet
se ett erkännande af att arbetet och handelr
äro freden och att freden är civilisationen. Vi
veta mer än väl att de materiella framstegen,
långt ifrån att af alla erkännas såsom civili-
sation, snarare af mången afskys såsöm den
krassa motsatsen till all inre och andlig för-
ädling, såsom en materialisering af allt hvad
samhället har högst och heligast. Men vi
skola ej spilla vår tid på vederläggandet af
dessa invändningar, och det beböfves icke
heller, så rg de ej kunta bevisa att sed-
lighet och intelligens trifvas bättre med den
bleka hungern, bland smutsiga trasor, iväm-
jeliga jordkulor, än i samhällen, der hvar och
en genom ett ordnadt arbetes välsignelser kan
skaffa sig lätta och säkra medel att tillfreds-
ställa de första materiella behofven.
Men en annan invändning vilja vi här möta.
Vi tala om industriens och konstskicklighe-
tens utveckling, heter det, men hafva vi gjort
oss väl reda för hvari dessa våra dagars om-
skrikna företräden framför. äldre tiders arbets-
skicklighet verkligen bestå? Äro våra händer
flinkare och mer öfvade än våra förfäders?
Betrakta Persiens och Indiens rika väfnader:
betrakta de fjedermjuka Toledo- och Damascus-
iklingorna, och säg huru långt vi hafva gått
framom dessa verk af halfbarbariska åldrar
och folk, med alla våra omskrutiia mekaniska
förbättringar. Kunna vi uppfänka någöt ståt-
ligare, rikare och yppigare än de drägter )
hvilka Orientens furstar ännu i dag kläda sig.
liksom deras förfäder för årtusenden tillbaka?
Hafva vi ännu förmått upptäcka en färg mera
glödande än den tyriska purpurn, att tillväga-
bringa en skulptur mera fulländad än den gre-
kiska, en arkitektur mera upplyftande än me-
deltidens, glasmålningar jemförliga med de
mörka åldrarnes domkyrkor, eller bronsarbe-
.ten, som kunna i aflägsnaste mån täfla med
Cellinis? Är ej det högsta loford vi kunna
ge åt vårt konstsnille och arbetsskicklighet att
kalla ett verk klassiskts, att ställa det vid
sidan af de mönster som sekler igenom fun-
nitse bevarade i våra samlingar och musåer?
Hvad mena vi då när vi tala om oss såsom
längre framskridna än längesedan bortdöda
folkslag; hvad är det för en skilnad mellan
oss och dem, som berättigar oss att tala om
framsteg och se tillbaka med half ömkan på
dessa folks mästerstycken, hvilkas fälländning
vi ännu knappast kunna säga oss hafva upp-
hunnit?
Saken är denna: genom vår tids upptäck-
ter i vetenskaperna, dessa upptäckters tillämp-
ning på de praktiska konsterna, genom den
enorma tillväxten i mekanisk kratt som blif-
vit en följd af de mest beundransvärda me-
kaniska uppfinningar, hafva vi förallmänligat
konstens och industriens herrliga och ärori
resultater, hafva vi gjort dem till en gemen-
sam besittning för folket, och gifvit samhäöl-
let i stort, ända ned till dess ringaste med-
lemmar, de njutningar, den lyx och de be-
qvämligheter, som i fordom tider voro fur-
stars och ädlingars uteslutande privilegium.
Förr tjenade hela folkets arbete till att kläda,
föda och pryda fursten och hang hot eller
krigaren och hans chefer, men nu kläder, fö-
der och pryder det äfven bonden och hans
familj. Förr arbetade de tio tusen arma; elän-
diga slafvarna för den enda eller de få; men
nu arbeta de tio tusen för de tio tusen; ja,
ofta arbetar den enda machinen, den gemen-
samma slafven, för detio tusen. Dåblef hela
länders rikedom utsugen för att omgifva lands-
fursten, men nu. fördelat, mångfaldigas och
sprides derma rikedom, för att gilva välstånd,
lycka och lefasdsglädjel åt många rhillio-
AR and le Ng