för den svenska arbetsskickligheten, och vi hoppas snart nog bli i tillfälle att meddela våra läsare något om det sätt hvarpå vår industri der företrädes och bedömes. Vi skulle alltför mycket uttrötta våra läsares tålamod om vi ville uppehålla oss medl skildringen af de högtidligheter under hvilkal den andra verldsindustri-expositionen nyligen öppnades. De erbjuda dessutom mycken likhet med ceremonierna vid öppnandet af londonska expositionen. I en varm och andaktsfull bön nedkallade biskop Vainwright himlens välsignelse öfver jordens arbete, och bönföll om frid på jorden och men-l: niskorna en god viljen. Inspirerade hymner, afsjungna at många hundrade röster, politiska och diplomatiska tal och toaster utan all ända, hyllningar hemburna åt berömda europei-l. ska gäster, bland hvilka sir Charles Lyell il främsta rummet omgafs af kärleksfull beundran: allt detta följer af sig sjelft och behöfver ej omröras. Ej heller hafva vi i dessal officiella tal funnit något af särdeles märkvär) dighet, om vi undantaga några ord af Frankr:kes sändebud M. de Sartiges, yttrade i diplomatiska kårens namn såsom svar på en vid mauguratiorismiddagen för de främmande makternas sändebud föreslagen toast. Jag är likaså stoltv, sade den franska diplomaten, satt representera det kommerciella som det politiska Frankrike, nu, då i stället för det gamle ordspråket: om du vill fred, så rusta dig til krig, med skäl kan sättas detta: som du vil: fred, så mångdubBla dina handelsförbindelser: ja, den största och vigtigaste af alla kongresser är handelns kongress, der man har hele verldetis fredliga arbete under sina ögon.s Den sannivg herr de Sartiges härmed uttalat bestyrkes af all nyare erfarenhet. Oaktadt de mest disharmonierande styrelsegrundsatser har handelns utveckling slagit en bro mellan Frankrike och England, som skall trotsa hvarje försök att väcka splittring mellan dessa båda länder, under det å andra sidan Ryssland gör sig alla länder till fiender, emedan Rysslands handels-politiska ställning är så isolerad, emedan detta välde i sin kalla egoism alltid försökt att vara nog fö: sig sjelft och kunna umbära alla andra. Detta är eft brött mot en af skapelsens heligaste Igar. Hvarken stater eller individer skapades att vara nog för sig sjelfva, och öfverträdelser straffas oundvikligen med isolering, skyddslöshet och en slutlig undergång. Det är i denna mening som vi i de stora verldsutställningårne af alla fölks arbetsskicklighet se ett erkännande af att arbetet och handelr äro freden och att freden är civilisationen. Vi veta mer än väl att de materiella framstegen, långt ifrån att af alla erkännas såsom civilisation, snarare af mången afskys såsöm den krassa motsatsen till all inre och andlig förädling, såsom en materialisering af allt hvad samhället har högst och heligast. Men vi skola ej spilla vår tid på vederläggandet af dessa invändningar, och det beböfves icke heller, så rg de ej kunta bevisa att sedlighet och intelligens trifvas bättre med den bleka hungern, bland smutsiga trasor, ivämjeliga jordkulor, än i samhällen, der hvar och en genom ett ordnadt arbetes välsignelser kan skaffa sig lätta och säkra medel att tillfredsställa de första materiella behofven. Men en annan invändning vilja vi här möta. Vi tala om industriens och konstskicklighetens utveckling, heter det, men hafva vi gjort oss väl reda för hvari dessa våra dagars omskrikna företräden framför. äldre tiders arbetsskicklighet verkligen bestå? Äro våra händer flinkare och mer öfvade än våra förfäders? Betrakta Persiens och Indiens rika väfnader: betrakta de fjedermjuka Toledooch Damascusiklingorna, och säg huru långt vi hafva gått framom dessa verk af halfbarbariska åldrar och folk, med alla våra omskrutiia mekaniska förbättringar. Kunna vi uppfänka någöt ståtligare, rikare och yppigare än de drägter ) hvilka Orientens furstar ännu i dag kläda sig. liksom deras förfäder för årtusenden tillbaka? Hafva vi ännu förmått upptäcka en färg mera glödande än den tyriska purpurn, att tillvägabringa en skulptur mera fulländad än den grekiska, en arkitektur mera upplyftande än medeltidens, glasmålningar jemförliga med de mörka åldrarnes domkyrkor, eller bronsarbe.ten, som kunna i aflägsnaste mån täfla med Cellinis? Är ej det högsta loford vi kunna ge åt vårt konstsnille och arbetsskicklighet att kalla ett verk klassiskts, att ställa det vid sidan af de mönster som sekler igenom funnitse bevarade i våra samlingar och musåer? Hvad mena vi då när vi tala om oss såsom längre framskridna än längesedan bortdöda folkslag; hvad är det för en skilnad mellan oss och dem, som berättigar oss att tala om framsteg och se tillbaka med half ömkan på dessa folks mästerstycken, hvilkas fälländning vi ännu knappast kunna säga oss hafva upphunnit? Saken är denna: genom vår tids upptäckter i vetenskaperna, dessa upptäckters tillämpning på de praktiska konsterna, genom den enorma tillväxten i mekanisk kratt som blifvit en följd af de mest beundransvärda mekaniska uppfinningar, hafva vi förallmänligat konstens och industriens herrliga och ärori resultater, hafva vi gjort dem till en gemensam besittning för folket, och gifvit samhäöllet i stort, ända ned till dess ringaste medlemmar, de njutningar, den lyx och de beqvämligheter, som i fordom tider voro furstars och ädlingars uteslutande privilegium. Förr tjenade hela folkets arbete till att kläda, föda och pryda fursten och hang hot eller krigaren och hans chefer, men nu kläder, föder och pryder det äfven bonden och hans familj. Förr arbetade de tio tusen arma; eländiga slafvarna för den enda eller de få; men nu arbeta de tio tusen för de tio tusen; ja, ofta arbetar den enda machinen, den gemensamma slafven, för detio tusen. Dåblef hela länders rikedom utsugen för att omgifva landsfursten, men nu. fördelat, mångfaldigas och sprides derma rikedom, för att gilva välstånd, lycka och lefasdsglädjel åt många rhillioAR and le Ng