skall min förhastade misstanke komma öfver mina läppar — men återkalla angifvelsen. Gästen återvände till Paris före mörkningen. Fadren samtalade med sin gon rörande hans studier; han följde honom till hans rum, qvarstannade tills han gått till sängs, och höll just på att gå sin väg, då ynglingen sade: Min tar, ni glömmer er välsignelse. Fadren vände om, lade sin hand på sin sons hufvud och bad. Han var lättrogen — såsom fäder vanligen äro! Han var öfvertygad att hans vän hade misstagit sig. Han gick till hvila och föll i sömn. Han vaknade midt i natten och tyckte (jag anför här hans egna ord — jag tycktes, sade han, liksom hade en röst väckt mig — en röst som sade: Stig upp och sök. Jag steg genast upp, tinde på ett ljus och gick till min sons rum. Dörren var stängd. Jag bultade, en, två, tre gånger — intet svar. Jag vågade icke ropa högt, af fruktan att väcka tjenstfolket. Jag gick utför trapporna — jag öppnade bakporten — jag gick till stallet. Min egen häst var der, icke min sons. Min häst gnäggade: han var gammal, liksom jag sjelf — min gamla stridshäst från Mont S:t Jean! Jag smög mig tillbaka, jag kröp i skuggan af muren invid min sons dörr och släckte ut mitt ljus. Det tycktes mig som vore jag sjelf en tjuf. Broder,, afbröt min mor med återhållen andedrägt; tala med era egna ord, icke med denne vredgade faders, Jag vet icke hur det kommer sig, men det skulle gripa mig mindre.n Kaptenen nickade. Före daggryningen hörde min vän bakporten sakta öppnas; steg hördes i trappan — en nyckel rasslade i dörren näst invid — fadren smög i mörkret in i detta rum, bakom gin osedda son. ,Han hörde slagen i en skörask; ett ljus påtändes; det spred sitt sken öfver rummet, men han hade icke tid att dölja sig bakom fönstergardinerna, som voro helt nära invid der :han stod. Figuren framför honom stod några ögonblick orörlig och syntes lyssna, ty den vände mg än å höger, ön ål venster;