skall min förhastade misstanke komma öfver
mina läppar — men återkalla angifvelsen.
Gästen återvände till Paris före mörkningen.
Fadren samtalade med sin gon rörande hans
studier; han följde honom till hans rum, qvar-
stannade tills han gått till sängs, och höll
just på att gå sin väg, då ynglingen sade:
Min tar, ni glömmer er välsignelse.
Fadren vände om, lade sin hand på sin
sons hufvud och bad. Han var lättrogen —
såsom fäder vanligen äro! Han var öfverty-
gad att hans vän hade misstagit sig. Han
gick till hvila och föll i sömn. Han vaknade
midt i natten och tyckte (jag anför här hans
egna ord — jag tycktes, sade han, liksom
hade en röst väckt mig — en röst som sade:
Stig upp och sök. Jag steg genast upp,
tinde på ett ljus och gick till min sons rum.
Dörren var stängd. Jag bultade, en, två, tre
gånger — intet svar. Jag vågade icke ropa
högt, af fruktan att väcka tjenstfolket. Jag
gick utför trapporna — jag öppnade bakpor-
ten — jag gick till stallet. Min egen häst
var der, icke min sons. Min häst gnäggade:
han var gammal, liksom jag sjelf — min
gamla stridshäst från Mont S:t Jean! Jag
smög mig tillbaka, jag kröp i skuggan af mu-
ren invid min sons dörr och släckte ut mitt
ljus. Det tycktes mig som vore jag sjelf en tjuf.
Broder,, afbröt min mor med återhållen
andedrägt; tala med era egna ord, icke
med denne vredgade faders, Jag vet icke
hur det kommer sig, men det skulle gripa
mig mindre.n
Kaptenen nickade.
Före daggryningen hörde min vän bakpor-
ten sakta öppnas; steg hördes i trappan — en
nyckel rasslade i dörren näst invid — fadren
smög i mörkret in i detta rum, bakom gin
osedda son.
,Han hörde slagen i en skörask; ett ljus
påtändes; det spred sitt sken öfver rummet,
men han hade icke tid att dölja sig bakom
fönstergardinerna, som voro helt nära invid
der :han stod. Figuren framför honom stod
några ögonblick orörlig och syntes lyssna, ty
den vände mg än å höger, ön ål venster;