rr en
tyngd på sitt hjerta hela den följande måna-
den. Och huru skulle det stora verket ha
kunnat framskrida om författaren då och då
hade ansats af ett samvetsstygn.
En half timma efter frukosten begåfvo si
bröderna, arm i arm på väg, och jag följde p
litet afstånd, beundrande huru stadigt den gamle
soldaten framskred trots sitt korkben. Det
var ganska roligt att lyssna till deras samtal
och anmärka kontrasterna mellan dessa tvenne
så högst egna afstöpningar af modren naturens
ständigt vexlande?gjutform, — naturen, som
ieke gjuter någonting i stereotyp, ty jag tror
det icke ens tvenne flugor kunna finnas som
äro fullkomligt lika.
Min far hade icke någon förmåga att snabbt
och i detalj uppfatta ett landskaps skönheter.
Han hade så föga lokalsinne, att jag befarar
att ban skulle kunnat gå vilse i sin egen
trädgård. Kaptenen deremot var ytterst käns-
lig för yttre intryck, icke ett enda drag af
landskapet undföll honom. Vid hvarje fanta-
stiskt formadt träd stadnade han för att be-
skåda det; hans öga följde lärkan som sväl-
vade upp framför hans fötter; då en frisk fläkt
kom från kullens topp, vidgades hans nöt
borrar, liksom ville de vällustigt uppfånga deze
ljufhet. Oaktadt all min fars lärdom, och
ehuru hans studier sträckt sig till hvarje språks
skatter, var han dock sällan vältalig, Kap-
tenen hade en glöd och en passion i sina ord
som, i förening med hans djupa vibrerande
stämma och lifliga gester, gåfvo något poetiskt
åt det ofullkomliga af hvad han yttrade, I
hvarje Rolands omdöme, i hvarje ton af bang
röst, och i hvarje skiftning på hans anlete
märktes stoltbet framskymts; men deremot
egde min far, oaktadt Bin lilla vurm för deu
store stamfadren boktryckaren, icke så myc-
ken stolthet sorå en homöopat kunnat lägga i
ett piller, Han högmodades icke ens öfver