rr en tyngd på sitt hjerta hela den följande månaden. Och huru skulle det stora verket ha kunnat framskrida om författaren då och då hade ansats af ett samvetsstygn. En half timma efter frukosten begåfvo si bröderna, arm i arm på väg, och jag följde p litet afstånd, beundrande huru stadigt den gamle soldaten framskred trots sitt korkben. Det var ganska roligt att lyssna till deras samtal och anmärka kontrasterna mellan dessa tvenne så högst egna afstöpningar af modren naturens ständigt vexlande?gjutform, — naturen, som ieke gjuter någonting i stereotyp, ty jag tror det icke ens tvenne flugor kunna finnas som äro fullkomligt lika. Min far hade icke någon förmåga att snabbt och i detalj uppfatta ett landskaps skönheter. Han hade så föga lokalsinne, att jag befarar att ban skulle kunnat gå vilse i sin egen trädgård. Kaptenen deremot var ytterst känslig för yttre intryck, icke ett enda drag af landskapet undföll honom. Vid hvarje fantastiskt formadt träd stadnade han för att beskåda det; hans öga följde lärkan som svälvade upp framför hans fötter; då en frisk fläkt kom från kullens topp, vidgades hans nöt borrar, liksom ville de vällustigt uppfånga deze ljufhet. Oaktadt all min fars lärdom, och ehuru hans studier sträckt sig till hvarje språks skatter, var han dock sällan vältalig, Kaptenen hade en glöd och en passion i sina ord som, i förening med hans djupa vibrerande stämma och lifliga gester, gåfvo något poetiskt åt det ofullkomliga af hvad han yttrade, I hvarje Rolands omdöme, i hvarje ton af bang röst, och i hvarje skiftning på hans anlete märktes stoltbet framskymts; men deremot egde min far, oaktadt Bin lilla vurm för deu store stamfadren boktryckaren, icke så mycken stolthet sorå en homöopat kunnat lägga i ett piller, Han högmodades icke ens öfver