har allt för ringa individualitet för att taga plats i detta sällskap. Den skizz som under denna titel influtit är hemtad från Sturleson, och är såsom en tafla från forntiden lika förtjenstfull som den säsom lefnadsteckning är torftig. Ake Carlsson är en föga känd Blekingbonde, som genom utgifvarens vackra framställning blifvit en kär bekantskap. Kan utgifvaren lemna flera sådana egna skildringar, sä behöfver han ej vända sig till ätskiiliga litteratörers för att fylla mänga läsvärda häften. Sven Heurlin har lemnat en sjelfbiografi, hvarur vi göra nägra korta utdrag. Om 1840 ärs riksdag yttras: Uppriktigt mäste jag bekänna, att jag vid denna riksdag var ntsatt för obeskrifliga frestelser för att på ärans och fäderneslandets bekostnad frånträda de heligaste äsigter, som Gud och mitt samvete befallt mig att troget följa; men min själs styrka, förenad med god vilja, trotsade all afvikelse och följaktligen all fara. Bäde 1840 och 1844 valdes Heurlin till fullmäktig i Banken samt erhöll vid riksdagarnes slut en gulddosa och en silfverkanna för sitt välförhällande. Vid redogörelsen för 1848 ärs riksdag omtalas hvarken frestelser eller ädla metaller. Heurlin afsade sig då befattningen i Banken — rmätt af den politiska verlden — för att efter väl slutadt allmänt värfr återvända till hemmet. Sjelfbiografien och sjelfberömmet sluta med en så lydande fras: Min lösen har städse och oafbrutet varit: arbete och bön. Med Oxelberg, en af vära politiska martyrer, afslutas häftet. I nästa utlofvas biografien öfver Olsn, Rutberg, Svårteogren, Nils Persson m. fl. Småländska arkivet. Bref och handlingar hörande till Smålands historia. Innehåller 54 särskilda dokumenter, såsom legender, visor, förordningar, bytesbref, stadfästelser, fullmakter, domar, bref m. m. rörande Smäland. Önskligt vore att sådana samlipgars ntgifvande vunne efterföljd i andra provinser; ty mångenstädes skulle i orterna det historiska intresset kunna väckas, om man till en början inskränkte sig till sjelfva landskapet och de företrädesvis kända trakterna och minnena. Likväl borde sädana provins. diplomatarier kunna bli bäde fullständigare och bättre ordnade än smäländska arkivet, hvilket vi likväl med glädje helsa för det syfte det uppenbarar. De här förekommande urkunder meddelas hvarken i kronologisk ordning eller grupperade efter innehället. Äfven utdrag ur sednvare tiders historiska framställningar meddelas, säsom af Celsius, Lagerbring och Thyselius. Dä Celsii kritiska uppsats om Sigfridslegenden här fätt inflyta, kunde man väntat att äfven Reuterdahls och Strinnholms belysningar af samma ämne skulle blifvit meddelade. Försök till Lärobok i Aritmetiken eller SifferRäkneläran, med talrika öfningsexempel och särskild häftad Facitbok, af C. 4. Nyström. Stockholm, Zacharias Heggström 1853. Pris 1 rdr. För kort tid sedan frägade en recensent: hvartill tjenar ännu en lärobok i algebra?, Med lika mycket, om ej mera skäl, skulle man kunna fråga detsamma om en Järobok i aritmetiken, om man nemligen icke pröfrat och lärt sig inse de brister, som vidläda alla läroböcker, så väl dem, hvilka utgätt frän favoritförfattare, som dem, hvilka haft mindre lyckliga fäder. En lärobok kan väl icke hafva mindre värde derföre, att hon har mänga föregångare; tvärtom blir hennes värde derigenom större, om hon tillika visar sig ega större förtjenster än sina föregängare. Recensenten anser ofvan anförde lärobok i aritmetiken ega mänga företräden framiör dem, som för närvarande begagnas i vära skolor, och får i anledning deraf rekommendera henne till nitiska skollärares bepröfvande. Om är granskningen af denra, liksom af hvarje elementär lärobok i matematik, skulle falla sig nägot träkig, sä skall dock granskaren utan tvifvel finna mycket, som med skäl kan sägas vara värdt en allmännare uppmärksamhet. Till stöd för detta pästående kan följande anföras: Igenom hela boken tyckes författaren hafva gjort till sin uppgift att utreda och öfvervinna alla mötande svärigheter och icke gätt till väga, likt andra teoretiska författare, som utlemnat allt svårt och, bibebällande blott det lätta, gjort sig mer populära. Så har författaren på ett ganska förjenstfullt sätt sökt bevisa allt, som han framställt; han har genom en ganska enkel förklaring (sid 31) visat sanningen af reglorna för tals) delbarhet oeh (sid 33, 34) bevisat regeln för finnandet af största gemensamma divisorn, ett bevis, som, besynnerligt nog, förefallit vära författare i algebra så svärt, att de ansett detsamma böra till och med derstädes förbigås, fastän dess inhemtande är af högsta vigt, och okunnighet deruti borde anses såsom en brist. Ehuru vär författare sälunda varit i det hela sin princip trogen, har han dock på ett ställebegätt dex inkonseqvensen att omtala huru periodiska decimalbråk kunna förvandlas till vanliga bräk, utan att visa orsakerna till sitt förfaringssätt ; bättre hade det varit att helt