FAMILJEN CAXTON ).
En familjtafla
Av SIR EDWARD BULWER LYTTON.
Onkel Jack såg för en stund litet förlägen
ut; men derpå log han med sin vanliga bjert-
lighet, och insåg att ban ännu icke hittat på
min fars svaga sida. Jag tillstår att min vör-
dade far steg i min aktning efter denna öf-
verläggning; och jag började inse att en man
icke behöfver vara alldeles utan vanligt sundt
förstånd derföre att han är en lärd. Ty verk-
ligen, antingen nu onkel Jacks besök verkade
såsom ett mildt äggande retmedel på hans
förslappade förmögenheter, eller att jag efter
hand som jag blef äldre och förståndigare bör-
jade mera klart se in i hans karakter, nog af,
jag daterar från dessa sommarferier början af
den innerliga och angenäma förtrolighet som
framgent alltid egde rum mellan min far och
mig. Ofta undvek jag onkel Jacks vidsträck-
tare vandringar, eller de större lockelserna af
ett parti bollspel i byn, eller en dag tillbragt
med fiskning i Squire Rollicks dammar, för
en stilla promenad med min far vid den gamla
persikemuren, — stundom under fullkomlig
tystnad emellertid, och redan funderande på
framtiden, medan han var sysselsatt med forn-
tiden, men rikeligen belönad när han, vid ett
afbrott i sin läsning, plägade låta flöda skat-
ter af den mångsidigaste lärdom, som han
gjorde roande genom sina så egendomliga ut-
läggningar, och denna Socratiska satir som
aldrig öfvergick till bitterhet och endast der-
före icke blef qvickhet, Stundom hänfördes
han verkligen till vältalighet; och der någon
skön och ädel tanke var uttryckt i hans gamla
böcker, der reste sig hans lutande ställning
upprätt, der flammade hans öga; och man såg
att han icke ursprungligen varit skapad och
uteslutande ämnad för denna obemärkta till
bakadragenhet, hvari nu hans menlösa daga;
förnöjsamt förflöto.
IV Kar.
I sanning, sir, det går för pocker i vålk
med grefskapet! Våra åsigter äro icke repre
) Se A, B. n:ris 161—164, 166 och 167.