alla längta efter föräldrar och syskon och upp-: mana dem på det varmaste att komma efter! dit öfver. Det kan icke förvåna oss att den amerikanska utvandringen från Europa, som pål några få år tillväxt från 200,000 till 500,000 menniskor, äfven skall med allt högre ochl högre belopp beskatta den skandinaviska norden. Men hvad vi finna anmärkningsvärdare och betänkligare än det växande antalet utvandrare är deras väsentligt förändrade qvalitet. I början var det äfventyreren, cessionanten, bedragaren, som förspillt aktning och oberoende i sitt hertland, och som i Amerika sökte ett nytt fält för sin vinglande företagsamhet, Denna klass är den som lyckas minst i det nya landet, och denna omständighet är den bästa rekommendation för det amerikanska samhällsväsendet. Beklagligtvis lärer man väl ännu i Newyork och andra större städer träfta svärmar af förolyckade landsmän, som icke vilja arbeta, eller enom Jlättjans och utsväfningens vanor förlorat örmågan att arbeta, och dessa äro de som mest renlärigt förbanna, mest ihärdigt oqväda Amerika. Huru mången, som ej velat arbeta och som derföre misslyckats hemma, har trott sig utan ansträngning finna lyckan bortom hafvet, och när han sveks i denna hufvudlösa uträkning, återvändt för att söka gunst genora ett fegt och lågsinnadt smädande af institutionerna i ett land, hvars förnämsta lyte ideras ögon var att välkomna den främmande idogheten och lemna åt sitt öde den främmande odugligheten. Vi beklaga att man alltför ofta nedlåtit sig att mot utvandringslusten såsom varning citera sådana aftällingars s. k. erfarenheter, hvilket just verkar motsatsen af det man afsett. Ingen är ifrigare att förbanna Amerika och afråda från utvandringen än dessa olyckliga, som i lättja och förfall framslöpa ett uselt lif på Newyorks gator, men ingenting är också naturligare än att sådana personers varningar och upplysningar icke vinna något afseende. enna klass af menniskor ingår vida mindre än förr i den svenska utvandringen, som mer och mer rekryterar sig bland den dugligaste delen af vår befolkning och till en högst betydlig del bland våra besutna bönder. På detta sätt börjar äfven hos oss, såsom i Tyskland och annorstädes, till den nya folkvandringen sälla sig kapitalernas vandring. Om rågra år torde denna förmögenhetens utvandring från Sverige till Amerika svårligen stadna vid en eller annan million. Redan i år hafva i södra Sverige högst betydliga egendomsförsäljningar egt rum, hvilkas köpeskillingar vandrat och vandra öfver verldshafvet. Alla dessa tecken äro högst betänkliga, och man kan ej nog lifligt önska att de många och stora krafter som nu gå genom utvandringen årligen förlorade, mätte bevaras åt ett fädernesland, som ännu har utrymme nog för deras verksamhet. Men saken hjelpes icke genom tomma deklamationer, och om de som sjelfva först misslyckats hemma och sedan misslyckas i Amerika, skrika sig aldrig så hesa på beskrifningarne om alla de verkliga eller föregifna eländen som vänta utvandraren, hjelper det ingenting då vår allmoge städse från sina närmaste anförvandter mottager alldeles motsägande underrättelser och uppmaningar. Att det genom tidsriktningen går en längtan mot vestern torde numera knappast kunna nekas. I den allmänna föreställningen börjar Nordamerika alltmera gälla såsom fribetens och framtidens löftesrika land. Och fåfängt skall man förebära, att utvandringen endast är ett okynne, förorsakadt af lättsinnet och snikenheten efter materiella fördelar. Ty om så vore, hvarföre ser man icke skaror af utvandrare styra sina steg mot östern, dit vägen ärjkortjoch beqväm, der sjelfherrskarens faderliga spira upprätthåller sreligions och ordning, och der de materiella fördelarnes lockelser för ingen del äro obetydliga? Det är ingen hemlighet att den finska bonden har lindrigare skatter och på allt yttre sätt bättre än han hade såsom svensk undersåte. Deraf synes bäst att det i botten af utvåndringsbegäret ligger något annat än en blott egennytta, och att det är en instinkt, väckt af verldsregeringen för stora ändamål som vi nu endast dunkelt kunna ana. Bästa och enda sättet att dämpa detta begär är att försumma intet medel för att göra fosterlandet dyrt och kärt för sina söner, befrämja upplysning, gudsfruktan och sann medborgerlig frihet, lätta de bördor som nedtrycka våra förnämsta näringar, och bereda sådant utrymme för den enskilda företagsamheten, som är ett nödvändigt vilkor för utvecklingen af allmän och enskild välmåga och trefnad. Sker intet af allt detta, försummas och motarbetas allt som kan befordra utvecklingen af en välgörande sjelfstyrelse, uppresas ytterligare skråskrankor för att hindra det fria användandet af arbetskraften, lättas icke skattebördorna på vårt jordbruk, vår bergshandtering och våra slöjder, så tjena alla predikningar om hemlandets herrlighet och det främmande landets uselhet till intet eller mindre än intet, emedan de vederlägga sig sjelfva och derigenom endast ställa det efterlängtade i en ännu ljusare dager. Utvandringens oerhörda tillvext är nu mera ett faktum, söm ej längre kan undgå att väcka statsmak— EEE