alla längta efter föräldrar och syskon och upp-:
mana dem på det varmaste att komma efter!
dit öfver.
Det kan icke förvåna oss att den ameri-
kanska utvandringen från Europa, som pål
några få år tillväxt från 200,000 till 500,000
menniskor, äfven skall med allt högre ochl
högre belopp beskatta den skandinaviska
norden. Men hvad vi finna anmärknings-
värdare och betänkligare än det växande
antalet utvandrare är deras väsentligt förän-
drade qvalitet. I början var det äfventyre-
ren, cessionanten, bedragaren, som förspillt
aktning och oberoende i sitt hertland, och som
i Amerika sökte ett nytt fält för sin vinglande
företagsamhet, Denna klass är den som lyc-
kas minst i det nya landet, och denna om-
ständighet är den bästa rekommendation
för det amerikanska samhällsväsendet. Be-
klagligtvis lärer man väl ännu i Newyork och
andra större städer träfta svärmar af förolyc-
kade landsmän, som icke vilja arbeta, eller
enom Jlättjans och utsväfningens vanor förlorat
örmågan att arbeta, och dessa äro de som
mest renlärigt förbanna, mest ihärdigt oqväda
Amerika. Huru mången, som ej velat arbeta
och som derföre misslyckats hemma, har trott
sig utan ansträngning finna lyckan bortom
hafvet, och när han sveks i denna hufvudlösa
uträkning, återvändt för att söka gunst genora
ett fegt och lågsinnadt smädande af institu-
tionerna i ett land, hvars förnämsta lyte ide-
ras ögon var att välkomna den främmande
idogheten och lemna åt sitt öde den främ-
mande odugligheten. Vi beklaga att man allt-
för ofta nedlåtit sig att mot utvandringslusten
såsom varning citera sådana aftällingars s. k.
erfarenheter, hvilket just verkar motsatsen af
det man afsett. Ingen är ifrigare att förbanna
Amerika och afråda från utvandringen än dessa
olyckliga, som i lättja och förfall framslöpa
ett uselt lif på Newyorks gator, men ingen-
ting är också naturligare än att sådana per-
soners varningar och upplysningar icke vinna
något afseende.
enna klass af menniskor ingår vida min-
dre än förr i den svenska utvandringen, som
mer och mer rekryterar sig bland den dug-
ligaste delen af vår befolkning och till en
högst betydlig del bland våra besutna bönder.
På detta sätt börjar äfven hos oss, såsom i
Tyskland och annorstädes, till den nya folk-
vandringen sälla sig kapitalernas vandring. Om
rågra år torde denna förmögenhetens utvan-
dring från Sverige till Amerika svårligen stadna
vid en eller annan million. Redan i år hafva
i södra Sverige högst betydliga egendomsför-
säljningar egt rum, hvilkas köpeskillingar van-
drat och vandra öfver verldshafvet.
Alla dessa tecken äro högst betänkliga, och
man kan ej nog lifligt önska att de många
och stora krafter som nu gå genom utvan-
dringen årligen förlorade, mätte bevaras åt ett
fädernesland, som ännu har utrymme nog för
deras verksamhet. Men saken hjelpes icke
genom tomma deklamationer, och om de som
sjelfva först misslyckats hemma och sedan
misslyckas i Amerika, skrika sig aldrig så
hesa på beskrifningarne om alla de verkliga
eller föregifna eländen som vänta utvandraren,
hjelper det ingenting då vår allmoge städse
från sina närmaste anförvandter mottager allde-
les motsägande underrättelser och uppmanin-
gar. Att det genom tidsriktningen går en
längtan mot vestern torde numera knappast
kunna nekas. I den allmänna föreställningen
börjar Nordamerika alltmera gälla såsom fri-
betens och framtidens löftesrika land. Och
fåfängt skall man förebära, att utvandringen
endast är ett okynne, förorsakadt af lättsinnet
och snikenheten efter materiella fördelar. Ty
om så vore, hvarföre ser man icke skaror af
utvandrare styra sina steg mot östern, dit vä-
gen ärjkortjoch beqväm, der sjelfherrskarens fa-
derliga spira upprätthåller sreligions och ord-
ning, och der de materiella fördelarnes loc-
kelser för ingen del äro obetydliga? Det är
ingen hemlighet att den finska bonden har lin-
drigare skatter och på allt yttre sätt bättre än
han hade såsom svensk undersåte. Deraf sy-
nes bäst att det i botten af utvåndringsbegä-
ret ligger något annat än en blott egennytta,
och att det är en instinkt, väckt af verldsre-
geringen för stora ändamål som vi nu endast
dunkelt kunna ana. Bästa och enda sättet att
dämpa detta begär är att försumma intet me-
del för att göra fosterlandet dyrt och kärt för
sina söner, befrämja upplysning, gudsfruktan
och sann medborgerlig frihet, lätta de bördor
som nedtrycka våra förnämsta näringar, och
bereda sådant utrymme för den enskilda före-
tagsamheten, som är ett nödvändigt vilkor för
utvecklingen af allmän och enskild välmåga
och trefnad. Sker intet af allt detta, för-
summas och motarbetas allt som kan befor-
dra utvecklingen af en välgörande sjelfsty-
relse, uppresas ytterligare skråskrankor för att
hindra det fria användandet af arbetskraften,
lättas icke skattebördorna på vårt jordbruk,
vår bergshandtering och våra slöjder, så tjena
alla predikningar om hemlandets herrlighet och
det främmande landets uselhet till intet eller
mindre än intet, emedan de vederlägga sig
sjelfva och derigenom endast ställa det efter-
längtade i en ännu ljusare dager. Utvandrin-
gens oerhörda tillvext är nu mera ett faktum,
söm ej längre kan undgå att väcka statsmak-
— EEE