att icke förbrukarne förnärmades genom monopolet. Hvad åter arbetarne vidkommer. hvilka skola lefva af sina händers verk, så finnes ingen utväg att gifva dem någon ersättning för det ingrepp de skulle lida genom näringsfrihetens upphörande, såvida icke skråmästarne åläggas att underhålla alla handtverksarbetare som sakna arbetsförtjenst. Vill man borttaga konkurrensen och arbetsfriheten, så bör man äfven lemna godtgörelse för all den skada som uppstår af monopolet. Vi anmärka detta blott för att söka öfvertyga handtverkarne sjelfva om orimligheten af deras fordringar och sanningslösheten af deras framställningar, och vi hoppas att handtverkarne, vid närmare öfvervägande af sin egen och alla arbetares inom riket sanna ställning, skola inse sina förvillelser och grofva misstag i denna sak. Att öfvergången från skråväsendet till en någorlunda, ehuru på långt när ännu ej fulländad frihet till arbete, skulle medföra .olägenheter och möjligtvis äfven minskad förtjenst för en eller annan af de gamla handtverkarne var gifvet. Hvarje reform, äfven den nyttigaste, medför rubbningar och enskilda förluster. Men att, såsom petitionärerne antyda, näringsfriheten skulle i en icke aflägsen framtid medföra alla handtverksborgares totala undergång innebär en löjlig öfverdrift. Detta enfaldiga hat emot en sådan vigtig medborgerlig frihet som näringsfriheten är från petitionärernes sida desto orimligare, som borgareståndet genom sina representanter vid de sednare riksdagarne röstat emot ståndsväsendet och folkets indelning i dels privilegierade och dels nära nog rättslösa klasser. Och nu begär borgerskapeto, hvars talan petitionärerne anse sig föra, återinförande af en total afsöndring af stadsoch landtmannanäringar samt derjemte af den odrägligaste klassindelning mellan till arbete berättigade och oberättigade arbetare. Men det är orätt att säga det petitionärerne begära en fullkomlig afsöndring mellan stadsoch landtmannanäringar. Väl yttra de attalla handtverk böra tillhöra städerna, likasom jordbruk och boskapsskötsel m. m. landet, men då de derjemte för sig begära monopol på alla handtverk, akta de sig att afstå från rätten till jordbruk och boskapsskötsel. Få inga på landet bosatta personer hafva handtverksverkstäder, så borde, 1 följd af petitionärernes egen princip, inga stadshandtverkare någonsin få ega landtegendom eller på landet drifva jordbruk, boskapsskötsel eller andra landtmannanäringar. Vilja herrar skråmästare afsäga sig rättigheten härtill? För närvarande hemtar kanske största delen af invånarne i Sveriges landsortsstäder sitt uppehälle från de jordegendomar som i äldre tider blifvit till städernas borgerskap donerade. Dessa jordar, som i allmänhet blifvit anslagne för befordrande af tobaksplantering, plantering af färgväxter eller annan dylik odling, men ej för producerande af spanmål eller boskapsskötsel, användas dock mest för de sednare kulturslagen; men om landet icke får befatta sig med stadsmannanäringar, så böra städerna äfven afstå från den nu bedrifna odlingen af sina jordar. Hafva petitionärerna betänkt dessa konseqvenser af sin tanklösa petition? Småstädernas handtverkare borde ätminstone icke förbise dessa omständigheter då fråga uppstår att underteckna en petition, som ej kan leda till annat än bringa hela den öfriga nationen i barnesk mot de nu framträdande nya förespråkarne för det förhatligaste af alla klasssystemer, eller det som vill göra arbetet till ett monopol för nägra få individer. Om handtverkerierna de sednare åren gått tillbaka, om de lemnade sämre arbeten, betingade dyrare priser och visade en aftagande arbetsskicklighet hos sina idkare, kunde det kanske vara något skäl att taga i betraktande. buruvida näringsfriheten i något hänseende skadade handtverkerierna; men enligt vår uppfattning hafva de, åtminstone flera af dem, fortfarande gjort goda framsteg, och alltefter som en mera utbildad teknisk undervisning och skicklighet hinna spridas bland arbetarne, skola dessa framsteg blifva ännu märkbarare. Det är härigenom och icke genom skråtvång och monopoler som handtverkerierna befrämjas, ehuru väl en del af de gamla, sjelfva mera okunniga skråmästarne ej förmå inse detta. Hade handtverkarne velat uppriktigt befordra det arbetande folkets och handtverkeriernas sanna intressen i stället för sina egna personligen egennyttiga beräkningar, skulle de hafva begärt icke skråtvånget utai anslag till tekniska läroanstalter, nedsättning eller upphäfvande af tullafgifterna för födoämnen och rå: ämnen för handverkerierna samt minskning : den bevillning som drabbar fattigare handtverksidkare. Detta kunde hafva varit i sin ordning, och hade äfven kunnat medföra gagn till och med för de gamla skråmästarne, men den nu ingifna petitionen kan endast väcks ovilja. Vi hafva här endast i största korthet vidrört petitionens allmännare syftning och uppskjuta till en annan dag ätt ingå i nägon granskning af petitionens särskilda delar, hvaraf de flesta äro lika klandervärda som det hela. — H. M. Konungen har i dag hållit konselj ————