att icke förbrukarne förnärmades genom mo-
nopolet. Hvad åter arbetarne vidkommer.
hvilka skola lefva af sina händers verk, så
finnes ingen utväg att gifva dem någon er-
sättning för det ingrepp de skulle lida genom
näringsfrihetens upphörande, såvida icke skrå-
mästarne åläggas att underhålla alla handt-
verksarbetare som sakna arbetsförtjenst. Vill
man borttaga konkurrensen och arbetsfriheten,
så bör man äfven lemna godtgörelse för all
den skada som uppstår af monopolet.
Vi anmärka detta blott för att söka öfver-
tyga handtverkarne sjelfva om orimligheten af
deras fordringar och sanningslösheten af deras
framställningar, och vi hoppas att handtver-
karne, vid närmare öfvervägande af sin egen
och alla arbetares inom riket sanna ställning,
skola inse sina förvillelser och grofva misstag
i denna sak.
Att öfvergången från skråväsendet till en
någorlunda, ehuru på långt när ännu ej full-
ändad frihet till arbete, skulle medföra .olä-
genheter och möjligtvis äfven minskad förtjenst
för en eller annan af de gamla handtverkarne
var gifvet. Hvarje reform, äfven den nytti-
gaste, medför rubbningar och enskilda förlu-
ster. Men att, såsom petitionärerne antyda,
näringsfriheten skulle i en icke aflägsen fram-
tid medföra alla handtverksborgares totala un-
dergång innebär en löjlig öfverdrift. Detta
enfaldiga hat emot en sådan vigtig medbor-
gerlig frihet som näringsfriheten är från peti-
tionärernes sida desto orimligare, som borgare-
ståndet genom sina representanter vid de sed-
nare riksdagarne röstat emot ståndsväsendet
och folkets indelning i dels privilegierade och
dels nära nog rättslösa klasser. Och nu be-
gär borgerskapeto, hvars talan petitionärerne
anse sig föra, återinförande af en total af-
söndring af stads- och landtmannanäringar
samt derjemte af den odrägligaste klassindel-
ning mellan till arbete berättigade och obe-
rättigade arbetare.
Men det är orätt att säga det petitionärerne
begära en fullkomlig afsöndring mellan stads-
och landtmannanäringar. Väl yttra de attalla
handtverk böra tillhöra städerna, likasom jord-
bruk och boskapsskötsel m. m. landet, men
då de derjemte för sig begära monopol på
alla handtverk, akta de sig att afstå från rät-
ten till jordbruk och boskapsskötsel. Få inga
på landet bosatta personer hafva handtverks-
verkstäder, så borde, 1 följd af petitionärernes
egen princip, inga stadshandtverkare någonsin
få ega landtegendom eller på landet drifva
jordbruk, boskapsskötsel eller andra landt-
mannanäringar. Vilja herrar skråmästare af-
säga sig rättigheten härtill?
För närvarande hemtar kanske största delen
af invånarne i Sveriges landsortsstäder sitt
uppehälle från de jordegendomar som i äldre
tider blifvit till städernas borgerskap done-
rade. Dessa jordar, som i allmänhet blifvit
anslagne för befordrande af tobaksplantering,
plantering af färgväxter eller annan dylik od-
ling, men ej för producerande af spanmål el-
ler boskapsskötsel, användas dock mest för
de sednare kulturslagen; men om landet icke
får befatta sig med stadsmannanäringar, så
böra städerna äfven afstå från den nu bedrifna
odlingen af sina jordar.
Hafva petitionärerna betänkt dessa konse-
qvenser af sin tanklösa petition? Småstäder-
nas handtverkare borde ätminstone icke för-
bise dessa omständigheter då fråga uppstår att
underteckna en petition, som ej kan leda till
annat än bringa hela den öfriga nationen i
barnesk mot de nu framträdande nya före-
språkarne för det förhatligaste af alla klass-
systemer, eller det som vill göra arbetet till
ett monopol för nägra få individer.
Om handtverkerierna de sednare åren gått
tillbaka, om de lemnade sämre arbeten, be-
tingade dyrare priser och visade en aftagande
arbetsskicklighet hos sina idkare, kunde det
kanske vara något skäl att taga i betraktande.
buruvida näringsfriheten i något hänseende
skadade handtverkerierna; men enligt vår upp-
fattning hafva de, åtminstone flera af dem,
fortfarande gjort goda framsteg, och alltefter
som en mera utbildad teknisk undervisning och
skicklighet hinna spridas bland arbetarne, skola
dessa framsteg blifva ännu märkbarare. Det är
härigenom och icke genom skråtvång och mo-
nopoler som handtverkerierna befrämjas, ehuru
väl en del af de gamla, sjelfva mera okunniga
skråmästarne ej förmå inse detta.
Hade handtverkarne velat uppriktigt befordra
det arbetande folkets och handtverkeriernas
sanna intressen i stället för sina egna person-
ligen egennyttiga beräkningar, skulle de hafva
begärt icke skråtvånget utai anslag till tek-
niska läroanstalter, nedsättning eller upphäf-
vande af tullafgifterna för födoämnen och rå:
ämnen för handverkerierna samt minskning :
den bevillning som drabbar fattigare handt-
verksidkare. Detta kunde hafva varit i sin
ordning, och hade äfven kunnat medföra gagn
till och med för de gamla skråmästarne, men
den nu ingifna petitionen kan endast väcks
ovilja.
Vi hafva här endast i största korthet vid-
rört petitionens allmännare syftning och upp-
skjuta till en annan dag ätt ingå i nägon
granskning af petitionens särskilda delar,
hvaraf de flesta äro lika klandervärda som
det hela.
— H. M. Konungen har i dag hållit konselj
————