Joeh mig, att hr grefve Löwenhjelm dervid Tatl et ju att kontraktet ej var lika med aftalet (hvil in nuee innebär den beskyllning för förfalskning, hvarför hr grefven tvager sina händer rena); att hr grefven förmält sig hafva dyrt fått betala rättigheten att bedöma kammarherrens (mitt) beteende; att det rykte, jag skall hafva om mig i affärer, icke vore ogrundadt, m. m, d,., hvilket, sammanlagdt med hr grefvens egna erkännanden, tydligen ådagalägger att hr grefven icke blott antagit och, om än indirekt, beskyllt .mig attvidtimmerkontraktsuppgörelsen hafva handlat bedrägligt och om ej afnarrat grefren sin underskrift, åtminstone narrat honom idenna aflär, utan ock fällt utlåtelser, som måste förnärma min heder, ehuru dessa vuttryck icke kunnat till sin. ordagranna skymfliga lydelse af mig bevisas, i anseende till, säsom jag ofta nämnt, vittnenas minnesslöhet; och hvad särskildt angår bevkyllningen att vissa punkter i kontraktet blifvit uteslutna, så ligger erkännandet af denna beskyllning säväl i hr,generalens ofvan omförmälde bref till Kongsborgs bolag, den 2 Maj 1852 (Litt. A), som i hr generalens hela frarvställning af saken uti anförandet vid Grums häradsrätt, dermed hr generaleg synbarligen åsyftat att göra inför domstolen tydligt att en sädan uteslutning verkligen mala fide ä min sida egt rum, och att det ofta omordade timmerkontraktet var olika med aftalet. Efter mitt förmenande följer bäraf att jag, oaktadt de svaga vittnena till stöd för mina päståenden, likväl styrkt tillfyllest för att undgå kriminelt ansvar derför, enär jag åtminstone måste anses hafva halfva bevis å min sida. I öfrigt är det icke jag som gjert br grefve Löwenhjelm nägra tillmälen, för hvilka han behöft söka upprättelse, utan hr grefven som framställt tillmälen mot mig, säväl vid det ifrågavarande tillfället på Long, som, enligt hvad hr grefrenp bäst vet sjelf, under samtal om mig, genom spridda promemorier och annat förtal, hvilket dock icke hörer till denna rättegång. Hvad jag yttrat om br grefven reducerar sig derhän, att hr grefvem i sitt eget hus bebandlat mig särom gäst på ett efter min uppfattning brutalt, despotiskt och fullkomligt oridderligt sätt, ech bevisen derför ligga, säsom jag of van nämnt, i hr grefvens eget erkännande. Jag bestrider fördenskull att hafva gjort mig skyl dig till något ansvar i detta mål; men om ett sådant mä anses kunna ega rum enligt de af hr advokatfiskalen äberopade lagrum, 14 kap. 7 Rättegångsbal i me om ut OM I då Mm DD rr mA ÄMM mA mm OD RR ra a ken, om vederparts missfirmande för rätta, samt 601, kap. 2 Missgerningsbalken, så lärer detta ansvar url,, ingen synpunkt kunna blifva sä strängt som hr advokatfiskalen yrkat — eller 500 dalers böter oeh offentlig afbön. En kort analys af nämade lagrum torde i sådant hänseende mig tillåtas. Den äberopade 2 i 60 kap. Missgerningsbalken, jemförd med den 1 6, innehåller: Gifver man någon an inför Rätta för then sak, som gär ä lif eller ära bans, och vill honom dertill binda, men gitter det ej — — hafver han thet ej af arghet gjordt; böte tjugu daler, eller mera, efter omständigheterna, soch afbedje sitt brott oftenteliga inför rättas. För tillämpningen af detta lagrum erfordras säledes att någon skall hafva angifvit annan för rätta för dep sak som går å lif eller ära hans Nu hemställer jag likväl till hr advokatfiskalen om jag i detta mål an gifvit generalen grefve Löwenbjelm för nägon sak som gär ä lif eller ära hans, d. v. s. hvarför han, om jag kunde honom dertill binda, skulle, enligt hr advokatfiskalens påstående, böra mista lif eller ära? Om denna fråga besvaras med nej, hvilket icke lärer vara tvifvelaktigt, enär jag å hr generalen icke yrkat annat ansvar än för duellsbrott, som hvarken gär ä lif eller ära — så förfaller ju dermed bela grunden, hvarpå hr advokatfiskalen stödjer sitt påstäende om tillämpning af rekonventionsansvar enligt 60 kap. Missgerningsbalken, hvilket, så vidt jag vet, i mäl at ifrågavarande beskaftenhet bitintills aldrig kommit i fråga, helst då det hvarken kan antagas, än mindre visas, att angifvelsen skett falskliga eller af argt uppsåt, utan endast, liksom här, i form at ett sjelftörsvar. Återstär således det andra af advokatfisksisembetet åberopade lagrummet, eller 14 kap. 7 Rättegängsbalken. Denna stadgar: vMissfirmar någor sin vederdeloman inför Rätta, i tal eller skrifter, med oqvädinsoch smädeord, förklenliga tillmälen eller säthäfvor; böte fem, tio eller tjugu daler, eller mera, efter som brottet är till. Om nu äfven min skrift till Carlstads rädstufru-rätt kan antagas innehålla så beskaftade förklenliga till mälens inför rätta (ty af oqvädinsoch smädeord skönjes deri icke spär), så uppstår fråga om beloppet af de böter som böra mig derför Släggas. 1Lagens maximum är 20 daler, men br advokatfiskalen bar Vid detta tillfälle visat sig vara en sä stor älskare af latitudsystemet, hvilket eljest hos många svenska jurister står i elakt rykte, att han yrkaticke mindre än 25 gånger detta maximum, eller. 500 daler. I början undrade jag storliga, hvarifrån br adrokatfiskalen fått detta enligt svensk lag öfverdrifvet stora bötesbelopp, dä jag icke kunde erinra mig högre böter för något brott än 300 daler för den som, enligt 28 kep. Missgerningsbalken, varit vållande till angors död. Med lening af hr advokatfiskalens anförda motiv för det skörpta bötesansvaret, eller den persons värdighet i samhället, hvilken genom tillviatelserna blifvit angripen, letade jag mig dock omsider till det lagrum, som förmodligen föresväfvat hr advokatfiskalen dä han nedskref sitt embetsmemorial och gifvit honom en stödjepunkt för sitt pästäende, ehuru han icke tyckes hafra vägat uttryckligen äberopa detsamma. Det är 2 i 5 a Missgerningsbalken, hvilken lyder: Talar eller skrifrer nägon om sKonungen .och Rikets Råd, det smädeligt är i och för sembetets skulls, göre offentlig afbön och böte 500 daslers (besynnerligt nog just på pricken detsamma som br advokatfiskalen mot mig yrkat). i Säledes skulle generallöjtsanten grefve Lörenbjelm feke blott vara att anse såtom ett Konungens och rikets råd, utan ock hvad jag om bhomom akrifvit vara emädeligt för honorå i och för hans embete. Eller måhända skölle döt i br ådvokatfiskalens tanka vara öhderkastadt högre äksvar att missfirma gratve Carl Gustaf Lövenhjelm emskildt i en trädaftår äm det vär att i och för embetet förgripa sig mot de den tiden 1734 ärs lag utgafs med konungen regerande riksräden? Men så långt är det väl ändå icke kommet. En pertons värdighet i samhället är i öfrigt en belt hy qvälifikaticmsgrond för brottslighet, :å vidt jag kuprat upptäcka i lagen. Mig veterligen gök ier den endast för se. k;: majestätsbrott eller lasteligt tal em Konungens perros, om Drottningen eller om den som till efterträdare på tronen förklarad är. Det joframberörde bärda ansvaret för tillvitelser imot riksens råd, eger endast rum då som nyss är nämndt de blifvit angripne i och för embetet och 18 kap. M. B. skyddar domare och embetsrmön, särskildt endast der de äro stadde i vombetes ärenden. Jag tager förderskull för alldeles visst att kongliga befrktten i intet hänseende delar sin sdtokatfiskals mening, utan finner det oppenbart att svensk lag för missfirmelse mot vederdeloman inför rätta lemnat lika skydd ät hvar ech en medförstår hvärför er hustru älskar er. Ni synes vara en kall varelse; men ni har tårar i ögonen i detta ögonblick. Jag får tillstå det, sade min far, gnidande sina ben, den var kokhetla Och er son skall bli båda? er glädjes, sade mr Squills, i det han satte sig ned igen, och i sin vänskapsfulla rörelse gaf han icke de: minsta akt på det lidande han bade förorsakat. Han skall blifva en frideng dufva i EINE TAN ÅREN SINNEN SKR TEE SOT ON ARTIN AA EDR TATN INETRSENTE OO BI -E i EE 0 5 NO MR HM a åa Fr AMS rr aAa OO rr 42 OO AF mA ( MM pr va, q