Joeh mig, att hr grefve Löwenhjelm dervid Tatl
et ju
att kontraktet ej var lika med aftalet (hvil
in nuee innebär den beskyllning för förfalskning,
hvarför hr grefven tvager sina händer rena); att hr
grefven förmält sig hafva dyrt fått betala rättighe-
ten att bedöma kammarherrens (mitt) beteende; att
det rykte, jag skall hafva om mig i affärer, icke vore
ogrundadt, m. m, d,., hvilket, sammanlagdt med hr
grefvens egna erkännanden, tydligen ådagalägger att
hr grefven icke blott antagit och, om än indirekt,
beskyllt .mig attvidtimmerkontraktsuppgörelsen hafva
handlat bedrägligt och om ej afnarrat grefren sin
underskrift, åtminstone narrat honom idenna aflär,
utan ock fällt utlåtelser, som måste förnärma min
heder, ehuru dessa vuttryck icke kunnat till sin. or-
dagranna skymfliga lydelse af mig bevisas, i anseende
till, säsom jag ofta nämnt, vittnenas minnesslöhet;
och hvad särskildt angår bevkyllningen att vissa punk-
ter i kontraktet blifvit uteslutna, så ligger erkännan-
det af denna beskyllning säväl i hr,generalens ofvan
omförmälde bref till Kongsborgs bolag, den 2 Maj
1852 (Litt. A), som i hr generalens hela frarvställ-
ning af saken uti anförandet vid Grums häradsrätt,
dermed hr generaleg synbarligen åsyftat att göra in-
för domstolen tydligt att en sädan uteslutning verk-
ligen mala fide ä min sida egt rum, och att det ofta
omordade timmerkontraktet var olika med aftalet.
Efter mitt förmenande följer bäraf att jag, oaktadt
de svaga vittnena till stöd för mina päståenden,
likväl styrkt tillfyllest för att undgå kriminelt ansvar
derför, enär jag åtminstone måste anses hafva halfva
bevis å min sida. I öfrigt är det icke jag som gjert
br grefve Löwenhjelm nägra tillmälen, för hvilka
han behöft söka upprättelse, utan hr grefven som
framställt tillmälen mot mig, säväl vid det ifrågava-
rande tillfället på Long, som, enligt hvad hr grefrenp
bäst vet sjelf, under samtal om mig, genom spridda
promemorier och annat förtal, hvilket dock icke hö-
rer till denna rättegång. Hvad jag yttrat om br
grefven reducerar sig derhän, att hr grefvem i sitt
eget hus bebandlat mig särom gäst på ett efter min
uppfattning brutalt, despotiskt och fullkomligt orid-
derligt sätt, ech bevisen derför ligga, säsom jag of
van nämnt, i hr grefvens eget erkännande.
Jag bestrider fördenskull att hafva gjort mig skyl
dig till något ansvar i detta mål; men om ett sådant
mä anses kunna ega rum enligt de af hr advokatfi-
skalen äberopade lagrum, 14 kap. 7 Rättegångsbal
i
me
om ut
OM I då Mm DD
-
rr
mA ÄMM mA mm OD
RR ra a
ken, om vederparts missfirmande för rätta, samt 601,
kap. 2 Missgerningsbalken, så lärer detta ansvar url,,
ingen synpunkt kunna blifva sä strängt som hr advo-
katfiskalen yrkat — eller 500 dalers böter oeh offent-
lig afbön.
En kort analys af nämade lagrum torde i sådant
hänseende mig tillåtas.
Den äberopade 2 i 60 kap. Missgerningsbalken,
jemförd med den 1 6, innehåller: Gifver man någon
an inför Rätta för then sak, som gär ä lif eller
ära bans, och vill honom dertill binda, men gitter
det ej — — hafver han thet ej af arghet gjordt;
böte tjugu daler, eller mera, efter omständigheterna,
soch afbedje sitt brott oftenteliga inför rättas. För
tillämpningen af detta lagrum erfordras säledes att
någon skall hafva angifvit annan för rätta för dep
sak som går å lif eller ära hans Nu hemställer jag
likväl till hr advokatfiskalen om jag i detta mål an
gifvit generalen grefve Löwenbjelm för nägon sak
som gär ä lif eller ära hans, d. v. s. hvarför han,
om jag kunde honom dertill binda, skulle, enligt hr
advokatfiskalens påstående, böra mista lif eller ära?
Om denna fråga besvaras med nej, hvilket icke lärer
vara tvifvelaktigt, enär jag å hr generalen icke yr-
kat annat ansvar än för duellsbrott, som hvarken
gär ä lif eller ära — så förfaller ju dermed bela
grunden, hvarpå hr advokatfiskalen stödjer sitt påstä-
ende om tillämpning af rekonventionsansvar enligt 60
kap. Missgerningsbalken, hvilket, så vidt jag vet, i
mäl at ifrågavarande beskaftenhet bitintills aldrig
kommit i fråga, helst då det hvarken kan antagas,
än mindre visas, att angifvelsen skett falskliga eller
af argt uppsåt, utan endast, liksom här, i form at
ett sjelftörsvar.
Återstär således det andra af advokatfisksisembetet
åberopade lagrummet, eller 14 kap. 7 Rättegängs-
balken. Denna stadgar: vMissfirmar någor sin ve-
derdeloman inför Rätta, i tal eller skrifter, med
oqvädins- och smädeord, förklenliga tillmälen eller
säthäfvor; böte fem, tio eller tjugu daler, eller mera,
efter som brottet är till.
Om nu äfven min skrift till Carlstads rädstufru-rätt
kan antagas innehålla så beskaftade förklenliga till
mälens inför rätta (ty af oqvädins- och smädeord
skönjes deri icke spär), så uppstår fråga om belop-
pet af de böter som böra mig derför Släggas. 1La-
gens maximum är 20 daler, men br advokatfiskalen
bar Vid detta tillfälle visat sig vara en sä stor äl-
skare af latitudsystemet, hvilket eljest hos många
svenska jurister står i elakt rykte, att han yrkaticke
mindre än 25 gånger detta maximum, eller. 500 da-
ler. I början undrade jag storliga, hvarifrån br ad-
rokatfiskalen fått detta enligt svensk lag öfverdrifvet
stora bötesbelopp, dä jag icke kunde erinra mig hö-
gre böter för något brott än 300 daler för den som,
enligt 28 kep. Missgerningsbalken, varit vållande till
angors död. Med lening af hr advokatfiskalens an-
förda motiv för det skörpta bötesansvaret, eller den
persons värdighet i samhället, hvilken genom tillvi-
atelserna blifvit angripen, letade jag mig dock om-
sider till det lagrum, som förmodligen föresväfvat hr
advokatfiskalen dä han nedskref sitt embetsmemorial
och gifvit honom en stödjepunkt för sitt pästäende,
ehuru han icke tyckes hafra vägat uttryckligen äbe-
ropa detsamma. Det är 2 i 5 a Missgernings-
balken, hvilken lyder: Talar eller skrifrer nägon om
sKonungen .och Rikets Råd, det smädeligt är i och för
sembetets skulls, göre offentlig afbön och böte 500 da-
slers (besynnerligt nog just på pricken detsamma som
br advokatfiskalen mot mig yrkat). i
Säledes skulle generallöjtsanten grefve Lörenbjelm
feke blott vara att anse såtom ett Konungens och ri-
kets råd, utan ock hvad jag om bhomom akrifvit vara
emädeligt för honorå i och för hans embete. Eller
måhända skölle döt i br ådvokatfiskalens tanka vara
öhderkastadt högre äksvar att missfirma gratve Carl
Gustaf Lövenhjelm emskildt i en trädaftår äm det vär
att i och för embetet förgripa sig mot de den tiden
1734 ärs lag utgafs med konungen regerande riksrä-
den? Men så långt är det väl ändå icke kommet.
En pertons värdighet i samhället är i öfrigt en
belt hy qvälifikaticmsgrond för brottslighet, :å vidt
jag kuprat upptäcka i lagen. Mig veterligen gök
ier den endast för se. k;: majestätsbrott eller laste-
ligt tal em Konungens perros, om Drottningen eller om
den som till efterträdare på tronen förklarad är. Det
joframberörde bärda ansvaret för tillvitelser imot rik-
sens råd, eger endast rum då som nyss är nämndt de
blifvit angripne i och för embetet och 18 kap. M. B.
skyddar domare och embetsrmön, särskildt endast der
de äro stadde i vombetes ärenden.
Jag tager förderskull för alldeles visst att kong-
liga befrktten i intet hänseende delar sin sdto-
katfiskals mening, utan finner det oppenbart att
svensk lag för missfirmelse mot vederdeloman in-
för rätta lemnat lika skydd ät hvar ech en med-
förstår hvärför er hustru älskar er. Ni synes
vara en kall varelse; men ni har tårar i ögo-
nen i detta ögonblick.
Jag får tillstå det, sade min far, gnidande
sina ben, den var kokhetla
Och er son skall bli båda? er glädjes, sade
mr Squills, i det han satte sig ned igen, och
i sin vänskapsfulla rörelse gaf han icke de:
minsta akt på det lidande han bade förorsa-
kat. Han skall blifva en frideng dufva i
EINE TAN ÅREN SINNEN SKR TEE SOT ON ARTIN AA EDR TATN INETRSENTE
OO
- BI -E i - - EE 0 5
NO MR HM a åa Fr AMS rr aAa OO rr 42 OO AF mA
(
MM pr va, q