Å verkligen, sir? utbrast Sduills, högeligen road. Nå hur gick det till? Min far, såsom ofta var fallet med honom, dröjde med sitt svar, och syntes sedan snarare språka med sig sjelf än svara mr Squills. Den ödlaste, den bästa mans, mumlade han, Abyssus Eruditionis — och att tänka det han. gaf mig den enda förmögenhet han lemnade efter sig, i stället att gifva den åt sitt eget kött och blod, åt Jack och Kitty. Allt åtminstone som behöfdes för att jag skulle kunna deficiente manu eftersträfva, sätta mig i besittning af hans latin, hans grekiska, hans orientalister. Hvad har jag väl icke honoro att tacka för! Hvem?e frågade Squills. Gode Gud, hvad är det karlen talar om?2 nJa, sire, sade min far, upplifvande sig sjelf, pgådan var Giles Tibbets, M. A. Sol Scientiarum, lärare ät den änspråkslöse förskare med hvilken ni talar, och stackars Kittys far. Han efterlemnade åt mig sina Elzevirer; han efterlemnade också åt mig sin faderoch moderlösa dotter.s 7; Verkligen ! till hustru åt er. sNej, säsom skyddsling, Sålunda kom hön ätt vistas i mitt hus. Jag är viss på att det icke var något ondt i det. Men grannarne sade att så var, och enkan Weltraum sade mig, att flickans anseende skulle komma gi lida. Hvad skulle jag göra? — Ack ja, n kommer jag ihög alleatwmans! Jag gifte mig med henne på det min gamle väns dotter skulle ha eit tak öfver hufvudet och icke lida nögon smälek. Ni ser att jag var tvunger att göra henne denna oförrätt, ty det är ändå allt en bra sorglig lott för henne; stackare barn. En gatorsal. bokmil söm jag — cochlece vita agens, far Squilla — lefvande lik en sviocko. Men sbittekal var allt hvad jag kunde erbjuda shin stackars väcg värnlöss barn.n Mr Caxton, jag ärar ers, sade Squilishögs tidligt; i det hm hoppade upp och spil de ut ett halft glag åf den skällbeia punchen öfver min fars ben. Ni har bjerta, sir! och jag