Å verkligen, sir? utbrast Sduills, högeli-
gen road. Nå hur gick det till?
Min far, såsom ofta var fallet med honom,
dröjde med sitt svar, och syntes sedan sna-
rare språka med sig sjelf än svara mr Squills.
Den ödlaste, den bästa mans, mumlade
han, Abyssus Eruditionis — och att tänka det
han. gaf mig den enda förmögenhet han lem-
nade efter sig, i stället att gifva den åt sitt
eget kött och blod, åt Jack och Kitty. Allt
åtminstone som behöfdes för att jag skulle
kunna deficiente manu eftersträfva, sätta mig i
besittning af hans latin, hans grekiska, hans
orientalister. Hvad har jag väl icke honoro
att tacka för!
Hvem?e frågade Squills. Gode Gud,
hvad är det karlen talar om?2
nJa, sire, sade min far, upplifvande sig sjelf,
pgådan var Giles Tibbets, M. A. Sol Scientia-
rum, lärare ät den änspråkslöse förskare med
hvilken ni talar, och stackars Kittys far. Han
efterlemnade åt mig sina Elzevirer; han efter-
lemnade också åt mig sin fader- och moder-
lösa dotter.s 7;
Verkligen ! till hustru åt er.
sNej, säsom skyddsling, Sålunda kom hön
ätt vistas i mitt hus. Jag är viss på att det
icke var något ondt i det. Men grannarne
sade att så var, och enkan Weltraum sade
mig, att flickans anseende skulle komma gi
lida. Hvad skulle jag göra? — Ack ja, n
kommer jag ihög alleatwmans! Jag gifte mig
med henne på det min gamle väns dotter
skulle ha eit tak öfver hufvudet och icke lida
nögon smälek. Ni ser att jag var tvunger
att göra henne denna oförrätt, ty det är ändå
allt en bra sorglig lott för henne; stackare
barn. En gatorsal. bokmil söm jag — co-
chlece vita agens, far Squilla — lefvande lik
en sviocko. Men sbittekal var allt hvad jag
kunde erbjuda shin stackars väcg värnlöss
barn.n
Mr Caxton, jag ärar ers, sade Squilishögs
tidligt; i det hm hoppade upp och spil de ut
ett halft glag åf den skällbeia punchen öfver
min fars ben. Ni har bjerta, sir! och jag