Åtalet mellan generallöjtnanten:m. m. grefve
Carl Gustaf Löwenbjelm och kammarherrer
Carl Sköldebrand (mot hvarandra).
Öfver advokatfiskalens i torsdagsbladet med
delade påståenden har kammarherren Skölde-
brand till hofrätten afgifvit följande förkla-
ring:
Till Kongl. Maj:ts och rikets höglofl: Svea
hofrätt.
I anledning af kongl. bofrättens advokaifiskals af
gilna embetsyttrände i mälst mellan herr general
löjtnanten m, m. C.G. Löwenbjelm och mig får jag
under åberopande at den skrift jag till konogl. hof
rätten ingifvit såsom svar på hr generalen grefve Lö-
wenbjelms anförande till Grums häradsrätts proiokell
den 11 sistl. Mars, vördsamt anföra följande:
Hr advokatfiskalen vill ickeinläta sig i bedömande
om och i hvad mån hr grefve Löwenbjelm mä hafva
shatt mera skäl att fordra eller förutsätta uteslutande
bifall till de af br grefren föreslagna kontraktsvilkor
än jag till de å min sida godkända.
Satsen är, efter min tanka, oriktigt uppställd.
Ostridigt är nemligen, att br grefve Löwenbjelm haft
fullt ut lika mycket skäl att fordra bifall till de al
honom. föreslagna kontraktsvilkor, som jag haft att
fordra bifall till mina, men deremot torde hr advo-
katfiskalen medgifva att hr grefver haft långt mindre
skäl, ja saknat all skymt af skäl att fordra eller
förutsättav bifall till de at honom föreslagna kon-
traktsvilkor, sedan ett, med hr grefvens erkända agent
i affären aftaladt, och af honom renskrifvet exemplar
af kontraktet, hvilket hr. grefven i mer än ett halft
dygn haft under sin värjo, blifvit af grefven sjelf utan
all sköns anmärkning wundertecknadt, Vid ett sädant
förhållands lärer hvsrje hr grefvens uppfattning af
kontraktet, hvilke: innefattar anspråk på en högre
betalning än bvartill kontraktet med ett enda ord
lemnar anledning, warit både i sig sjelf obehörig och
för mig desto mera förnärmande, som br grefven re-
dan i ett bref till mitt kontor, som ban sjelf erkän-
per, yttrat alt han ansåg en punkt i hans förslag
vara uti kontraktet utesluten (se litt. A.), hvilket hr
grefven väl i detta bref kallar för ett ,ofrivilligt
misstag, men tom dock icke förringar beskyllningen
att en uteslutning verkligen skulle hafva skett. När pu
hr grefven vid vårt muntliga samtal på Long — i stäl-
let att ätnöjas med min bestämda förklaring att nä-
got misstag i detta bänseende icke egt rum och att
kontraktet, sädänt det var aftaladt, samt af mig och
hr grefven medelst våra ömsesidiga underskritter god-
kärdt, icke gaf anledning till nägra fordringar, ä
mindre någon rätt till Öfverbetalning för en vits
qvantitet virke — inledde en meningsstrid, i denna frå-
ga, som enligt hr grefvens eget erkännande fortior
ganska länge med stigande värme å båda sidor
(säledes äfven ä hr grefvens); då under fortgången a!
detta samtal och på min bestämda vägran att ingä på
kr grefvens, efter mitt omdöme, både grundlösa och
obilliga pretention, hr grefven enligt sina egna ord
greps af en harm jemunstor med hans förväning;
då vidare, efter ytterligare misslyckade försök att
förmå mig till eftergift af min kontraktsenliga rätt,
hr grefven utbröt, att han ansäg mitt handlingssätt
ej vara en gentlemans; möjligen en köpmans; att
grefven ej vore en krämare och icke så handlade; vatt
felet vore hans, som ej sett upp vid underskriften och
ej sett upp med hvem han haft att görar; att han väl
afsade tig att pretendera de 8 procemt öfverpris,
men att han också derigenom köpt rättigheten att
bedöma mitt handlingssätt, hvarvid han ieke ernade
genera sig; äfvensom slutligen på min fräga: Herr
grefven anser mig säledes icke för hederlig kari?
svarat: deröfver har jag icke yttrat mig innus; —
då frågar jag enhvar, som är nägot ömtålig om sin
keder, huruvida ett dylikt sätt att i sitt eget hus be-
röta och tilltala en bildad man, som tillika är an-
griparens jemnlike, ätminstone enligt Duellsplakatets
rangordning, icke må anses utgöra en ganska grof för-
närmelse och huruvida icke deruti innefattas just ett så-
dant skymfande som genom nämnda plakat velat fö-
rekommas, eller, efter hr advokatfiskaiers egen i sitt
embetsmemorial gjorda defivition ä -duelisbrott, en
sädan brottslig handling, som med hufvudsaklig af-
sigt art skymta annan, eller visa honom förakt och
vanvördnad, derjemte är i den enskilda sammanlet-
naden begängen, d.v.s. en förolämpning af den art
som för visso upder andra förhällsnåen kunnat gifsa
mer än tillräckliga anledsingar att fordra den SPP
rättelss med vapen i hand, hvars utkräfvande tillhör
hederslagen på de tider, då det nyssnämnda påbudet
utfärdades? ;
Af detta skäl mäste jag säledes bestrida br advo-
katfiskalens slutsats, att de af hr grefve Löwenhjelm
mot mig fällda yttranden icke innebära något för min
heder och mitt medborgerliga anseende förnärmande;
utan fortsätter jag tvärtom mitt pästäende att hr pö-
nerslen grefve Löwenbjelm måtte för sina mot mig
bafde, at bonom sjelt erkände, yttranden kännas skyl.
dig till laga ansvar enligt duellsplakatet.
Beträftande sedan hr advokaifiskalens talan emot
mig, så anbäller jag om Kongl. Hofrättens välvilliga
uppmärksamhet vid det egna törhällande kom i dezna
sak sig företer, att nemligen de fyra vitthen, som
blifvit vid Härsdsrätten afbörde angående det ätalade
uppträdet på Long, icke af det då mellan generalen
Löwenbjelm och mig förefallna samtal minnas på
läsgt när ens så mycket som br generalen sjelf er-
känt sig hafva mot mig på ett så ytterst förnärmande
sätt yttrat, utan tvertom på alla frägor, hvilkas be-
svarande togo i anspråk någon hägkomst ä svarsidens
sida om något för hr general Löweahjelm tilläfven-
tyrs oangenämt, afgifvit det genmäle, antingen att
vittnet icke kunde nägot sädant sig erinra, eller också
endast ett bleklagåt nej, hvilket besynnerligt nog fö-
reträdesvis gäller hr grefvens eget ombud i affären,
löjtnant Ebrengranat, som deltog i samtalet och un-
der bela tiden var närvarande, men icke destomimdre
ej kunde erinra sig tästan näpön ting af hvad bovom
tiilspordes, och detta ehuru löjtnanten, i följd af sitt
kallande till vittne vid Carlstads rädstufvurstt, bort
kunna förutse sannolikheten af en rättegång i denna
fråga och det deraf följande bebofvet för honom att
emelianät nägot uppfriska sitt minng af händelserna.
Om någon likväl gör sig besvär att, som man sä-
ger, stafva och lägga ihöp och läsa riellan raderba
såväl i grefve Löwenhjelms anförande som i vittnes-
målen, så torde man verkligen komma under fund
med, att hvad som ä min sida brister i bevisningen om
hr grefve Löwenhjelms mot mig begångna förolämp-
ningar hufvudsakligen består i några vissa ord, såsom
afnarra, figur, oförskämdhet, lärpenningar, pa.
fl. d.1) Deremot hafva vittnena icke kunnat förneka,
att en häftig strid angående den ifrågavarande tim-
meräffären förefallit emellan hr grefve Löwenbjelm
1) I parentes mä nämnas, att ordet sskurkstreck,
hvilket förakemmer i min species facti och hvaröf-
ver en och apnan tagit al illa vid sig, icke är af
mig uppgifvet sksom ett uttryck af geheral Lö-
wenhjelm, utan innefattar en qvalifikation af mig
sjelf å den moraliska horkafenbeten af den bard-
ling, hvarför jag ansåg generalen hafva beskylit xx
ven
Å verkligen, sir? utbrast Sduills, högeli-