Men icke destomindre, det vill säga, så väl-
bekanta dessa och dylika förhållanden än vorc
för biskoparna och deras parti, så väl de är
kände, att många komministrar gifvas, son
för sig och familj knappt kunna förtjena hvac
staten består och kostar på cellfången för hans
underhåll,, så upprörande för hvarje oförvil-
lad känsla de skildringar dessa själasörjare:
belägenhet än voro, som förehöllos de-hög-
vördiga fäderna, så fattade de dock, med 24
röster emot 23, ett beslut, hvarigenom de
nödställda och förtryckta lägre presterskapet:
billiga anspråk, att skolmännen, i fråga om
kyrklig befordringsrätt, ej skulle få räkna mer
än 305 dagar på året, lätt nog, åtminstone
vid den riksdagen, hade kunnat blifva lem-
nadt utan afseende. Och hvarföre fattade bi-
skopspartiet ett så beskaffadt beslut? AA
fruktan för lekmanselementets öfvertag i skol
styrelserna, hvilket naturligtvis skulle medförs
bäde kristendomens och den vetenskapliga
bildningens fullkomliga undergång och såle-
des störta oss i hedendom och barbari. Vår
lands innevånare, med undantag af de lägre
presterna, hafva ingen aning om de stora för-
bindelser, i hvilka de stå till sina biskopar.
Vi nämnde att äfven npprörande skildringar
af kapellanernas belägenhet hade i prestestän-
det förekommit och vilja nu styrka detta på-
stående genom följande utdrag ur en af en
komministersfullmäktig väckt motion, som be-
lyser en ny sida af de ifrågavarande tjenste-
- männens lefnadsvilkor. Förut torde vi dock
för den med vår kyrkliga lagstiftning mindre
bekante böra nämna, att 1681 års ännu gäl-
lande författning, i fråga om komministrarnes
lönevilkor, stadgar, att intet mera till kapel-
lanerna skall gifvas, än till det högsta en halj
spann säd af hvar hel- eller halfgård, men
af fjerdedels eller mindre torpare gifves alle-
nast en åttondedels tunna om året., Vidare
torde också det böra nämnas, att det förne-
drande sätt på hvilket kapellanerna, enligt
motionärens skildring, måste uppbära sina lö-
ner, icke eger rum i alla stift utan endast
mångenstädes., hvilket dock är fullt tillräck-
ligt, då det borde - inträffa: ingenstädes. Vi
meddela nu den ifrågavarande beskrifningen:
De tröttande husförbören, interfolierade med vecko-
predikniogar och ätskilliga andra embetsförrättningar
äro väl slutade. Det är blott några dagar före Julen
— Kristenhetens största högtid och prestens strän-
gaste arbetstid. Han behöfde: ledighet till beredelse
för ett värdigt uppträdande, han behöfde hvila efter
så mycken ansträngning till kropp och själ; men kom-
ministern mäste ut i den oblida ärstiden.; Utrustad
med spanmälsmått, nödiga säckar och anhat tillbehör
begifver Hän sig då ästad, ur gård i gärd, frön by
till by, alldeles lik tiggaren, för att upphemta sin
kaka, hvars mätt lagen ej bestämt och ähöraren ef-
ter godtfinnande ökar eller förminskar. Genom för-
ödmjukelser och böner får han dock, efter gammal
plägsed, hvad :lagen frånkänner honom. Efter. rikelig
förplägning och det möjliga angenäma sammanträf-
fandet: med klockaren, spögubben, fjerdingsmannen
och häradstjenaren — alla stadde i samma ärende;
alla jemte kapellanen hedrade med det gemensamma
namnet sockentiggare — nalkas omsider äftonen, och
omgifven af nägra päsar och halmkärfvar begifver
han sig, i sällskap med sin af bränvinets eteriska
ångor svindlande körsven, hem till sin hydda, att
sucka öfver sin tunga lott, och så fortgär det, dag ut
och dag in, tills tempelklockan ropar med väldig
stämma: i morgon är sabbat.
Begären icke, att den kanske grånade man, som
så anstränges, så förödmjukas, så är i beroende af
menniskors godtycke, skall ständigt kunfia vara en
värdig tolk af religionens heliga bud, sarbeta i ordet
och lärdomen, vara bjordenom en eftersyn samt
älska och högakta sitt kall. Dömen icke för strängt
öfver den, som, i sådan ställning, icke alltid är hvad
han kunde och borde vara under andra. förhällanden.
Ehuru ytterligare kommentårier kunde synas
öfverflödiga; torde dock följande utdrag ur ett
anförande af den högt aktningsvärde kommi-
nistersfallmäktigen från Östergöthland läsas
med nöje och deltagande, helst. det menliga
i komministrarnes betryckta lefnadsvilkor der-
igenom erhåller en ny belysning:
Presten behöfver bröd, icke öfverflödigt (detta mer
skadar än gagnar), men nödtorftigt, för att icke nöd-
gas blifva sin församlings nädebjon, i hvilket fall in-
gen kunskap eller talang är mäktig att uppehälla hans
anseende, ej ens rädda honom frän förakt och smä-
lek. Den otillräckligt lönade presten behöfver en
framtid, för att fri och glad i boppet kunna försaka,
lida och med kraft och nit sitt embete förvalta. —
Man förebrär oss okunnighet och, hvad värre är,
lättja; men hvad lärdom kan man fordra af en kom-
minister, ät hvilken staten bestär 16-å 18 tunnor säd
att lefva utaf för sig-och familj under ett helt sär,
och som, skild från litterärt umgänge, icke har till-
fälle att köpa en bok, ej ens underhälla en veten-
skaplig körrespoRidens i brist af postpenningar. Vi
mäste blifva bönder för att kunna lifnära oss; och,
för att råga eländet, nekas oss, som sägdt, en fram-
tid. Af Linköpings stifts 122 komministrar dö ät
minstone 80 under vägen till pastoratet. Hvad arbe-
tet vidkommer, sä är det ju icke vår skull om oss
anförtros så litet. Dock vägar jag pästå, att vi kom-
ministrar, relatift till vår lön, ega lika mycken kun-
skap som och arbeta mer i kyrkans tjenst än vära
bättre lottade bröder.,
Komministern är den af pastoratets ordinarie lä-
rare, som oftast synes bäde pä predikstolen och för
altaret, vid sjuksäcgen och på husförhöret. Det är
icke visligt att ställa församlingens härmastö man i
själavården i sådan andelig och lekamlig torftighet.
Taård af lefvernets bekymmer, upptagen med svaret
Ma dessa frågor: hvad skall. jag äta? hvad drickaP
varmed kläda mig? mäste han förlora egenskapen
af ett jordens salt. Det var dock detta han skulle
våra, —— — 7
Af misströstan om utkomst kastar sig mången,
som var kallad till prest, på embetsmannabanai eller
skolvägen, hvartill han ingen skicklighet eger och
blir derigenom olycklig sjelf och mindre gagnelig för
staten; och kyrkan, som gick miste om hans anlag
och skicklighet, torde få nöjas med sådana kandida-
ter, som icke hafva nägot väl. Dock eger försam-
lingen, som föder oss alla, rättighet atti sin Vigti-
gaste angelägenhet blifva betjenad, icke af hvad sko-
lan och staten, såsom för svagt och oanvändbart, för-
skjutit, utan. af den bästa vilja och högsta förmåga
bland sin ynglingaskara.,
EA RIK fr ån La SA RE ER OR IE RER EE