Men icke destomindre, det vill säga, så välbekanta dessa och dylika förhållanden än vorc för biskoparna och deras parti, så väl de är kände, att många komministrar gifvas, son för sig och familj knappt kunna förtjena hvac staten består och kostar på cellfången för hans underhåll,, så upprörande för hvarje oförvillad känsla de skildringar dessa själasörjare: belägenhet än voro, som förehöllos de-högvördiga fäderna, så fattade de dock, med 24 röster emot 23, ett beslut, hvarigenom de nödställda och förtryckta lägre presterskapet: billiga anspråk, att skolmännen, i fråga om kyrklig befordringsrätt, ej skulle få räkna mer än 305 dagar på året, lätt nog, åtminstone vid den riksdagen, hade kunnat blifva lemnadt utan afseende. Och hvarföre fattade biskopspartiet ett så beskaffadt beslut? AA fruktan för lekmanselementets öfvertag i skol styrelserna, hvilket naturligtvis skulle medförs bäde kristendomens och den vetenskapliga bildningens fullkomliga undergång och således störta oss i hedendom och barbari. Vår lands innevånare, med undantag af de lägre presterna, hafva ingen aning om de stora förbindelser, i hvilka de stå till sina biskopar. Vi nämnde att äfven npprörande skildringar af kapellanernas belägenhet hade i presteständet förekommit och vilja nu styrka detta påstående genom följande utdrag ur en af en komministersfullmäktig väckt motion, som belyser en ny sida af de ifrågavarande tjenstemännens lefnadsvilkor. Förut torde vi dock för den med vår kyrkliga lagstiftning mindre bekante böra nämna, att 1681 års ännu gällande författning, i fråga om komministrarnes lönevilkor, stadgar, att intet mera till kapellanerna skall gifvas, än till det högsta en halj spann säd af hvar heleller halfgård, men af fjerdedels eller mindre torpare gifves allenast en åttondedels tunna om året., Vidare torde också det böra nämnas, att det förnedrande sätt på hvilket kapellanerna, enligt motionärens skildring, måste uppbära sina löner, icke eger rum i alla stift utan endast mångenstädes., hvilket dock är fullt tillräckligt, då det borde inträffa: ingenstädes. Vi meddela nu den ifrågavarande beskrifningen: De tröttande husförbören, interfolierade med veckopredikniogar och ätskilliga andra embetsförrättningar äro väl slutade. Det är blott några dagar före Julen — Kristenhetens största högtid och prestens strängaste arbetstid. Han behöfde: ledighet till beredelse för ett värdigt uppträdande, han behöfde hvila efter så mycken ansträngning till kropp och själ; men komministern mäste ut i den oblida ärstiden.; Utrustad med spanmälsmått, nödiga säckar och anhat tillbehör begifver Hän sig då ästad, ur gård i gärd, frön by till by, alldeles lik tiggaren, för att upphemta sin kaka, hvars mätt lagen ej bestämt och ähöraren efter godtfinnande ökar eller förminskar. Genom förödmjukelser och böner får han dock, efter gammal plägsed, hvad :lagen frånkänner honom. Efter. rikelig förplägning och det möjliga angenäma sammanträffandet: med klockaren, spögubben, fjerdingsmannen och häradstjenaren — alla stadde i samma ärende; alla jemte kapellanen hedrade med det gemensamma namnet sockentiggare — nalkas omsider äftonen, och omgifven af nägra päsar och halmkärfvar begifver han sig, i sällskap med sin af bränvinets eteriska ångor svindlande körsven, hem till sin hydda, att sucka öfver sin tunga lott, och så fortgär det, dag ut och dag in, tills tempelklockan ropar med väldig stämma: i morgon är sabbat. Begären icke, att den kanske grånade man, som så anstränges, så förödmjukas, så är i beroende af menniskors godtycke, skall ständigt kunfia vara en värdig tolk af religionens heliga bud, sarbeta i ordet och lärdomen, vara bjordenom en eftersyn samt älska och högakta sitt kall. Dömen icke för strängt öfver den, som, i sådan ställning, icke alltid är hvad han kunde och borde vara under andra. förhällanden. Ehuru ytterligare kommentårier kunde synas öfverflödiga; torde dock följande utdrag ur ett anförande af den högt aktningsvärde komministersfallmäktigen från Östergöthland läsas med nöje och deltagande, helst. det menliga i komministrarnes betryckta lefnadsvilkor derigenom erhåller en ny belysning: Presten behöfver bröd, icke öfverflödigt (detta mer skadar än gagnar), men nödtorftigt, för att icke nödgas blifva sin församlings nädebjon, i hvilket fall ingen kunskap eller talang är mäktig att uppehälla hans anseende, ej ens rädda honom frän förakt och smälek. Den otillräckligt lönade presten behöfver en framtid, för att fri och glad i boppet kunna försaka, lida och med kraft och nit sitt embete förvalta. — Man förebrär oss okunnighet och, hvad värre är, lättja; men hvad lärdom kan man fordra af en komminister, ät hvilken staten bestär 16-å 18 tunnor säd att lefva utaf för sig-och familj under ett helt sär, och som, skild från litterärt umgänge, icke har tillfälle att köpa en bok, ej ens underhälla en vetenskaplig körrespoRidens i brist af postpenningar. Vi mäste blifva bönder för att kunna lifnära oss; och, för att råga eländet, nekas oss, som sägdt, en framtid. Af Linköpings stifts 122 komministrar dö ät minstone 80 under vägen till pastoratet. Hvad arbetet vidkommer, sä är det ju icke vår skull om oss anförtros så litet. Dock vägar jag pästå, att vi komministrar, relatift till vår lön, ega lika mycken kunskap som och arbeta mer i kyrkans tjenst än vära bättre lottade bröder., Komministern är den af pastoratets ordinarie lärare, som oftast synes bäde pä predikstolen och för altaret, vid sjuksäcgen och på husförhöret. Det är icke visligt att ställa församlingens härmastö man i själavården i sådan andelig och lekamlig torftighet. Taård af lefvernets bekymmer, upptagen med svaret Ma dessa frågor: hvad skall. jag äta? hvad drickaP varmed kläda mig? mäste han förlora egenskapen af ett jordens salt. Det var dock detta han skulle våra, —— — 7 Af misströstan om utkomst kastar sig mången, som var kallad till prest, på embetsmannabanai eller skolvägen, hvartill han ingen skicklighet eger och blir derigenom olycklig sjelf och mindre gagnelig för staten; och kyrkan, som gick miste om hans anlag och skicklighet, torde få nöjas med sådana kandidater, som icke hafva nägot väl. Dock eger församlingen, som föder oss alla, rättighet atti sin Vigtigaste angelägenhet blifva betjenad, icke af hvad skolan och staten, såsom för svagt och oanvändbart, förskjutit, utan. af den bästa vilja och högsta förmåga bland sin ynglingaskara., EA RIK fr ån La SA RE ER OR IE RER EE