tom genom sin lätta och populära drägt samt nängden af förut okända detaljer, äfvensom genom vederläggandet af flera gängee fördomar torde vara de mest läsvärda af alla författarens verk. En stor del af de här förekommande uppgifter är dock hemtad ur de af br Fryxell ur itländska arkiver utgifna handlingar rörande Sveriges historia, hvilka likväl öro föga kända at den större allmänheten. Man är nu i tillfälle att fatta en på sakförbållanden grundad föreställning om Carl XI:s 3ersonlighet och hans betydelse i det svenska samhällets utveckling. Carl XI hade många goda egenskaper och särskildt af den art, som anslär det svenska sinnet. Hans väsende företedde den enkelhet, konstlade rättframhet, hurtighet och dristiga ansatz, som höfves en nordens son. Dessa egenskaper kunde ej undgå att tillvinna hoaom lifligt bifall och att bära goda frukter, och de hade gjort det i högre grad, om ej uppfostran ce umgänge i betydlig. mån gifvit dem en falsk riktning. Tidigt faderlös, blef beats inskränkta och blott i friga om egen myndighet högtänkta, men af honom: förgudade moder hans orakel och ledstjerna. Till hans guvernör utnämnde aon Kristen Horn, en modig och förfaren krigare, men mest känd såsom öfverdådig ruckare. Riksråderna blefvo förvårade och — stumma. Vid nio års ålder kunde den på lekar och krigsöfningar begifna Carl ännu ej hålla sina tankar så mycket tillsammans, gom behöfdes för att läsa tryckt svenska innantill. Derjemte visade han ett stelt och egenvilligt sinaelag. Bemödanden att rätta dessa fel vunno föga understöd hos drottningen, som var nöjd dä hon såg sonen äta, växa och vara glad, samt slog bort klagomålen öfver hans ringa iust för studier med den anmärkningen, att hennes bröder ej heller hade någon synnerlig lärdom, men ändå voro goda furstar. De le Gardie fick för sina föreställningar långvarigt missnöje och sura miner till tack. Per Brehe zlsgade i sittande råd, att qvinfolken äro slltid så klemiga i frågor om sina barns upp-. tuktelse. Härtill kom, att den ungdom som deltog i konungens nöjen var sä illa vald, att han : deras sällskap lärde dåliga och råa seder. sjelfrådigt uppförande, förakt för åtderdom och erfarenhet saint bristande uppmärksamhet på sig sjelf, så att han ej vandes iaktiaga den hällning och sjelfbeherskning som af en kunglig person fordras. Lika motbjudande Carl fann allt som gick ut på förståndets odling, lika ifrig var han) i kroppsöfningar och med oförvägnaste mod sprängde ban fram öfver diken, grafvsar och berg. Den gamla ssgan om Carls fulikomliga okunnighet vid anträdet till regeringen är dock. alideles falsk, äfvensora beskyllningen motl. anistokratien att ha velat undanhålla honomj uundervisniog. Han kunde vid nämnde tid tala tyska samt förstod något latin och franska, äfvensom man lyckats bibringa honom de försts grunderna i historia, filosofi, rättslära, läkarekonst och teologi. . Redan vid Carls femtonde år började lycksökereligan stämpla, för att lägga rikets heia styrelse i hang Hand. Planen utgick från en hop unga män, hörande till Carls enskilda omgiining och kamrater i hans nöjen. Rådet klagade ofta att sen hop unga herrar uppe ryrkanten (ett rum 1 gamla slottet) lärde konungen allehanda, som icke godt var, och deribland också misstroende mot sina lagliga rådgifvare,. Slutligen uppgiordes ett fuliständigt förslag, att 400 sammansvurre af det isgre adeln skulle öppet fördra au Cer! skul: :örklaras myndig och öfvertaga styrelsen, hvilket man beräknade ait riksförmyndarne ) skall: våga neka. Hufvudmännen voro: silesarmsmans kända gunstlingar hos Carl, ech en mängd öfverster och officerare hade slutit sig dertills Planen blef dock i förtid röjd. Men vid riksdagen 1672, då Carl nyss fyl! I7 är, börjades samma bearbetning med mere ramgång och saken genomdrefs i strid mot gällande läg, Den sedan snart blifvarde superistendenten Broman gick hofvets ärender efer föreskrifter, erhålina genom kammartjenasew Zachrig! Mau fick säluada veta att koungen gerna ville bekomma regeripgsmakter, hvarjemte erkebiskopen arbetade för samms möl. Lagbrottet firades med en fest, som snedtog en stor del af franska subsidierna. Så bief Carl regerande konung i Sverige. Från dennpa tid — sannolikt till ej så ringe del af samvetsskäl — började ett alltmera inbundet väsende. göra sig gällande hos Ceri. Han kände sig alttid tvungen i finare och mer bildade sällskap; bland riksråden och i deras kretsar Tyst och förlägen; sökte han snarast möjligt komma från det obehagliga tvånget, ehuru glad öch ystet bland sina vanligs kamrater samt bland landtboer och soldater. Stockholm synes han ha äfskytt och bodde mest på Gripsholm och isynnerhet på Kungsör, eller ock for han på resor, mönstringar och jagter omkring i landsorterna. Knappt tre månader af året fanns han i Stockholm. Dessa vistelser i landsorten voro högtider för SE och sängkammarråd, som då friare refvo sitt spel. Hela hösten 1675 uppehöll sig Carl i och omkring Wenersborg. Några officerare utgjorde hans sällskap, och regeringsbesluter fattades och uppsattes för det mesta af ett par tre ditkallade sekreteraregunstlingar. Rådet erna. at än Ma far RR — 2 JR NER TR. ee Fer ft oh te l hade velat sända några af sina medlemmar för att efter lag och ordning biträda Carl vid regeringens förande, men han ville alldeles ej veta af dem. Vid återkomsten till Stockholm om våren 1676 klagades allmönt att Carl under vintern blifvit vand till en hög grad at ajelfevåld och egensinnighet under det uteslutarde umgänget med de krypande sängkaramarråden. Regeringsärendena sköttes ock denna tid ytterst illa. För bibehållandet af sin gunst och sina platser måste dessa favoriter å ena sidån förnedra gig till blinda och CY JA I BG para DN NE a SS a 1 )