tom genom sin lätta och populära drägt samt
nängden af förut okända detaljer, äfvensom
genom vederläggandet af flera gängee fördo-
mar torde vara de mest läsvärda af alla för-
fattarens verk.
En stor del af de här förekommande upp-
gifter är dock hemtad ur de af br Fryxell ur
itländska arkiver utgifna handlingar rörande
Sveriges historia, hvilka likväl öro föga kända
at den större allmänheten.
Man är nu i tillfälle att fatta en på sakför-
bållanden grundad föreställning om Carl XI:s
3ersonlighet och hans betydelse i det svenska
samhällets utveckling.
Carl XI hade många goda egenskaper och
särskildt af den art, som anslär det svenska
sinnet. Hans väsende företedde den enkelhet,
konstlade rättframhet, hurtighet och dristiga
ansatz, som höfves en nordens son. Dessa
egenskaper kunde ej undgå att tillvinna ho-
aom lifligt bifall och att bära goda frukter,
och de hade gjort det i högre grad, om ej
uppfostran ce umgänge i betydlig. mån gif-
vit dem en falsk riktning.
Tidigt faderlös, blef beats inskränkta och
blott i friga om egen myndighet högtänkta,
men af honom: förgudade moder hans orakel
och ledstjerna. Till hans guvernör utnämnde
aon Kristen Horn, en modig och förfaren kri-
gare, men mest känd såsom öfverdådig ruck-
are. Riksråderna blefvo förvårade och —
stumma.
Vid nio års ålder kunde den på lekar och
krigsöfningar begifna Carl ännu ej hålla sina
tankar så mycket tillsammans, gom behöfdes
för att läsa tryckt svenska innantill. Der-
jemte visade han ett stelt och egenvilligt sin-
aelag. Bemödanden att rätta dessa fel vunno
föga understöd hos drottningen, som var nöjd
dä hon såg sonen äta, växa och vara glad,
samt slog bort klagomålen öfver hans ringa
iust för studier med den anmärkningen, att
hennes bröder ej heller hade någon synnerlig
lärdom, men ändå voro goda furstar. De le
Gardie fick för sina föreställningar långvarigt
missnöje och sura miner till tack. Per Brehe
zlsgade i sittande råd, att qvinfolken äro sll-
tid så klemiga i frågor om sina barns upp-.
tuktelse.
Härtill kom, att den ungdom som deltog i
konungens nöjen var sä illa vald, att han :
deras sällskap lärde dåliga och råa seder.
sjelfrådigt uppförande, förakt för åtderdom och
erfarenhet saint bristande uppmärksamhet på
sig sjelf, så att han ej vandes iaktiaga den
hällning och sjelfbeherskning som af en kung-
lig person fordras.
Lika motbjudande Carl fann allt som gick
ut på förståndets odling, lika ifrig var han)
i kroppsöfningar och med oförvägnaste mod
sprängde ban fram öfver diken, grafvsar och
berg.
Den gamla ssgan om Carls fulikomliga
okunnighet vid anträdet till regeringen är dock.
alideles falsk, äfvensora beskyllningen motl.
anistokratien att ha velat undanhålla honomj
uundervisniog. Han kunde vid nämnde tid tala
tyska samt förstod något latin och franska,
äfvensom man lyckats bibringa honom de för-
sts grunderna i historia, filosofi, rättslära, lä-
karekonst och teologi. .
Redan vid Carls femtonde år började lyck-
sökereligan stämpla, för att lägga rikets heia
styrelse i hang Hand. Planen utgick från en
hop unga män, hörande till Carls enskilda
omgiining och kamrater i hans nöjen. Rådet
klagade ofta att sen hop unga herrar uppe
ryrkanten (ett rum 1 gamla slottet) lärde ko-
nungen allehanda, som icke godt var, och
deribland också misstroende mot sina lagliga
rådgifvare,. Slutligen uppgiordes ett fulistän-
digt förslag, att 400 sammansvurre af det
isgre adeln skulle öppet fördra au Cer! skul:
:örklaras myndig och öfvertaga styrelsen, hvil-
ket man beräknade ait riksförmyndarne )
skall: våga neka. Hufvudmännen voro: sile-
sarmsmans kända gunstlingar hos Carl, ech en
mängd öfverster och officerare hade slutit sig
dertills Planen blef dock i förtid röjd.
Men vid riksdagen 1672, då Carl nyss fyl!
I7 är, börjades samma bearbetning med mere
ramgång och saken genomdrefs i strid mot
gällande läg, Den sedan snart blifvarde super-
istendenten Broman gick hofvets ärender ef-
er föreskrifter, erhålina genom kammartjena-
sew Zachrig! Mau fick säluada veta att ko-
ungen gerna ville bekomma regeripgsmakter,
hvarjemte erkebiskopen arbetade för samms
möl. Lagbrottet firades med en fest, som
snedtog en stor del af franska subsidierna.
Så bief Carl regerande konung i Sverige.
Från dennpa tid — sannolikt till ej så ringe
del af samvetsskäl — började ett alltmera in-
bundet väsende. göra sig gällande hos Ceri.
Han kände sig alttid tvungen i finare och mer
bildade sällskap; bland riksråden och i deras
kretsar Tyst och förlägen; sökte han sna-
rast möjligt komma från det obehagliga tvån-
get, ehuru glad öch ystet bland sina vanligs
kamrater samt bland landtboer och soldater.
Stockholm synes han ha äfskytt och bodde
mest på Gripsholm och isynnerhet på Kungs-
ör, eller ock for han på resor, mönstringar
och jagter omkring i landsorterna. Knappt
tre månader af året fanns han i Stockholm.
Dessa vistelser i landsorten voro högtider för
SE och sängkammarråd, som då friare
refvo sitt spel.
Hela hösten 1675 uppehöll sig Carl i och
omkring Wenersborg. Några officerare ut-
gjorde hans sällskap, och regeringsbesluter
fattades och uppsattes för det mesta af ett par
tre ditkallade sekreteraregunstlingar. Rådet
erna. at än
Ma far RR — 2 JR NER TR.
ee Fer ft oh te
l
hade velat sända några af sina medlemmar
för att efter lag och ordning biträda Carl vid
regeringens förande, men han ville alldeles
ej veta af dem. Vid återkomsten till Stock-
holm om våren 1676 klagades allmönt att
Carl under vintern blifvit vand till en hög
grad at ajelfevåld och egensinnighet under det
uteslutarde umgänget med de krypande säng-
karamarråden. Regeringsärendena sköttes ock
denna tid ytterst illa. För bibehållandet af
sin gunst och sina platser måste dessa favo-
riter å ena sidån förnedra gig till blinda och
CY JA I BG para DN NE a SS a 1 )