kunna bestridas. En sädan organisation af agitationen torde ännu vara svär att ästadkomma; talaren medgaf det dertill fordrades en bättre anda hos inflytelserike män bland de högre klasserna, och hos oss mäste man nästan fråga om sädane finnas — ätminstone äro de svära att uppsöka, emedan de draga sig tillbaka. Det fordras äfven penningar. Dermed hafver sig ock ej så lätt. Med ett ord, saken är svär nog; och i dag hafva reformens vänner kommit i en betänkligare ställning, genom den allmänna reformsbetyrelsens afsägelse. Talaren vågade föreslå mötets ledamöter, att med honom förena sig i en uppmaning till den förra reformbestyrelsen att fortfara i sitt uppdrag. Han bad dessa herrar besinna de svärigheter som eljest uppstodo för reformsakens anhängare. Han hoppades, att deras nit för saken skulle förmå dem, att ännu egna sina bemödanden deråt; och föreslog att mötet i fall säsom han hörde, man ämnade i dag afsluta detsamma, mätte välja nägra komitterade, för att med bestyrelsen rådgöra om sättet att befordra reformplanens genomdrifvande, hvarefter en uppmaning att biträda det sättet borde offentligen framställas till de ännu varande refermsällskapen och alla reformvänner i landet. — Första frågan mäste dock nu blifva om bestyrelsen ville qvarblifva. Nv anmälde prosten Askengren sig af älderdom och behof af lugn hindrad att ätaga sig sitt förut innehafde förtroende uppdrag. Assessor Dahlgren anmälde, ä ryttmästar Tersmedens vägnar, samma hinder. Hr Hedengren ville ej vägra att fortfara i uppdraget, men med vilkor att man ej fordrade af bestyrelsen annat, än att afvagta en lämplig tidpunkt för nästa reformmötes sammankallande, och ej på förhand bestämma en sädan. Han hoppades, att en vändning i reformsträfvandet, liksom i nykterhetssaken skulle en gång uppkomma. Den sednare hade ock länge legat nere. Nu hade det emellertid visat sig en rörelse, som ädagalägger att man uppfattat den sakens vigt. Så trodde han det ock skulle gå med representationsreformen. Hr Dahlgren åtog sig äfven att qvarblifva, på samma vilkor som hr Hedengren. Hr Bohlin ville väl ej undavdraga sig, men hemställde om icke centralibestyrelsen borde hafva sitt säte i Stockholm och önskade att man skulle upptaga den frågan till öfverläggning. Herr Hjerta bade vid 1850 års möte, trott att ingen bestämd tid borde för nästamöten bestämmas, utan det lemnas ät bestyrelsen att välja lämplig tidpunkt derför. Han beklagade emellertid om hr Hedgrens vilkor skulle utsträckas dertill, att ej bestyrelsen ville medverka till det mäl han vägat föreslå, i och för reformens befordrande; ville dock ej insistera derpä, för att ätminstone en sammanhållningspunkt mätte finnas. Att flytta den till hufvudstaden, snsäg talaren icke nu önskvärdt. : Mötena böra hällas i Örebro, säsom beläget midt i landet och snart egande lätta kommunikationer. Man skulle ock t. o. m. kunna säga, att det politiska intresset hos folket ännu visar sig starkast i de medlersta delarne af landet. Talaren hade ej så fullt förtroende -för hufvudstadsopinionen. De uttrycka — ej alltid — landets. Hufvudstäderna visa sig oftare vara tummelplatsen för partiella och enskilda intressens strider, än de stora, allmänna intressenas lugna verkningsfält. Europas fastland har fått, på ett sorgligt sätt, göra den erfarenheten — och vi — männe vi icke äfven sett be. vis derpä? Landets opinion, om än icke sä liflig, ej så brådskande, visar sig deremot allvarligast, lugnast och starkast i byggderna — och talaren trodde det vara bäst, att bestyrelsen förblef der den vär. Han föreslog, i anledning af de anmälda afsägelser, att styrelsen måtte uppdragas att komplettera sig sjelf. Uppä propositionen beslutade mötet, att allmänna reforaibestyrelsenskulle fortfara att hafva säte i Örebro, och att änmoda förra bestyrelsen att fortfara, att inkalla de förut valda suppleanter för de afgäende, ssmt att komplettera sig sjelf. Herr Hjertas motion om utseende af kommitterade, förekom derefter. Hr Dahlgren ansåg reformfrägans närvarande ställning vara sädan, att man ej kunde ännu vänta sig nägot af en agitation. Här vore väl en sädan eljest lika möjlig, som annorstädes; men pengar? Hr Bohlin ansäg väl det vara vigtigt att underhälla en agitation; och han utvecklade huru i England, den s. k. Auti Corn Lsw League agiterat och lyckats för spanmälslagarnes afskaftande. Han t.odde ej att sinnesstämningen för reformsaken var så likgiltig som mängen tycktes föreställa sig; misströstade ej så mycket som hr Dahlgren om att perningar ju kunde erhållas, o. 8. v. Men han ansäg ej en särskild kommitt nu nödig, eller rättare visste ej hvad den skulle kunna nu uträtta. Hr Hjerta yttrade det hopp, att om ej mötet nu vu ansåg sig böra göra nögot direkt, för bvad han i följd af sjelfva de från utlandet hemtade begreppen, med utländska ord i kortbet kallat en organisation af ogitationen, den allmännsa reformbestyrelsen cock mätte i sinom tid tänka på saken. Han hade emellertid uppfyllt en begäran från Stockholms reformvänner, hvilket dock torde förtjepa uppmärksamhet ien fram tid. För sin egen del misströstade ban ej, att ep god sak gär fram, om cck man ej genast kan blifva ense om medlen. Elof Andersson trodde, att det vore vä! om man besörjde utgifvandet af broschyrer, som upplyste om reformens avgelägenbeter. Han ansög mänga tidens tecken visa, att reformssken bade en god framtid. Man borde akta på detta, söka sammanbälla reformvännerna, sammankalla nytt möte, sä svart man fann att lämplig tidpunkt är inne, samt dä vidtaga de atgärder som reformsakens bästa kräfver. Hr Hedlund gjorda f rslag, att mötet skulle afgifva en varm uppmaning till allmänna reformbestyrelsen, att med samma nit, hvarmed den bittills tjenat reformens sak, pä allt sätt som kan finnas lämpligt och lagligt, söka befordra densamma. Hr Hjerta instämde deri. Hr Hedengren äfven, och mötet förenade sig all. mänt i en sädan uppmaning. Härefter valdes revisorer att granska räkensksper och kassan, och ätogo sig major v. Scbantz och kamrer Sundström detta uppdrag. Ordföranden atslutade sammankomsten med nägra afskedsord till mötet; gladde sig åt att dagens sammankomst utvisat ett varrst intresse för reformsaken; boppades att reformvänprerna ännu ea gäng skulle mötas, lifvade af samma nit; och att om ock ej han mera, vid sin höga ålder, kunde få se följderna af deras sträfvanden, åtmisstone det yngre slägtet mätte få drsga nytta deraf. Han uppmanade församlingen att uppsända varma tacksägelser till Försynen, som bevarat en älskad kooungs lif, hvilken genom ädagaläggandet af sin öfvertygelse om en representations förändrings nödvändighet och dennas grundande på fria val och allmänt förtroende, nedlagt i folkets kjertan boppst på ett bättre i framtiden, hvilket säkert ieke skall svikas. Församlingen, instämmande i den gjorda uppmaningen, tack: de derefter ordföranden. RETDSIRSNS DE NPR FSLLNA LITTERATUR, Berättelser ur Svenska Historien af A. Fryzell, Nittonde och tjugonde delarne.