Kunde ej: blträda döt fOrslagöot: Aoformmotet nade ock 1850 underkänut det likvande förslaget. För sin: del bade hr Hjerta gjort sig den föreställningen, att det säkerligen vore det bästa, om den etter ständs-: formens. afskaffan1e först inträdande nationalrepresentationen vore vald af folket, på ett allmänt och enkelt sätt. Tal. trodde, att då dess uppgift nödvändigt måste blifva, tiil att ordna samhäliets skick och angelägenheter i en helt annan anda än ständsandan, och till att afskaffa allt som ej öfverensstämde med ett på allmänna rättsgrunder bildadt representativt och kommunalt system, men befordra allt som kunde förlika och sammansmälta de gamla stridiga intressena, så borde den nya representationen, ehuru tillika utötvande sjelfva, det ständiga representantkallet, tillika bafva naturen och kraften af hvad man kallar kon stituerande församling, likväl naturligtvis under samverkan med regeringsmakten. Sådana församlingar, talaren hemställde det till enbyar, hafva alltid varit och ansetts för sakens framgång böra vara, blott och bart folkvalda, och deras former hafva städse varit enkammarens. Sä, talaren ville öppet erkänna det, hade han på det hela anseit Örebroförslagets riksförsamling vara, ehuru delad till öfverläggning i två afdelningar, emedan sädant gaf tillfälle till mängsidiga öfverläggningar, utan tidsförlust, samt till besinning innan besluten blefvo enige. Han trodde, att den kontinuitet, som vanns genom en del ledamöters qvarsittande någon längre tid, i den ena afdelningen: äfven var nyttig, om nemligen den var en kontinai-; tet af pe ursprungliga folkvalen, men ej om den var en sädan af klassval, eller vissa serskilda intressen. Han visste i sannin. icke huru i värt land maa kunde få bättre, med personer och äronen bekanta elektorer för öfre kammaren, än sjelfva de representanter som folket vid sina samfälda val utsett. Han visade, att i värt land, i följd af sjelfva det gamla ståndsväsendet, icke funmos nägra sädana slags myndigheter, hvilka, till sin natur folkvalda, kunde lemna samma garantier för goda val af öfre kammaren, som de hvilka i Förenta Staterna och nägra mindre europeiska stater valde senater eller dylika lagstiftande myndigheter. I en framtid kunde möjligen sädana komma att i värt.land uppstå, t. ex. om organisationen af sockennämnderna blef fullständigare, hushällssällskapen blefvo valde för att behandla ämnen hörande till ekonomiska lagstiftningen, länsnämnder tillsattes för att deltaga i vissa delar af verkställande maktens, nu i ordningsoch utsökningsmäl, hushällsmäl, m. m. nog vidsträckta och ofta godtyckliga verksamhet, 0. 8 v. Men nu förefinnas inga sädane eller andra myndigheter, i den form, att de utgå frän folket, och kunde öfverlemnas en så vigtig valrätt, som till öfre kammaren. Tal. trodde säledes, att det ej var värdt att tala om ändring i första kammarens bildande. Behöfdes en sädan i framtiden, då nya institutioner göra det nyttigare och nödigt, kunde just en så enkelt sammansatt riksförsamling, scm den man i Örebroförslaget föreslagit, lättast ästadkomma förändringen. Den är ett sannt uttryck af folkets opinion. Hr Zettergren inst mde med hr Hjerta och förklarade, att det äfven var hans reformsälskaps tanka att man ej borde afvika frän det en gång beslutade. Den tid torde nemligen komma, dä en annan anda blifver rådande i fäderneslandet, och då skola mänga träda fram under de fanor der man pu knappast vägar visa aig. Hr Hedlwmd begärde. proposition, om mötet vidblifver sitt förslag antingen oförändradt eller med de at bondeständet, enligt Bengt Gudmundssons reservation gjorde förändringar. Hr Bohlin eriorsde derom, att vid första allmänna reformmötet 1849 en liflig diskussion föregått bäde enskildt, inom beredningsutskottet och i plenum, om kammarbildningen: att ett förslag till öfre kammarens bildning, afvikande frän det af mötets pluralitet antagne, varit i Götheborgs reformsällskap väckt och bär äfven diskuteradt: att flere reformvänner uttryckligen förklarat att de, sä vida mötet blott antoge denna speciela punkt i enlighet mgd Götheborgsförslaget, skulle vilja med all förmäga arbeta för mötes förslag i sin helhet, hvilket de eljest ansägo sig böra motarbeta: att denna punkt visserligen icke vore så vigtig, att ju icke ett medgifvande härutinnan borde kunna ske, sä framt ett dylikt beredde förslaget gifven majoritet i borgareständet och en stor del af den förmögnare medclklassens understöd: att talaren dock icke ville päyrka nägon förändring i Örebroförslaget — bhvartill skäl och befogenhet saknades — eller uttalande af nägon opinionsyttring, som kunde binda händerna för framtiden, men väl trodde skäl finnas för ett uttalande i allmänna ordalag derhän att, i händelse ett förslag framlades som för folkthinget eller nedre kammaren vore lika med Örebroförslaget, men i fråga om öfre kammaren derifrän afveke — t. ex. i enlighet med nu omtalta Götheborgs förslag eller nägot liknande — mötet hyste den förboppning att landets reformvänner icke skulle tveka att ansluta sig dertill, ehuru de i principen fortfarande vidhöllo hvad i Örobroförslaget blifvit uttaladt. Hr ZHjerta bad att man ej skulle sammanblarda flera frägor, utan behandia hvarje för sig. Oreda och tidspillan förorsakades eljest. Nu uppstod en diskussion angående redaktionen af den blifvande propositionen, hvarunder dock man äterkom til än det ena, än det andra ämnoet. De flesta förut varande talarne förklarade sig öfver hvad de helst önskade, och hvilket här ofvan, så godt ref. förmätt, blifvit antydt. En ny talare, Rädman Ekblad, som ej varit närvarande vid eftermiddags-diskussionens början, ansig sig böra bestrida all förändring i det förslag, som vunnit bonde-: ständets medverkan. Han ansåg att om kammarbildningen vore så vigtig, blef den nog upptagen till förändring, dä fräga blef att utföra representationsförändringen. Han beklagade att frågan derom tycktes hafva föranledt en splittring i mötet, som borde och kunde undvikas. Han ville bafva förslaget oförändradt. Hr Hedengren bade ej förmärkt någon eplittring. Här hade väl varit skiljaktiga meningar, men ingenting som kunde få ett sädant namn. Han äberopade vfgten af att hafva fattat ett omdöms om hurudan den ändring borde blifva i stadgandet om öfre karcmaren, i fall en sädan kunde leda till att få ett tillbud af den andra sidan att ingå på representationsförändring, med bibehällande af folkthinget. På ett ganska intressant sätt visaie hr H., att den nedre kammarens valsätt, m. m. i Örebroförslaget icke är någon ny uppfinning, utan detsamma som nästan öfverallt brukas i våra menighetsförhällanden, kommunalformer, o. s. vy. Då konungen vill höra folkets tanka nu, så kallas ju ombud, som väljas genom i sockenstämmg valde elektorer, o. s. v. Aldrig ifrågasättes då förmögenhetsvilkor, skattebelopp, bemmansvidd, o. s. v. Men om ett förslag bjudes, som kan möjligen närma sig till reformvännernas önskningar, borde män tänka på jem ning och ej hälla envist vid hvad man en gäng kommit att antaga. Hr Bohlin uppläste en proposifion till utlåtande ä mötets sida, affattad i eslighet med den af honom förut framställde mening. Pauw Andersson instämde med major vy. Scbantz. Han trodde att det icke vore sä längt innan den tiden raedas, då sympatier för Örebroförslaget blifva lifligare än nu. Srenska folket och dess regering hafva sagt att reformfrögan ej kan falla, och talaren trodde för sin del detsamma. Skulle man nu läta tumma sig, skulle svenska folket blifva ständigt gäckadt? Det tillhör svenskmannased att blifva vid ord och lötte. Tal. visste således ej huru han skulle uttyda derss handlingssätt, som här förordade en förändring i det en gäng antagna. Hr Uhr var förekommen af brr Hedengren och Dsbl-gren, och önskade blott ä mötets sida att få den tanken uttryckt, att reformvännerna icke äro sä envisa, att de icke vilja antaga nögot annat förslag. Tal. hade under dex föregäende riksdagen förordat ett förslag, grundadt på Örebrofö slagetsfolkthing och Brinckska förslagets landsthing. Han trodde, att äfren det vore en förändring, som kunde antagas i fall derigenom man kunde förena olika meningar inom a a AA EE