bapkos a S STOUAHMULE, dc 1 Juli I ett bihang till Svenska Tidningens går dagsnummer hafva ivenne insända: artiklar bränvinsfrågan, ehuru af mycket olika syftning, fått sin plats jemte hvarandra, och då allt hvad som talas och skrifves i denna frågs numera fått ett utomordentligt iniresse, anse vi oas ej alldeles böra lerana dem utan upp. märksamhet. För någon tid sedan begärde man i Afton. bladet plats för en insänd artikel, utgående på att bevisa skadligheten och immoraliteten a ena hög bränvinsskatt, emedan ett ondt träc icke kan bära god frukts, emedan man icke får göra något ondt för att ernå ett godt. emedan ,orätt fånget gods ej bestårn, o. 8. v Bränvinsskatten vore, så mente författaren. upprörande för den kristliga känslan, då staten icke borde få hemta medel att uppfylls sina ändamål ur en källa så oren som en på bränvinsproducenterna lagd tillverkningsskatt, och då denna beskattning så småningom komme att lindra åtskilliga af de skattebördor som nu kännas mest tryckande, då kommunalinrättningar och fattigvård. skulle komma att i det närmaste bäras af bränvinsproduktionen, så tog vår insändare deraf för afgjordt ati man skulle komma att med tiden anse hela denna tillverkning för ett godt, som man icke kunde eller ville umbära, emedan den inbragte staten årligen stora summor och lättade beskattningen för de mera aktningsvärda yrkena, samt bränvinspatronerna för ett slags filantroper, som hjelpte de öfriga medborgarne att bära deras skattebördor. Författaren, som dymedelst trodde sig hafva utdömt bränvinsbeskattningen såsom blodsgoch syndapenningar, skred derefter till framläggande af sitt eget förslag till fylleriets afhjelpande, som bestod i att låta husbehofsbränningen vara i fred, men deremot inskränka bränningstiden med två månader om året (hvilket naturligtvis skulle ha till följd att uppmuntra bränvinsbrännarre till så mycket oförtratnare afverkning under de öfriga månaderna af året); att höja tullen på spritdrycker, men minska den på svagare och billigare viner, samt för uppmuntrandet af ölbrygd sätta tullen på humla så lågt som möjligt (mot hvilket allt, vi icke hafva något att invända); vidare att alldeles förbjuda försäljning af spirituosa på sönoch helgdagar (hvilket utan tvifvel skulle framkalla samma skrymtande anda och samma hemlighetssökande debaucher som i vissa delar af Skottland varit följden aflikartade förordningar); och. slutligen att stränga kontroller skulle utöfvas öfver spritdryckers försäljning på schveitzerier, värdshus, ångbåtar och apoteker,hvilket. torde vara lättare sagdi än gjordt. Denna artikel, hvilken vi, för dess grundfalska och förvillande bevisföring, ej kunde inrymma i vår tidning, har nu, med liten eller ingen förändring, funnit en plats i Svenska Tidningen, och utgör just numro ett af de två ofvannämnda uppsatserna. Vi beklaga om någon allvarsam vederlöggning skulle anses erforderlig på en så absurd sats, att en hög beskattning på spritdrycker eller hvad annat som helst, hvars bruk man vill inskränka, skulle räknas för en syndapenning, hvilken staten i sin fromma hjertnupenhet ej skulle nännas röra, utan i stället låta spritproducenterna få gå på obeskattade, endast med en vanmäktig inskränkning af bränningstiden. Vi tro ej heller att någon låter lura sig af den fiffigt framkastade insinuationen, att staten möjligen kunde komma i trångmål om bränvinsskatten genora förminskad tillverkning framdeles blefve mindre gifvande, hvilket är att vänta, och att detta förhållande skulle ge samhället ett intresse att upprätthålla superiet. Hvar och en, som känner aldrig så litet till grunderna för politisk ekonomi eller det sätt hvarpå de i Europas mest utvecklade samhällen tillämpas på beskattningen, vet ganska väl att budgeten icke är något evigt och oföränderligt, utan bestämmes för korta tider, vanligen för ett år, med afseende på detta särskilda års tillgångar och behofver. Gladstones budget för Englands: ingångna finansår kan i detta afseende citeras såsom mönster för en klok, ädelsinnad och väl beräknad statshushållning. Vi veta ganska väl att en stor del af våral konservativa hafva en helt annan åsigt af statens ekonomi. De anse staten såsom en egendom, hvars afkastning innehafvaren har -allt skäl att årligen uppdrifva, hvilket kallas attl förbättra egendomen. Någon nedsättning: il skatter kommer ej i fråga. Hvarföre skulle man skänka efterkommande någon lindring i bördor, som förfäderna burit utan att knota, eller åtminstone utan att uppsäga arrendet? Och får man mera pengar, nog får man mera i behof; dermed har det ingen fara. Men staten skall derjemte hålla sina hän-i ler mycket rena och fina, och icke taga nå-js sra. syndapenningar såsom beskattning på en illverkning, som den af något skäl önskar sel nskränkt I Detta låter mycket moraliskt kanjs änka, Det borde väl då aldrig heller fin-c as en beskattning på lyxartiklar , emedanjiv yxen är ett ondt som mean önskar motarbe-!l PE ae Re ERA RP SE SN 4