ROR PER ERSGA I ETTER Ur BARSSESEETE sIEMFEIEILOE) Vg: — REVESWAMIBBRIVIL RIV
aldraminsta af hvad folket utaf representationsförän-l:
dringen fordrade. Han ville eljest vidhälla Örebro-l:
förslaget, och ej spilla ti ranskning afl!
ständsför 3
Häri
Hr en förklarade, att enligt reformvänner-
0 as äsigteri hans ort, det bvilende förslaget icke vun-
nit eller ansögs ega anspråk på folkets sympatier.
Han hade säkerligen hvarken å deras vägnar upprest,
eller de sändt nägon till mötet, om man trott att här
fräga skulle uppstä, att ansluta sig till jet förslaget.
Han ansäg all diskussion deröfver ändamälslös.
Hr Hedengren trodde, att man ej kunde undvika att
företaga en granskning af ifrägavarande förslag; hanj-
erkände, att osktadt han ett ögonblick hyst den tan-
kan, att det innebar en förbättring af nuvarande
ståndsformer, hade ban, efter att hafva närmare be-
traktat det, kommit på helt andra tankar; men mö-
tet skulle beskyllas för öfserdrifven ensidighet om
man utan granskning förkastade detsamma.
Sedan nägra ledamöter yttrat sig i samma anda,
fästade hr Hedlund uppmärksamheten derpå, att äf-
ven flera andra ämnen borde förekomma till diskus-
sion, säsom t. ex. hvad reformvännerna hade ytterli-
gare att göra för reformens befordrande m. m. Han
ansåg lämpligt, att de som hade nägra motioner att
göra, nu genast framställde dem, på det att mötet
mätte kanna bedöma i hvilken ordning dessa borde
föredragas, så att öfverläggningarne kunde få en
lan. g
r Hr ZHjerta anmälde i anledning deraf, att han hade
till äliggande alt anmoda mötet begrunda något sätt
för bafordrandet af reformsaken, genom en organisa-
tion af reformvännernas agitation för densamma. Han
trodde dock att man nu borde först granska det hvi-
lande förslaget.
Ordföranden gjerde proposition om en sådan gransk-
ning, hvilket bifölls.
Hr Dahlgren föreslog nedsättandet af en kommitie,
för att gilva ett utlåtande öfver hela förslaget; men
då detta ej at nägon biträddes, afstod ban ifrän detta
förslag. :
Hr Hjerta började nu en granskniog af nägra de-
lar i förslaget. Han erinrade först derom, att ständs-
representationen redan utdömdes för mer än fyratio
är sedan, dä värt närvarande konstitutionella stats-
skick, efter 1809 ärs revolution, börjades. Rikets
ständer kunde ej dä genast organisera en ny repre-
sentation; men en sådan ansägs redan dä, behöf-
lip. I första tiderna funderades ofta derpä; och
man ifrågasatte ett serskildt ständ -—-— ett femte
— för de orepresenterade folkklasserna. Detta
hade ätminstone haft en fördel, nemligen att de folk-
valda ständen blifvit tre, emot det att adeln var sjelf-
skrifven och presterna blott valda af en del af pre-
sterskapet. Det hade blifvit 3 mot 2, i stället för
2 mot 2. Men detta förhällande tillfredsställde ej
de privilegierade ständen, och ingenting blef af. Se-
dan hade man förgäfves sökt att förmå dessa ständ
att biträda en representationsreform. Förgäfves hade
man 1834 begärt, att ständen skulle läta välja sig
af folket. Förgäfves lyckades borgare- och bonde-
ständen att 1840 få ett förslag hvilande, som: närmat
oss till norska representationssättet. Hv.: d som sedan
passerat och bondeständets sträfvanden 1844—47—
1850 är bekant, likasom att regeringens är 1848 af-
gifna förslag ej tillfredsställde .hvarken tre ständs
opinioner eller nationens förväntan. Nu vill man be-
gagna tillfället, söndriogen, och sjelfva missbeläten-
heten med ståndsväsendet, att förmå oss till antagan-
det af ett förslag, som skulle göra ståndsformen ännu
mera befästad. Talaren ville visa, att försöket är
illistigt nog. I stället att bereda de orepresenterade
klasserna möjligheten att genom förstärkande af de
folkvalda ständen gifva dessa en öfvervigt, inflickas
i alla fyra ständen en liten minoritet, bufvudsakligen
med samma intressen, samma anda, samma relatio-
ner och förbindelser som de förutvarande majorite-
terna; och besynnerligt nog, man tillställer sä, att
dessa förstärkningår just föröka de klassers inflytelse
inom stånden, som. redan hafva makten i sina hän-
der, nemligen embetsmännen. Tal. bad att man ej
skulle missförstä honom. Han fördömde intet ständ
eller klass, i och för sig; han förnekade icke att de
egde ibland sig förträMliga, redliga och fosterländska
män. Men inom hvardera af dem är det vissa ledare
och stora, egpa intressen egande pluraliteter, som
vetat draga till sig all inflytelse, och som styra de
andra i sina intressen. Löntagarnes klass är isynner-
het mäktig. Granskar man nu förstärkningarne, skall
man finna att adeln förstärkes med en klass, som ge-
nom intressen och familjband är lika nära förenad
med embetsmannaklassen, som de flesta adelsmän.
Presteständet förstärkes väl med klasser, som synas
kuonsa litet förändra den prelatensiska andan: prela-
terna buga sig för ögonblicket och inbjuda yngre pre-
ster och skolmän. Men buru? Det skall en ständs-
ordning utvisa, som man ej sett och som uppgöres af
prelater och konsistoriales, hvilka nu styra ständet.
Nog kan man veta hvad då blifver af förstärkningen,
helst sä länge det finnes regala pastorater och befor-
dringsrätt till pastorat för skollärarne. Sjelfva bor-
gareständet fär sin kraftigaste förstärkning af embets-
män och med dem. befryndade och beslägtade, under
namn af städernas öfriga innevänare, och dä troli-
gen rösträtten kommer att alltmer beräknas efter
fyrkar, uti penningaristokrater, som på sätt man
redan ser i vissa städer, der 30 å 40 öfverrösta flera
hundrade borgare, äro mera införlifvade med embets-
mannaklasserna, än nägonsin med de öfriga folk-
klasserna. : Sjelfva bondeständet torde få sin goda an-
del af sädana, som gerna anslä litet mera till sö-
ner, mägar, bröder m. fl., hvilka beklagligen äro
vanlottade., hafva små löner, o. 8. v. Med ett
ord, man har lagat till en embetsmänna-representation,
starkare än den redan förbandenvarande, för att lemna
i dess händer, genom isynnerhet adeln och preste-
ståndet, hela folkets lagstiftnings- och beskattnings-
rätt. Jag inser att man skall utropa: detär ej möj-
ligt, det är öfverdrifvet!s Jg vill dock bevisa huru
knipslugt man tillställt att lyckas dermed.
Man vill nemligen, sedan man fått 75 med-
lemmar i hvarje ständ, och säledes en dyrbar
samling. af 300 personer, sätta dem tillsamman i
en sä killad Riksnämnd. Detta kundå nu väl vara
bra. Vi se ofta huru samfäldheten i öfverläggnin-
gar leder till goda resultater. Svenska folket
är ej ovandt, att höra en man af de så kallade rin-
gare och mindre upplysta klasserna, vid menighets
sammanträden eller andra tillfällen, uttala med enkla
ord satser eller räd, som ofta den spränglärdaste ceb
högst uppsatte aldrig hade kommit att eljest påtänka
eller fatta. Man förledes lätt att tro, att denna riks-
nämnd, som onekligen bör förenkla riksdagsöfverlägg
ningarpe, kunde blifva ett medel till endrägt och
broderlighet mellan stånden. Men, hvarföre dä lemna
ät dessa att fortfarande öfverlägga och besluta, äfven
hvar för sig. Jo, detta är just höjden af fintligheten.
Då de två privilegierade ständen nog veta att orga-
nisera kompakta majoriteter, och man ser huru omöj-
ligt det varit och ännu är, att vid borgare- och bonde-, ti
ständens val undvika att få temligen betydliga mino-a
fiteter, som läta btala vid sig, så kunna de förra,h
150 man starka, nog päräkna några sllierade blandltr
de sednare. Derföre ock osäker om att få fullt 50!sk
med aristokratiska, byråkratiska och prelatensiska sym pt
patier, hvarigenom de 2, af riksnämden redan di- gi
sponerades, som har full beslutande rätt, har man ve
ställt så till, att i alla vanliga lagstiftnings, beskatt- vi
nings- och anslagsefrägor, samt t. o, m. i grundlags-så
frögor som konuogen föreslagit, de två ständs beslut;fö
gälla, som förena sig med riksnämdens enkla plu- et
ralitet — det är med adelns och presteständets ma- si
Invitot frentärbt mad an litan minnritat 4. mk Kilinnnl ön