ROR PER ERSGA I ETTER Ur BARSSESEETE sIEMFEIEILOE) Vg: — REVESWAMIBBRIVIL RIV aldraminsta af hvad folket utaf representationsförän-l: dringen fordrade. Han ville eljest vidhälla Örebro-l: förslaget, och ej spilla ti ranskning afl! ständsför 3 Häri Hr en förklarade, att enligt reformvänner0 as äsigteri hans ort, det bvilende förslaget icke vunnit eller ansögs ega anspråk på folkets sympatier. Han hade säkerligen hvarken å deras vägnar upprest, eller de sändt nägon till mötet, om man trott att här fräga skulle uppstä, att ansluta sig till jet förslaget. Han ansäg all diskussion deröfver ändamälslös. Hr Hedengren trodde, att man ej kunde undvika att företaga en granskning af ifrägavarande förslag; hanjerkände, att osktadt han ett ögonblick hyst den tankan, att det innebar en förbättring af nuvarande ståndsformer, hade ban, efter att hafva närmare betraktat det, kommit på helt andra tankar; men mötet skulle beskyllas för öfserdrifven ensidighet om man utan granskning förkastade detsamma. Sedan nägra ledamöter yttrat sig i samma anda, fästade hr Hedlund uppmärksamheten derpå, att äfven flera andra ämnen borde förekomma till diskussion, säsom t. ex. hvad reformvännerna hade ytterligare att göra för reformens befordrande m. m. Han ansåg lämpligt, att de som hade nägra motioner att göra, nu genast framställde dem, på det att mötet mätte kanna bedöma i hvilken ordning dessa borde föredragas, så att öfverläggningarne kunde få en lan. g r Hr ZHjerta anmälde i anledning deraf, att han hade till äliggande alt anmoda mötet begrunda något sätt för bafordrandet af reformsaken, genom en organisation af reformvännernas agitation för densamma. Han trodde dock att man nu borde först granska det hvilande förslaget. Ordföranden gjerde proposition om en sådan granskning, hvilket bifölls. Hr Dahlgren föreslog nedsättandet af en kommitie, för att gilva ett utlåtande öfver hela förslaget; men då detta ej at nägon biträddes, afstod ban ifrän detta förslag. : Hr Hjerta började nu en granskniog af nägra delar i förslaget. Han erinrade först derom, att ständsrepresentationen redan utdömdes för mer än fyratio är sedan, dä värt närvarande konstitutionella statsskick, efter 1809 ärs revolution, börjades. Rikets ständer kunde ej dä genast organisera en ny representation; men en sådan ansägs redan dä, behöflip. I första tiderna funderades ofta derpä; och man ifrågasatte ett serskildt ständ -—-— ett femte — för de orepresenterade folkklasserna. Detta hade ätminstone haft en fördel, nemligen att de folkvalda ständen blifvit tre, emot det att adeln var sjelfskrifven och presterna blott valda af en del af presterskapet. Det hade blifvit 3 mot 2, i stället för 2 mot 2. Men detta förhällande tillfredsställde ej de privilegierade ständen, och ingenting blef af. Sedan hade man förgäfves sökt att förmå dessa ständ att biträda en representationsreform. Förgäfves hade man 1834 begärt, att ständen skulle läta välja sig af folket. Förgäfves lyckades borgareoch bondeständen att 1840 få ett förslag hvilande, som: närmat oss till norska representationssättet. Hv.: d som sedan passerat och bondeständets sträfvanden 1844—47— 1850 är bekant, likasom att regeringens är 1848 afgifna förslag ej tillfredsställde .hvarken tre ständs opinioner eller nationens förväntan. Nu vill man begagna tillfället, söndriogen, och sjelfva missbelätenheten med ståndsväsendet, att förmå oss till antagandet af ett förslag, som skulle göra ståndsformen ännu mera befästad. Talaren ville visa, att försöket är illistigt nog. I stället att bereda de orepresenterade klasserna möjligheten att genom förstärkande af de folkvalda ständen gifva dessa en öfvervigt, inflickas i alla fyra ständen en liten minoritet, bufvudsakligen med samma intressen, samma anda, samma relationer och förbindelser som de förutvarande majoriteterna; och besynnerligt nog, man tillställer sä, att dessa förstärkningår just föröka de klassers inflytelse inom stånden, som. redan hafva makten i sina händer, nemligen embetsmännen. Tal. bad att man ej skulle missförstä honom. Han fördömde intet ständ eller klass, i och för sig; han förnekade icke att de egde ibland sig förträMliga, redliga och fosterländska män. Men inom hvardera af dem är det vissa ledare och stora, egpa intressen egande pluraliteter, som vetat draga till sig all inflytelse, och som styra de andra i sina intressen. Löntagarnes klass är isynnerhet mäktig. Granskar man nu förstärkningarne, skall man finna att adeln förstärkes med en klass, som genom intressen och familjband är lika nära förenad med embetsmannaklassen, som de flesta adelsmän. Presteständet förstärkes väl med klasser, som synas kuonsa litet förändra den prelatensiska andan: prelaterna buga sig för ögonblicket och inbjuda yngre prester och skolmän. Men buru? Det skall en ständsordning utvisa, som man ej sett och som uppgöres af prelater och konsistoriales, hvilka nu styra ständet. Nog kan man veta hvad då blifver af förstärkningen, helst sä länge det finnes regala pastorater och befordringsrätt till pastorat för skollärarne. Sjelfva borgareständet fär sin kraftigaste förstärkning af embetsmän och med dem. befryndade och beslägtade, under namn af städernas öfriga innevänare, och dä troligen rösträtten kommer att alltmer beräknas efter fyrkar, uti penningaristokrater, som på sätt man redan ser i vissa städer, der 30 å 40 öfverrösta flera hundrade borgare, äro mera införlifvade med embetsmannaklasserna, än nägonsin med de öfriga folkklasserna. : Sjelfva bondeständet torde få sin goda andel af sädana, som gerna anslä litet mera till söner, mägar, bröder m. fl., hvilka beklagligen äro vanlottade., hafva små löner, o. 8. v. Med ett ord, man har lagat till en embetsmänna-representation, starkare än den redan förbandenvarande, för att lemna i dess händer, genom isynnerhet adeln och presteståndet, hela folkets lagstiftningsoch beskattningsrätt. Jag inser att man skall utropa: detär ej möjligt, det är öfverdrifvet!s Jg vill dock bevisa huru knipslugt man tillställt att lyckas dermed. Man vill nemligen, sedan man fått 75 medlemmar i hvarje ständ, och säledes en dyrbar samling. af 300 personer, sätta dem tillsamman i en sä killad Riksnämnd. Detta kundå nu väl vara bra. Vi se ofta huru samfäldheten i öfverläggningar leder till goda resultater. Svenska folket är ej ovandt, att höra en man af de så kallade ringare och mindre upplysta klasserna, vid menighets sammanträden eller andra tillfällen, uttala med enkla ord satser eller räd, som ofta den spränglärdaste ceb högst uppsatte aldrig hade kommit att eljest påtänka eller fatta. Man förledes lätt att tro, att denna riksnämnd, som onekligen bör förenkla riksdagsöfverlägg ningarpe, kunde blifva ett medel till endrägt och broderlighet mellan stånden. Men, hvarföre dä lemna ät dessa att fortfarande öfverlägga och besluta, äfven hvar för sig. Jo, detta är just höjden af fintligheten. Då de två privilegierade ständen nog veta att organisera kompakta majoriteter, och man ser huru omöjligt det varit och ännu är, att vid borgareoch bonde-, ti ständens val undvika att få temligen betydliga mino-a fiteter, som läta btala vid sig, så kunna de förra,h 150 man starka, nog päräkna några sllierade blandltr de sednare. Derföre ock osäker om att få fullt 50!sk med aristokratiska, byråkratiska och prelatensiska sym pt patier, hvarigenom de 2, af riksnämden redan digi sponerades, som har full beslutande rätt, har man ve ställt så till, att i alla vanliga lagstiftnings, beskattvi ningsoch anslagsefrägor, samt t. o, m. i grundlags-så frögor som konuogen föreslagit, de två ständs beslut;fö gälla, som förena sig med riksnämdens enkla pluet ralitet — det är med adelns och presteständets masi Invitot frentärbt mad an litan minnritat 4. mk Kilinnnl ön