rapp. Derefter begaf sig fältväbeln, med sällskap, till några andra på litet afstånd derifrån befintlige personer, hvilka äfvenledes tilldelades stryk; och sedan fullföljdes på samma aät ända ut till landsvägen. Uikomne dit satte sig de fördrifae till motvärn, då fältväbelo syntes ännu vidare vija köra dem undan, — och då måste denne, med biträden, å sin sida taga till reträtten. Härefter påkallades eller utkomraenderades (ing. vet icke hvilketdera) en del af beväringsynglingarne, hvilka, anförde af fältväbeln m. fl., med fällda bajonetter drefvo stadsoch landtboarne framför gig på landsvägen; men detta hejdades snart af knölpåkar och ett stenregn, hvarpå truppen åter retirerade. Emellertid fasttogs en person, gom under eskorten till arresten tilldelades slag på slag. Ingen af det högre befölet syntes vara tillstädes; om så varit hade troligen hela tumultet förekommits. Man påstår, att den arresterade bekommit sina fem och tjugo och tvingats att oafbrutet stå på ett ställe hela natten, att officerare blifvit af hopen trampade på fötterna och spottade tobaksbussar i ansigtet, m. m.; ing. känner ej hvad som häörat är sannt eller osannt, men visst och säkert är, att rätta upphofvet till detta, liksom de fleste andra oväsen, var — bränvin; och lika visst är att ett sådant tumult icke gerna bör eller kan undgå att komma till laglig undersökning. Om folk eljest blott knäppa hvarandra på näsan, eller säga hvarandra ett glåpord, drages sådant vanligen för rätta; än mer bör det nu ske, vid en sammandrabbning emellan 100:detals menniskor, och der blod flutit — må den eller de erhålla näpst, som dertill gjort sig skyldige. Det berättas att en mjölnaredräng från Snöstorp, som förut bevistat tumultet å lägret. sedermera, under ett på hemvägen, allmogen sinsemellan uppkommet slagsmål, blifvit så illa handterad, att han deraf ljutit döden. KAR Ännu ett ord om Stockholms ungherrars sätt att bemöta fruntimmer. Nedanstående uppsats har blifvit oss meddelad af en aktningsvärd man, om sanningen af hvilkens uppgifter vi äro fullkomligt förvissade. Vi önskade att den måtte bidraga, om ej att stäfja, åtminstone att förbatliggöra det drag af moralisk råhet, som i andra länder bestraffas med tukthugs, men som i vårt fädernesland ännu får föröfvas med en strafflöshet, hvilken kastar en bedröflig skugga, äfven öfver klasser som skryta öfver uppfostran och förfinade sällskapsseder: . AÅtt fruntimmer, helst om de på aftnarne nödgas passera Stockholms gator, understundom ofredas af okynniga ungherrars galanterier, är ett beklagligt oskick, som ofta i tidningarne varit framhället; — men att de på ljusa dagen utsättas för råa handgripligheter bar lyckligtvis hittills hört till sällsyntheterna. Emellertid inträffade dock ett sådant fall nästlidne söndags f. m., då ett ungt fruntimmer omkring kl. 10 passerade Regeringsgatan, för att begifva sig till kyrkan. Hon hade dervid det missödet att möta 3 bättre klädda unga karlar, hvilka visserligen hade den artigheten att lemna rum för henne på trottoiren, så att hon fick obehindradt gå om dem; men just som detta skedde ängrade en af kavaljererne sitt humana uppförande, samt satte käppen framför föt terna på henne, sä att hon, som ej varseblef försätet, snafvade och föll omkull. Alla tre stallbröderne fortsatte sin väg, utan att bekymra sig om huru det gick med fruntimret, som illa stötte ena knäet. De kunna säledes antagas vara af samma skrot och korn. Önskligt vore att den person, som observerade nidingsdädet, samt gensköt dessa trenne hamnbusar i fina kläder och förehöll dem detsamma, lagt märke till deras signalementer, och ville sädant meddela, till allmän kännedom, så att, dem sjelfvom till straff och androm till varnagel, de från hederligt folks sällBkap, om nemligen de förut varit upptagne i sådant, kunde förpassas till den umgängesklass, hvars trasor ätminstone bära skylten på en förderfvad moralitet, som redan på afständ varna från att på närmare håll nalkas.