App ILE, GL GIILIG VÄLCUSDUST UTI INUITGLLGUER 1660 (i stället för 1666), må förklaras som ett skriffel, men vittnar dock äfven om ett slarf, som en riksarkivarie icke borde tillåta sig i afseede på historiska uppgifter, minst 1å han skrifver till sin konung. — Vi läsa vidare: Flere ofördelaktiga förhållanden hade i läng tid Öörsvärat det archivmessiga ordnandet af dessa samingar på ett deras bestämmelse metsvarande sätt. Deribland må nämnas den inskränkta arbetspersonal, som 18:de seklets måhända icke sällan mindre välyeräknade sparsamhetsanda hade anvisat ät arkivet, rida under den arbetsstyrka, som under 17:de seklet ler var anstäld, och knappt tillräcklig för de dagliga registrala göromälens upprätthållande. Härtill kom ;n inskränkt och föga lämplig lokal. Man borde kunna fordra af en riksarkivarie, äfven om han eljest skulle få opåtaldt behandia sin syssla såsom en sinecure, atthan, åtminstone när han skrifver till regeringen om sitt eget embetsverk, skulle gripa sig an med att taga reda på hvad han skrifver om. Men så har ej skett här. Vid riksarkivets första nrättning 1620 förordnades en ssekreterare med biträde af fyra goda skrifvare, att sköta zöromålen. Vid den fullständigare organisationen 1626 erhöll det en sekreterare, två sgode skrifvare, väl förfarne i latinen och andra tungomåls, samt två kopister. År 1675 funnos, enligt dåvarande riksarkivisekreteraren Runells (Palmsköldse) relåtion, såsom ordinarie tjenstemän derstädes anställde, utom honom, en registrator, en kanslist och en kopist. Sådan var den arbetsstyrka, som under 17-de seklet der var anställd:, extraordinarierne oberäknade. Hvilken förändring gjorde nu 18-de seklets smindre väl beräknade sparsaåmhetsanda häruti? När riksarkivet, som förut stått under rikskanslerens eller kansliråds styrelse, genom den nya kansliordningen af Karl XI år 1713 ställdes under hofkanslerens inseende, bestod enligt staten af samma år riksarkivets med ordinarie. löner försedda tjenstemannapersona) af en sekreterare, en aktuarie, en registrator, en kanslist och en kopist. Och denna stat fortfor med ringa förändring till 1835. Föregpeglandet att 18-de seklet inskränkt arbetspersonalen i arkivet svida under den arbetsstyrka, som under 17-de seklet der var anställd, saknar således stöd af sanningen ). Det var icke, såsom hr N. uppgifver, det 18-de seklet, utan det är vårt eget, som förminskat arbetspersonalen iriksarkivet. Börjar dermed gjordes af 1809 års män, då först en kanslisttjenst vid verket år 1810 indrogs; och en ytterligare indragning af ännu en tjenst skedde af Karl Johan år 1835. Hans Järta, sjelf både en af dessa 1809 års män och tilllika, om någon, en af Karl Johans, dolde hvarken detta förhållande eller de olägenheter, som deraf härflutit för verket, utan framlade det öppet, icke utan en viss skärpa, ännu under Karl Johans egen regering uti sitt underdåniga utlåtande af den 20 Oktober 1837. Hvarföre sticker hr Nordström nu under stolen dermed? Hvarföre söker han att här på Sveriges frihetstid kasta en skugga, som den i detta fall icke förtjenar? Hvarföre riktar han mot det 18-de seklet en tillvitelse, som med mera fog hade bort riktas emot tiden efter 1809? Läsaren må sjelf leta sig till ett svar på dessa frågor: Hr Nordström fortfar : Dessa tvenne ofördelaktiga förhällanden hafva nu mera i väsendtlig mån blifvit förändrade, sedan tjenstemannapersonalen i nyare tider blifvit med tvenne personer tillökad oeh en ljus och rymligare lokal ät arkivet anvisad. Det är Eders Kongl. Maj:ts eget böga erkännande af riksarkivets samlingars betydelse för häfdeforskningen och af det gagn, denna af deras ändamälsenliga ordnande kan hemta, som dessa, under Eders Maj:ts höga regering införde förändringar hafra att tacka för sin tillkomst; och det förslag till ny arbetsfördelning samt derigenom nödiga blifvande närmare bestämmelser, i vissa fall, rörande tjehstemäbnens åligganden, som jag nu i underdånighet vägar framställa, är i det hela ej annat än en ytterligare utsträckning af samma prineip. Nyss förut hette det, att. den arbetspersonal, som 18:e seklets sparsamhetsanda hade anvisat åt arkivet, var knappt tillräcklig för de dagliga registrala göromålens upprätthållandex, och nu söges detta ofördelaktiga förhållande hafva blifvit i väsentlig mån förändradt, sedan personalen i nyare tider blifvit tillökad med tvenne personer. Men den personal, som af det sparsamma 18:e seklet befunnits anvisad åt arkivet, hade först, såsom vi redan förut erinrat (för att tala med hr N.), uf det 19:e seklet blifvit förminskad med tvenne personer. När den sålunda förminskade personalen sedermera under nuvarande regering åter ökades med jemnt samma antal, innebar u detta i sjelfva verket ingenting annat än ett itergående till samma sarbetsstyrka, som förut unnits anställd vid verket. Detta samma anal, som förmenas under 18:e seklet knappt nafva varit tillräckligt för de dagliga registrala göromålens bestridande, gifver nu, såsom man ser, sedan ett helt århundrade samlat nya papoersmassor till riksarkivet, och då arbetet der, ifven till följe af verkets oftare anlitande, otvifvelaktigt borde kräfva mera krafter än någonsin förut, riksarkivarien anledning till ett loftal öfver det höga erkännande af dessa samlingars betydelse m. -m., som likasom först nu, i motsats till 18:e seklets nidskhet, skulle hafva egt rum! Hvad synes läsaren om l1ogiken i denna panegyrik? Motsatsen mellan loftalet och verkligheten förefaller ännu mera skärande, när man ihågkommer, att under största delen af 1700-talet ännu vid sidan af riksarkivet äfven det s. k. antiqvitetsarkivet fanns, enligt 1713 års stat utrustadt med icke mindre än sju särskilda tjenstemän (hvilket antal. dock år 1766 nedsattes till fyra), och att en stor del af de bandlingar och göromål, som tillhörde sistnämnde arkiv, efter dess indragning (vid vitterhets-, historieoch antiqvitetsakademiens stiftelse) äfvenledes blifvit öfverflyttade till riksarkivet. ) Helt. annat är; att arkivets samlibgar under tiden växt och möjligen för: ett fullt ändamälsenligt skötande kunnat vara i behof af en motsvarande oeh lämpligare tillökning i personalen, än den tillfälliga och mindre ändamälsenliga, som 1766 ärs KE TE a nt a a ET Ca