App ILE, GL GIILIG VÄLCUS- DUST UTI INUITGLLGUER
1660 (i stället för 1666), må förklaras som
ett skriffel, men vittnar dock äfven om ett
slarf, som en riksarkivarie icke borde tillåta
sig i afseede på historiska uppgifter, minst
1å han skrifver till sin konung. — Vi läsa
vidare:
Flere ofördelaktiga förhållanden hade i läng tid
Öörsvärat det archivmessiga ordnandet af dessa sam-
ingar på ett deras bestämmelse metsvarande sätt.
Deribland må nämnas den inskränkta arbetspersonal,
som 18:de seklets måhända icke sällan mindre väl-
yeräknade sparsamhetsanda hade anvisat ät arkivet,
rida under den arbetsstyrka, som under 17:de seklet
ler var anstäld, och knappt tillräcklig för de dagliga
registrala göromälens upprätthållande. Härtill kom
;n inskränkt och föga lämplig lokal.
Man borde kunna fordra af en riksarkivarie,
äfven om han eljest skulle få opåtaldt be-
handia sin syssla såsom en sinecure, atthan,
åtminstone när han skrifver till regeringen om
sitt eget embetsverk, skulle gripa sig an med
att taga reda på hvad han skrifver om. Men
så har ej skett här. Vid riksarkivets första
nrättning 1620 förordnades en ssekreterare
med biträde af fyra goda skrifvare, att sköta
zöromålen. Vid den fullständigare organisa-
tionen 1626 erhöll det en sekreterare, två
sgode skrifvare, väl förfarne i latinen och an-
dra tungomåls, samt två kopister. År 1675
funnos, enligt dåvarande riksarkivisekreteraren
Runells (Palmsköldse) relåtion, såsom ordinarie
tjenstemän derstädes anställde, utom honom,
en registrator, en kanslist och en kopist. Så-
dan var den arbetsstyrka, som under 17-de
seklet der var anställd:, extraordinarierne obe-
räknade.
Hvilken förändring gjorde nu 18-de seklets
smindre väl beräknade sparsaåmhetsanda här-
uti? När riksarkivet, som förut stått under
rikskanslerens eller kansliråds styrelse, genom
den nya kansliordningen af Karl XI år 1713
ställdes under hofkanslerens inseende, bestod
enligt staten af samma år riksarkivets med
ordinarie. löner försedda tjenstemannapersona)
af en sekreterare, en aktuarie, en registrator,
en kanslist och en kopist. Och denna stat
fortfor med ringa förändring till 1835. Före-
gpeglandet att 18-de seklet inskränkt arbets-
personalen i arkivet svida under den arbets-
styrka, som under 17-de seklet der var an-
ställd, saknar således stöd af sanningen ).
Det var icke, såsom hr N. uppgifver, det
18-de seklet, utan det är vårt eget, som för-
minskat arbetspersonalen iriksarkivet. Börjar
dermed gjordes af 1809 års män, då först en
kanslisttjenst vid verket år 1810 indrogs; och
en ytterligare indragning af ännu en tjenst
skedde af Karl Johan år 1835. Hans Järta,
sjelf både en af dessa 1809 års män och till-
lika, om någon, en af Karl Johans, dolde
hvarken detta förhållande eller de olägenheter,
som deraf härflutit för verket, utan framlade
det öppet, icke utan en viss skärpa, ännu under
Karl Johans egen regering uti sitt underdåniga
utlåtande af den 20 Oktober 1837. Hvarföre
sticker hr Nordström nu under stolen der-
med? Hvarföre söker han att här på Sveri-
ges frihetstid kasta en skugga, som den i
detta fall icke förtjenar? Hvarföre riktar han
mot det 18-de seklet en tillvitelse, som med
mera fog hade bort riktas emot tiden efter
1809? Läsaren må sjelf leta sig till ett svar
på dessa frågor:
Hr Nordström fortfar :
Dessa tvenne ofördelaktiga förhällanden hafva nu
mera i väsendtlig mån blifvit förändrade, sedan tjen-
stemannapersonalen i nyare tider blifvit med tvenne
personer tillökad oeh en ljus och rymligare lokal ät
arkivet anvisad. Det är Eders Kongl. Maj:ts eget
böga erkännande af riksarkivets samlingars betydelse
för häfdeforskningen och af det gagn, denna af de-
ras ändamälsenliga ordnande kan hemta, som dessa,
under Eders Maj:ts höga regering införde förändrin-
gar hafra att tacka för sin tillkomst; och det för-
slag till ny arbetsfördelning samt derigenom nödiga
blifvande närmare bestämmelser, i vissa fall, rörande
tjehstemäbnens åligganden, som jag nu i underdå-
nighet vägar framställa, är i det hela ej annat än
en ytterligare utsträckning af samma prineip.
Nyss förut hette det, att. den arbetsperso-
nal, som 18:e seklets sparsamhetsanda hade
anvisat åt arkivet, var knappt tillräcklig för
de dagliga registrala göromålens upprätthål-
landex, och nu söges detta ofördelaktiga för-
hållande hafva blifvit i väsentlig mån förän-
dradt, sedan personalen i nyare tider blifvit
tillökad med tvenne personer. Men den per-
sonal, som af det sparsamma 18:e seklet be-
funnits anvisad åt arkivet, hade först, såsom
vi redan förut erinrat (för att tala med hr N.),
uf det 19:e seklet blifvit förminskad med tvenne
personer. När den sålunda förminskade per-
sonalen sedermera under nuvarande regering
åter ökades med jemnt samma antal, innebar
u detta i sjelfva verket ingenting annat än ett
itergående till samma sarbetsstyrka, som förut
unnits anställd vid verket. Detta samma an-
al, som förmenas under 18:e seklet knappt
nafva varit tillräckligt för de dagliga registrala
göromålens bestridande, gifver nu, såsom man
ser, sedan ett helt århundrade samlat nya pap-
oersmassor till riksarkivet, och då arbetet der,
ifven till följe af verkets oftare anlitande,
otvifvelaktigt borde kräfva mera krafter än nå-
gonsin förut, riksarkivarien anledning till ett
loftal öfver det höga erkännande af dessa sam-
lingars betydelse m. -m., som likasom först
nu, i motsats till 18:e seklets nidskhet, skulle
hafva egt rum! Hvad synes läsaren om l1o-
giken i denna panegyrik?
Motsatsen mellan loftalet och verkligheten
förefaller ännu mera skärande, när man ihåg-
kommer, att under största delen af 1700-talet
ännu vid sidan af riksarkivet äfven det s. k.
antiqvitetsarkivet fanns, enligt 1713 års stat
utrustadt med icke mindre än sju särskilda
tjenstemän (hvilket antal. dock år 1766 ned-
sattes till fyra), och att en stor del af de
bandlingar och göromål, som tillhörde sist-
nämnde arkiv, efter dess indragning (vid vit-
terhets-, historie- och antiqvitetsakademiens
stiftelse) äfvenledes blifvit öfverflyttade till
riksarkivet.
) Helt. annat är; att arkivets samlibgar under tiden
växt och möjligen för: ett fullt ändamälsenligt
skötande - kunnat vara i behof af en motsvarande
oeh lämpligare tillökning i personalen, än den till-
fälliga och mindre ändamälsenliga, som 1766 ärs
KE TE a nt a a ET Ca