skickas till en socken för att vara en privilegiera utportionerare af ordet äfven ät de mest bildade oc andligen erfarna lekmän; ordet ligger monopoliserad hos presterskapet eller kyrkan, blott genom pre sterna skall det kunna minuteras ut efter deras rå och lägenbet samt skaplynne. Gerom dem skall de kristliga sanningen göra sig gällande, men icke p annan väg, i hvilket fall den blir en konfiskabel vara Hvarföre är presterskapet i värt land föremäl för s mycken vånvördnad, ja till och med förakt? Jo, fö det allmänna skrymteriets skull, det förmodade oci det verkliga; ty man förutsätter, att presten stär ocI predikar hvad han svurit uppå, antingen han tror de eller ej. Man har prisat vär kyrkliga enhet, mei denna enhet är blott en yttre enhet, sädan som dei katolska kyrkans; den inre verkliga enheten i and: och sanning saknas. Kyrkoherden Hammar. En kristlig stat i den me ningen att det skulle vara en -sädan, der evangeli grundsatser fullkomligt gjort sig gällande, har icki funnits och finnes icke på jorden. Staten är rättvi sans uppenbarelse på jorden, kristendomen kärlekens Men ä andra sidan kan man icke neka, att de euro peiska staterna mycket skilja sig från dem, der evan gelium icke slagit rot. Man kan säledes i viss mg ning tala om kristliga stater. Begreppet statskyrk ionebär icke i alla hänseenden nägot förkastligt fastän vär statskyrka är hincrande för det kristlig: lifvet och friheten, bör man icke med en förutfattac mening betrakta statskyrkori allmänhet. Den skottsk: statskyrkan t. ex. företedde en helt annan gestalt; der hade sin kristliga kyrkostyrelse och kyrkotukt. Mer då de jordiska berrarne ocksä började vilja regera j det andliga, då uppkommo missbruk och förderf, öeh en stor del af presterna utgingo med sina församlin gar ur statskyrkan och bildade den fria skottska kyrkan. Denna räknar nu omkring 900 prester, som alla äro aflönade genom frivilliga afgifter. Vär form al statskyrka är förkastlig, ty den skiljer ej mellar det andliga och verldsliga. Pastor Akerlund kunde ieke fullt instämma med den föregående talaren. Statskyrka är just en sädan, der en sammangyttring af stat och kyrka, en förblandning af den andliga och verldsliga makten ger rum. Mag. Sohlman. Talaren hade redan förut medgif. vit, att kristlig stat kunde tagas itvåfaldig mening; först såsom en stat, der statsborgare och framför allt statens organer, embetsmännen, äläggas att omfattö nägon viss kristlig konfession och vid afvikelse der. ifrån staffas med förlusten af medborgerliga rättigbeter o. s. v.; i en annan mening, och den som kyrkoh. Hammar egentligen framhällit, är uttrycket deremot helt och hället relativt, och innebär blott att kristendomen i nägon män, större eller mindre, tryckt sin prägel på lif och institutioner. Men just af denna tvetydighet ha religionstvängets förfåktare begagna sig och sammanblandat dessa bäda begrepp; dä de likväl är klart för hvar och en, att de stater, som äro de mest kristliga i den förra meningen, äro det minst i den sednare.. Talaren önskade derföre, att uttrycket, såsom tvetydigt och missbrukadt, mätte så ridt möjligt undvikas. Rådman Henschen bad att man mätte skilja mellar statskyrka och nationalkyrka, hvilket sednare var det som kyrkoh. Hammar menat med sin icke förkastliga statskyrka,. I de länder der religionstvänget blifvit upphäfdt har man bortlagt ordet stats kyrkar säsom benämning för det kyrkosamfund, till hvilket pluraliteten af folket hör; så har mar ifren i Danmark numera upptagit benämningen folkkyrkan för dervarande evanpgeliskt-lutherska kyrkosamfund. Obehaglig och förvillande är den förblandning, som ständigt sker mellan den kongl. sven: ska statskyrkan och dan kristna kyrkan, hvilka äre tvenne mycket olika institutioner. Den förra är er mensklig inrättning och härleder sig från Westeräs vecess 1527; den kristna kyrkan deremot är en stit telse af Gud ech daterar sig ifrån den dag, då der Heliga Anda utgjöts öfver apostlarne: Den ena upp rätthälles genom kongl. förordningar och riksdagsbe slut, den andra genom den Heliga Andas ledning. Den kristna kyrkans högsta auktoritet i trossaker äl Guds ord, den svenska statskyrkans deremot Högsta Domstolen, ty det är verkligen i justitierevisionen: expedition man omsider i utslagsväg fär veta hvad som är renlärigt och irrlärigt, bvad man bär i lan det har lof och icke lof att tro. Hofrättens räder, sssessorer och adjungerade notarier skola döma öfver en biskop, huruvida han är renlärig eller ej, och samspräkar man med administrationens organer, si inner man att de betrakta kyrkan såsom ingenting mer eller mindre än ett statsdepartement. Det är ;taten, som helt och hållet fegerar kyrkan, och det skulle kunna uppstå förhållanden, då statskyrkans jenare och medlemmar kunde komma att på ett ganika känbart sätt erfara detta. Kyrkoherden Ekdahl yttrade sig något öfver mornonernpa, som han betraktade såsom ett slags molerna mahomedaner. Han förmenade att det syntes om det icke: skulle stå så alldeles rätt till med relisionstoleransen i Nordamerika, då mormonerna blifrit utdrifna från en af de vestliga staterna. : At Dannarks exempel visade det sig bäst att yppersta medet mot-sekterismen vore att göra ordet fritt, istället ör att arrestera och förfölja. Magister Borin anmärkte, att mormonerna blifvit 1tdrifna af folket, icke af myndigheternas, och icke ör deras läror utan för oordningar i borgerligt hänseende. Lektor Elmblad. Huru det må ha varit i Amerika, å är det säkert att i Skäne söker man borttaga de normonska. villfarelserna med käppen; länsmän och jerdingsmän uppträda der såsom trons försvarare; :.mellertid synas dessa åtgärder icke krönas med full ramgäng; ty efter hvad i bref från Jönköpingstraken förnummits, lärer en mormonpredikant der nä son tid uppehållit sig och derifrän begitvit sig till Stockholm. Kapten Berger uppläste, på nägras begäran, för ati risa den saktmodiga och Eristligt resignerade anda, sf hvilken de s. k. separatisterna i Dalarne äro lif rade, ett bref, skrifvet af en 26-ärig dalkarl i Orsa Jtdrag meddelades ock af ett annat bref, som inne. öll beskrifning på de förföljelser som de nyligen li lit af sina fanatiserade sockenbor. Baron Creutz yttrade den önskan, att mötet mätte besluta att till Kongl. Maj:t ingifra en petition derom, utt han mätte till ständerna afiäta en proposition om eeligionsfrihet. Ordföranden invände, att detta icke öfverensstämde ned mötets ändamäl, som endast vore att diskutera le framställda frägorna; sällskapet iör religionsfrihe. ens befrämjande hade också redan för någon tid se lan utfärdat petitionslistor, som hvem det önskade kunde underteckna. Och afslutades härmed diskussionen öfver det förta öfverläggningsämnet. Everige och Svenskarre.