skickas till en socken för att vara en privilegiera
utportionerare af ordet äfven ät de mest bildade oc
andligen erfarna lekmän; ordet ligger monopoliserad
hos presterskapet eller kyrkan, blott genom pre
sterna skall det kunna minuteras ut efter deras rå
och lägenbet samt skaplynne. Gerom dem skall de
kristliga sanningen göra sig gällande, men icke p
annan väg, i hvilket fall den blir en konfiskabel vara
Hvarföre är presterskapet i värt land föremäl för s
mycken vånvördnad, ja till och med förakt? Jo, fö
det allmänna skrymteriets skull, det förmodade oci
det verkliga; ty man förutsätter, att presten stär ocI
predikar hvad han svurit uppå, antingen han tror de
eller ej. Man har prisat vär kyrkliga enhet, mei
denna enhet är blott en yttre enhet, sädan som dei
katolska kyrkans; den inre verkliga enheten i and:
och sanning saknas.
Kyrkoherden Hammar. En kristlig stat i den me
ningen att det skulle vara en -sädan, der evangeli
grundsatser fullkomligt gjort sig gällande, har icki
funnits och finnes icke på jorden. Staten är rättvi
sans uppenbarelse på jorden, kristendomen kärlekens
Men ä andra sidan kan man icke neka, att de euro
peiska staterna mycket skilja sig från dem, der evan
gelium icke slagit rot. Man kan säledes i viss mg
ning tala om kristliga stater. Begreppet statskyrk
ionebär icke i alla hänseenden nägot förkastligt
fastän vär statskyrka är hincrande för det kristlig:
lifvet och friheten, bör man icke med en förutfattac
mening betrakta statskyrkori allmänhet. Den skottsk:
statskyrkan t. ex. företedde en helt annan gestalt; der
hade sin kristliga kyrkostyrelse och kyrkotukt. Mer
då de jordiska berrarne ocksä började vilja regera j
det andliga, då uppkommo missbruk och förderf, öeh
en stor del af presterna utgingo med sina församlin
gar ur statskyrkan och bildade den fria skottska kyr-
kan. Denna räknar nu omkring 900 prester, som
alla äro aflönade genom frivilliga afgifter. Vär form
al statskyrka är förkastlig, ty den skiljer ej mellar
det andliga och verldsliga.
Pastor Akerlund kunde ieke fullt instämma med
den föregående talaren. Statskyrka är just en sä-
dan, der en sammangyttring af stat och kyrka, en
förblandning af den andliga och verldsliga makten
ger rum.
Mag. Sohlman. Talaren hade redan förut medgif.
vit, att kristlig stat kunde tagas itvåfaldig mening;
först såsom en stat, der statsborgare och framför allt
statens organer, embetsmännen, äläggas att omfattö
nägon viss kristlig konfession och vid afvikelse der.
ifrån staffas med förlusten af medborgerliga rättig-
beter o. s. v.; i en annan mening, och den som
kyrkoh. Hammar egentligen framhällit, är uttrycket
deremot helt och hället relativt, och innebär blott att
kristendomen i nägon män, större eller mindre, tryckt
sin prägel på lif och institutioner. Men just af denna
tvetydighet ha religionstvängets förfåktare begagna
sig och sammanblandat dessa bäda begrepp; dä de
likväl är klart för hvar och en, att de stater, som
äro de mest kristliga i den förra meningen, äro det
minst i den sednare.. Talaren önskade derföre, att
uttrycket, såsom tvetydigt och missbrukadt, mätte så
ridt möjligt undvikas.
Rådman Henschen bad att man mätte skilja mellar
statskyrka och nationalkyrka, hvilket sednare var det
som kyrkoh. Hammar menat med sin icke förkast-
liga statskyrka,. I de länder der religionstvänget
blifvit upphäfdt har man bortlagt ordet stats
kyrkar säsom benämning för det kyrkosamfund,
till hvilket pluraliteten af folket hör; så har mar
ifren i Danmark numera upptagit benämningen
folkkyrkan för dervarande evanpgeliskt-lutherska
kyrkosamfund. Obehaglig och förvillande är den för-
blandning, som ständigt sker mellan den kongl. sven:
ska statskyrkan och dan kristna kyrkan, hvilka äre
tvenne mycket olika institutioner. Den förra är er
mensklig inrättning och härleder sig från Westeräs
vecess 1527; den kristna kyrkan deremot är en stit
telse af Gud ech daterar sig ifrån den dag, då der
Heliga Anda utgjöts öfver apostlarne: Den ena upp
rätthälles genom kongl. förordningar och riksdagsbe
slut, den andra genom den Heliga Andas ledning.
Den kristna kyrkans högsta auktoritet i trossaker äl
Guds ord, den svenska statskyrkans deremot Högsta
Domstolen, ty det är verkligen i justitierevisionen:
expedition man omsider i utslagsväg fär veta hvad
som är renlärigt och irrlärigt, bvad man bär i lan
det har lof och icke lof att tro. Hofrättens räder,
sssessorer och adjungerade notarier skola döma öfver
en biskop, huruvida han är renlärig eller ej, och
samspräkar man med administrationens organer, si
inner man att de betrakta kyrkan såsom ingenting
mer eller mindre än ett statsdepartement. Det är
;taten, som helt och hållet fegerar kyrkan, och det
skulle kunna uppstå förhållanden, då statskyrkans
jenare och medlemmar kunde komma att på ett gan-
ika känbart sätt erfara detta.
Kyrkoherden Ekdahl yttrade sig något öfver mor-
nonernpa, som han betraktade såsom ett slags mo-
lerna mahomedaner. - Han förmenade att det syntes
om det icke: skulle stå så alldeles rätt till med reli-
sionstoleransen i Nordamerika, då mormonerna blif-
rit utdrifna från en af de vestliga staterna. : At Dan-
narks exempel visade det sig bäst att yppersta med-
et mot-sekterismen vore att göra ordet fritt, istället
ör att arrestera och förfölja.
Magister Borin anmärkte, att mormonerna blifvit
1tdrifna af folket, icke af myndigheternas, och icke
ör deras läror utan för oordningar i borgerligt hän-
seende.
Lektor Elmblad. Huru det må ha varit i Amerika,
å är det säkert att i Skäne söker man borttaga de
normonska. villfarelserna med käppen; länsmän och
jerdingsmän uppträda der såsom trons försvarare;
:.mellertid synas dessa åtgärder icke krönas med full
ramgäng; ty efter hvad i bref från Jönköpingstrak-
en förnummits, lärer en mormonpredikant der nä
son tid uppehållit sig och derifrän begitvit sig till
Stockholm. -
Kapten Berger uppläste, på nägras begäran, för ati
risa den saktmodiga och Eristligt resignerade anda,
sf hvilken de s. k. separatisterna i Dalarne äro lif
rade, ett bref, skrifvet af en 26-ärig dalkarl i Orsa
Jtdrag meddelades ock af ett annat bref, som inne.
öll beskrifning på de förföljelser som de nyligen li
lit af sina fanatiserade sockenbor.
Baron Creutz yttrade den önskan, att mötet mätte
besluta att till Kongl. Maj:t ingifra en petition derom,
utt han mätte till ständerna afiäta en proposition om
eeligionsfrihet.
Ordföranden invände, att detta icke öfverensstämde
ned mötets ändamäl, som endast vore att diskutera
le framställda frägorna; sällskapet iör religionsfrihe.
ens befrämjande hade också redan för någon tid se
lan utfärdat petitionslistor, som hvem det önskade
kunde underteckna.
Och afslutades härmed diskussionen öfver det för-
ta öfverläggningsämnet.
Everige och Svenskarre.