i de mormonska galenskaperna. I Norge har näget
trassel uppkommit, men just derföre att man der be-
tett sig på annat sätt och att embetsmännen lagt sig
uti saken; äfven der har dock mormonismen verkat
mera godt än ondt, emedan den på de ställen der
den uppträdt, såsom t. ex. i Fredriksstad, enligt pre-
sterskapets intyg, blifvit en indirekt anledning för
mänga, som förut aldrig tänkt någet i religiösa äm-
nen, att begynna forska deruti. — Man hade här
nämnt ordet kristlig stat och detta begagnas äfven
ofta af religionstrihbetens motständare; detta ord borde
man helst undvika, då det är tvetydigt och i det hela
ett nonsens, såsom så många andra uppfinningar af
den tyska spekulationen. Det finnes, menade tala-
ren, intet slag af förtryck, tvång och missbruk, som
icke nägon tysk eller tyskiserande vetenskapsidkare
sökt passa in uti ett system och framställa sssom nä-
gonting riktigt och normalt: Sä ha ock tyska teolo-
ger och religionsfilosofer, för att bemantla tyskpro
testantiska statskyrkors furstpåfvedöme och affall från
Luthers frisinnade protestantism, funnit på frasen
kristlig stat, hvarmed de icke mena en sädan, der
kristendomen trycker sin prägel på lagar och seder,
på det offentliga och det enskilda lifvet, utan en sä-
dan, der staten med tvång förpligtar medborgarne
och i synnerhet sina organer, embetsmännen, att med
munnen omfatta en viss kristlig kontession. En verk-
ligt kristlig stat kan aldrig uppnås på jorden, men
man kan närma sig dertill endast på den religiösa
fribetens väg. Detta orediga begrepp om en kristlig
stato sväfvar också dunkelt för en stor del af reli-
gionsfrihetens okyrkliga, blott politiska motständare.
Ty det finnes en stor mängd bildade personer som,
utan att med själ och hjerta omfatta kristendomen,
ha en viss hemlig vördnad för -henne, större än de
kanske sjelfva vilja medgifva, en instinktmässig akt-
ning för kristendomen säsom den största civilisations-
principen, och en aning att den är den stora grun-
den för allt framätskridande. De vilja gerna, att
samhället skall vara kristligt, emedan de se, att
goda kristne äro goda medborgare och bidraga till
samhällets lycka och framgång. Men de förbise all-
deles,; att detta icke vinnes genom mnägot religions-
tvång, och att samhällets kristlighet icke ästadkom-
mes derigenom att man får ett stort antal inrullerade
säsom kristna i kyrkoböckerna, att man läter stats-
borgare svärja på att de skola omfatta en viss be-
kännelse, eller att man genom verldsliga stadgar
drifver eller till och med bataljons- och kompanivis
kommenderar dem till nattvarden. Om man nu tror,
att, i fall frihet funnes, en mängd personer skulle
lösgöra sig frän statskyrkan, hvad vinner då staten i
sedligt hänseende genom religionstvänget? ingenting
annat än den förmånen att inom sig hysa en mängd
af skrymtare, lögnare och menedare. De olika me-
ningarne och villfarelserna existera ju i alla fall och
de verka ju så mycket skadligare, då de icke kunna
kontrolleras. och motarbetas, utan smyga omkring sä-
som ett hemligt tärande gift. Så borde saken ses
frän den politiska sidan. Från den kristliga stånd-
punkten är all vidlyftig bevisning onödig; der är det
klart, att religionstvånget är obehörigt, emedan det
är okristligt, och att det är obehöfligt, emedan kri-
stendomen i sig sjelf eger kraft, för att segra.
Kyrkoh. Hammar meddelade nägra upplysningar
om Mormonernas uppträdande i Skäne. De ha onek-
ligen der börjat göra oro, nemligen hos de fanatiskt
intoleranta och man har i nägra blad redan börjat
tala om arrest och stryk för att mota dem. Man
expedierar dem ock numera mycket fermt och med
den mest summariska rättegängsordning. Så snart
det blifvit bekant, att en mormon kommit in någon-
städes i landet, sä tager länsmannen eller fjerdings-
mannen hönom, sätter honom på en bät och forslar
honom öfver sundet. En och annan har likväl slup-
pit igenom och gjort proselyter; dock finnas, så vidt
man vet, icke mer än 40 sädana i Malmö, 5 i Hel-
singborg semt-en och annan på landsbygden. Man
har nu börjat rättegängar mot dem; enligt lagen
skall affällipgen först med kärlek undervisas; detta
har ett visst domkapitel fullgjort på det sättet att
det inkallat 20 mormoner i stöten och sysselsatt sig
med denna hop i 25 minuter. Mormonernas lära in-
nehäller för öfrigt så mänga galenskaper, att om
man nöjde sig med att helt enkelt framlägga och
visa dessa för folket, och om sedan blott landsköf-
dingen upphörde med sina herdebref och länsmännen
med sina omvändelser, så skulle inom kort, ingen
enda mormon mer finnas i Skåne. Nu är förföljel-
sen den enda omständighet, som ger nägot lif och
framgång ät deras hemliga sträfvanden.
Mag. Borin yttrade, att statskyrka med religions-
tväng är ett ondt äfven för det borgerliga samhället.
Först leder det nemligen till slöhet och sömnaktighet
i religiöst hänseende, liksom den är grundad derpä,
i det man tagit sin tillflykt till tvånget, då man icke
haft fullt förtroende till: Guds ords kraft... Vidare le-
der det till skrymteri och mened; dä den enskilde
ser sig af lagen och allmänna opinionen hotad att
bli behandlad kärlekslöst och säsom en förkastlig va-
relse och att se bela sin timliga existens förstörd om han
yppar sina tvifvel, tiger han med dem, och blir till och
med ofta, för att icke svälta ihjäl, för att få ett embete
0. 8. v. en menedare. Härpä kände talaren afegen erfa-
renhet många exempel, äfven ibland statskyrkans tjeng.
re. Detta tväng lederslutligen till misstroende, osäker-
het och oärlighet i allmänna lifvet. Till ytterligare be-
vis på huru sektväsendet icke genom nägot tvång
utestänges, anförde talaren att han visste, att en
mormodppredikant befunne sig i hufvudstadeu och re-
dan börjat döpa. I afseende på kyrkoherden Ham-
mars beskrifning på socialismen, trodde talaren
att det slaget af socialism aldrig vore -farligt eller
kunde räkna på nägon framgång; detta ord vore
emellertid mängtydigt och det funnes ett annat slag
af socialism, som Fredrika Bremer förordat i sina
Skixzzer från England, och som icke gicrge ut på
någonting annat än att göra kristendomen gällande i
lifvet.
Rådman Hensohen anmärkte mot hr Rudin, att judarne
i värt land ba religionsfribet, de ha full frihet i sin bekän-
nelse och lida i detta hänseende ingen direkt inskränk-
ning; de handhafva sjelfva sin kyrkas angelägenheter,
de kunna öfvergä till katolicismen, grekiska kyrkan eller
hvilken annan bekännelse som helst; de lida visser-
ligen af ett indirekt religionstvång genom nägra eko-
nomiska inskränkningar, men dessa höra icke direkt
till religionsfrihetsfrögan; blir religionsfriheten erkänd
säsom princip, är det ock naturligt. att-dylika in-
skränkningar snart skola bortfalla; talaren kunde der-
före ej inse hvarföre icke äfven mossiske trosbekän-
nare skulle kunna hysa intresse för religionsfrihets-
sällskapet och i sin män medverka till att gifva ät-
minstone den första graden af religiös frihet ät det
öfvervägande största antalet af svenska medborgare,
som nu för meningar som afvika från statskyrkan,
blifva, icke stängda från vissa: befattningar eller från
bosättning på vissa orter, utan för alltid förvisade
från hela fäderneslandet. Talaren instämde deri, att
ordet kristlig stat är oriktigt och förvirrande; indi-
viderna kunna blitva kristliga, men icke staten; indi-
viden är evig, men staten är en förgänglig jordisk
inrättning. Liksom redan inom den apostoliska kyr-
kan bestämda nvanser egde rum. de skarnaste indivi-