i de mormonska galenskaperna. I Norge har näget trassel uppkommit, men just derföre att man der betett sig på annat sätt och att embetsmännen lagt sig uti saken; äfven der har dock mormonismen verkat mera godt än ondt, emedan den på de ställen der den uppträdt, såsom t. ex. i Fredriksstad, enligt presterskapets intyg, blifvit en indirekt anledning för mänga, som förut aldrig tänkt någet i religiösa ämnen, att begynna forska deruti. — Man hade här nämnt ordet kristlig stat och detta begagnas äfven ofta af religionstrihbetens motständare; detta ord borde man helst undvika, då det är tvetydigt och i det hela ett nonsens, såsom så många andra uppfinningar af den tyska spekulationen. Det finnes, menade talaren, intet slag af förtryck, tvång och missbruk, som icke nägon tysk eller tyskiserande vetenskapsidkare sökt passa in uti ett system och framställa sssom nägonting riktigt och normalt: Sä ha ock tyska teologer och religionsfilosofer, för att bemantla tyskpro testantiska statskyrkors furstpåfvedöme och affall från Luthers frisinnade protestantism, funnit på frasen kristlig stat, hvarmed de icke mena en sädan, der kristendomen trycker sin prägel på lagar och seder, på det offentliga och det enskilda lifvet, utan en sädan, der staten med tvång förpligtar medborgarne och i synnerhet sina organer, embetsmännen, att med munnen omfatta en viss kristlig kontession. En verkligt kristlig stat kan aldrig uppnås på jorden, men man kan närma sig dertill endast på den religiösa fribetens väg. Detta orediga begrepp om en kristlig stato sväfvar också dunkelt för en stor del af religionsfrihetens okyrkliga, blott politiska motständare. Ty det finnes en stor mängd bildade personer som, utan att med själ och hjerta omfatta kristendomen, ha en viss hemlig vördnad för -henne, större än de kanske sjelfva vilja medgifva, en instinktmässig aktning för kristendomen säsom den största civilisationsprincipen, och en aning att den är den stora grunden för allt framätskridande. De vilja gerna, att samhället skall vara kristligt, emedan de se, att goda kristne äro goda medborgare och bidraga till samhällets lycka och framgång. Men de förbise alldeles,; att detta icke vinnes genom mnägot religionstvång, och att samhällets kristlighet icke ästadkommes derigenom att man får ett stort antal inrullerade säsom kristna i kyrkoböckerna, att man läter statsborgare svärja på att de skola omfatta en viss bekännelse, eller att man genom verldsliga stadgar drifver eller till och med bataljonsoch kompanivis kommenderar dem till nattvarden. Om man nu tror, att, i fall frihet funnes, en mängd personer skulle lösgöra sig frän statskyrkan, hvad vinner då staten i sedligt hänseende genom religionstvänget? ingenting annat än den förmånen att inom sig hysa en mängd af skrymtare, lögnare och menedare. De olika meningarne och villfarelserna existera ju i alla fall och de verka ju så mycket skadligare, då de icke kunna kontrolleras. och motarbetas, utan smyga omkring säsom ett hemligt tärande gift. Så borde saken ses frän den politiska sidan. Från den kristliga ståndpunkten är all vidlyftig bevisning onödig; der är det klart, att religionstvånget är obehörigt, emedan det är okristligt, och att det är obehöfligt, emedan kristendomen i sig sjelf eger kraft, för att segra. Kyrkoh. Hammar meddelade nägra upplysningar om Mormonernas uppträdande i Skäne. De ha onekligen der börjat göra oro, nemligen hos de fanatiskt intoleranta och man har i nägra blad redan börjat tala om arrest och stryk för att mota dem. Man expedierar dem ock numera mycket fermt och med den mest summariska rättegängsordning. Så snart det blifvit bekant, att en mormon kommit in någonstädes i landet, sä tager länsmannen eller fjerdingsmannen hönom, sätter honom på en bät och forslar honom öfver sundet. En och annan har likväl sluppit igenom och gjort proselyter; dock finnas, så vidt man vet, icke mer än 40 sädana i Malmö, 5 i Helsingborg semt-en och annan på landsbygden. Man har nu börjat rättegängar mot dem; enligt lagen skall affällipgen först med kärlek undervisas; detta har ett visst domkapitel fullgjort på det sättet att det inkallat 20 mormoner i stöten och sysselsatt sig med denna hop i 25 minuter. Mormonernas lära innehäller för öfrigt så mänga galenskaper, att om man nöjde sig med att helt enkelt framlägga och visa dessa för folket, och om sedan blott landsköfdingen upphörde med sina herdebref och länsmännen med sina omvändelser, så skulle inom kort, ingen enda mormon mer finnas i Skåne. Nu är förföljelsen den enda omständighet, som ger nägot lif och framgång ät deras hemliga sträfvanden. Mag. Borin yttrade, att statskyrka med religionstväng är ett ondt äfven för det borgerliga samhället. Först leder det nemligen till slöhet och sömnaktighet i religiöst hänseende, liksom den är grundad derpä, i det man tagit sin tillflykt till tvånget, då man icke haft fullt förtroende till: Guds ords kraft... Vidare leder det till skrymteri och mened; dä den enskilde ser sig af lagen och allmänna opinionen hotad att bli behandlad kärlekslöst och säsom en förkastlig varelse och att se bela sin timliga existens förstörd om han yppar sina tvifvel, tiger han med dem, och blir till och med ofta, för att icke svälta ihjäl, för att få ett embete 0. 8. v. en menedare. Härpä kände talaren afegen erfarenhet många exempel, äfven ibland statskyrkans tjeng. re. Detta tväng lederslutligen till misstroende, osäkerhet och oärlighet i allmänna lifvet. Till ytterligare bevis på huru sektväsendet icke genom nägot tvång utestänges, anförde talaren att han visste, att en mormodppredikant befunne sig i hufvudstadeu och redan börjat döpa. I afseende på kyrkoherden Hammars beskrifning på socialismen, trodde talaren att det slaget af socialism aldrig vore -farligt eller kunde räkna på nägon framgång; detta ord vore emellertid mängtydigt och det funnes ett annat slag af socialism, som Fredrika Bremer förordat i sina Skixzzer från England, och som icke gicrge ut på någonting annat än att göra kristendomen gällande i lifvet. Rådman Hensohen anmärkte mot hr Rudin, att judarne i värt land ba religionsfribet, de ha full frihet i sin bekännelse och lida i detta hänseende ingen direkt inskränkning; de handhafva sjelfva sin kyrkas angelägenheter, de kunna öfvergä till katolicismen, grekiska kyrkan eller hvilken annan bekännelse som helst; de lida visserligen af ett indirekt religionstvång genom nägra ekonomiska inskränkningar, men dessa höra icke direkt till religionsfrihetsfrögan; blir religionsfriheten erkänd säsom princip, är det ock naturligt. att-dylika inskränkningar snart skola bortfalla; talaren kunde derföre ej inse hvarföre icke äfven mossiske trosbekännare skulle kunna hysa intresse för religionsfrihetssällskapet och i sin män medverka till att gifva ätminstone den första graden af religiös frihet ät det öfvervägande största antalet af svenska medborgare, som nu för meningar som afvika från statskyrkan, blifva, icke stängda från vissa: befattningar eller från bosättning på vissa orter, utan för alltid förvisade från hela fäderneslandet. Talaren instämde deri, att ordet kristlig stat är oriktigt och förvirrande; individerna kunna blitva kristliga, men icke staten; individen är evig, men staten är en förgänglig jordisk inrättning. Liksom redan inom den apostoliska kyrkan bestämda nvanser egde rum. de skarnaste indivi