VIIvVS 3 SUR VAUV soococm 8 IV IUGJUDVE? Me Ä
nar
Religionsfrihetsmötet.
(Forts. fr. gärdagsbl.)
Kyrkoh. Ekdahl. Det är just katolska kyrkar
stora fel, att hon anser alla, som icke höra henn
till, icko kunna bli saliga. Så är det, Gudilof! tck
hos oss. Vi begagna ännu katolska böcker. t. ex
Thomas a Kempis Om Kristi efterföljelse,, för hva
läsande, eoligt talarens mening, ingen ryggar till
baka. Hvarje sekt, som erkänner att det andlig
lifvet endast finnes i Kristus, är kristlig och hvarj
dess troende medlem räknar talaren för broder. Ta
laren yttrade sig derefter mycket förmänligt or
Qväkarne, efter den kännedom han tagit om dera
lefverne, under sina resor i Norge. Baptisterna fruk
tar han ej och hatar dem ej heller, men skulle e
gerna se, om de utbredde sig här. Talaren frukta
ej så mycket, att de svaga samvetena skola oroas
omsorgen för dem kunna vi tryggt öfverläta på Gud
anda, som liksom ätagit sig modersbestyret inor
Herrans hushällning; liksom modershjertat mest öm
mar för det svaga barnet, så visar sig äfven Herrel
mäktig i de svaga.
Rådman Henschen. Hvad det förökade besväret tö
embetsmän angär, kunde talaren icke begripa hvarut
detta skulle bestä. Nu göra deremot separatistern
domstolar och embetsmän sä mycket besvär och skrif
veri, att man kunde hoppas, att de snart skulle blifv:
mätta dervid och bli goda bundsförvandter ät dem
som sträfva för religionsfriheten. Hvarför frukta
man att friheten skulle medföra sä mänga villfarel
ser? Kan det väl spridas flera villfarelser än son
sker just nu under det statskyrkliga tvänget? Mai
fioner ju jemnt ch ständigt i tidningar och anna
populär läsning dygden, i hednisk mening, framstäl
Jas säsom det högsta och lycksaliggörande. Geije
förklarade i en skrift försoningsläran för krass oci
den lagliga myndigheten, juryn, förklarade dett:
yttrande icke stä i st id med den rena evangelisk:
läran; jemnt och ständigt ser man den äsigten utta
las stt menniskan är född god och ren; till och med
i kongl. förordningar förekomma riktiga kättaresat
ser, säsom t. ex. i ett kungabref af 1823, koptrasig
neradt af M. Rosenblad, der det erinras om nödvän
dighbeten af att man försonar sig med Gud genorr
pattvsarden,, en mycket stygg papistisk villfarelse
Sädana villfarande meningar förekomma ständigt :
otrolig mängd. Gagnar det då kristendomen nägo
att tvänget upprätthälles? Det kan icke visa sig
verksamt i afseende på villfarelserna, men endast de:
kristliga behof uppträda, visar det sig verksamt, för
att qväfva dessa. Rationalisterne eller rättare sagdt
meaterialisterne borde derföre aldrig strida för re.
ligionstriheten, ty för deras läror är ingenting
farligare än denna frihet; då deremot det statskyrk-
liga tvånget läter materialismen frodas i godan ro
och tager bort andrummet för det religiösa lif, som
kunde oroa och genera densamma uti dess andliga
maklighet. Det ha äfven materialisterna börjat inse,
och man finner derföre att de i allmänhet börja tala
emot religionsfriheten och för det religiösa tvänget,
utöfvadt af en statskyrka, vid hvilken de ofta knap.
past ens med munnens bekännelse äro fästade. Ta.
laren vidrörde derefter det religiösa lif, som räder i
Nordamerika, och visade att detta ej kunde bedöma:
efter statistiska siffror, då dessa missförstodes. Märk-
ligt vore, att bland Nordamerikas befolkning ej fun-
nes mer än 1,233,000 katoliker, ehuru man vet, at!
100,000 ärligen emigrera från Irland. Talaren gjorde
slutligen uppmä ksam derpå, att religionsfrihetssällska-
pet icke fordrat annan fribet än den, som Augsbur-
giska bekännelsen rätt tolkad fordrar, d. v. s. frihet
för alla kristna, alla som säsom sin trosgrund antaga
skriften, eburu med olika tolkning deraf.
Ar Michaelson ansäg det icke vara väl, att säsom
hr Rosenius gjort, räda nögon att utan pröfning till-
stoppa öronen för vissa lärare och vissa meningar;
endast genom konflikten kommer sanningen fram och
en rätt kristen beböfver ej frukta att höra hvilka
meningar som helst. Talaren instämde ej i den in-
skränktare upptattningen af religionsfriheten, som den
föregående talaren förordat; han ville deremot, att
äfven andra än kristna skulle kristligt bemötas.
D:r Bergman erkände värdet af hr Rosenii verk-
samhet och han intoge ett förtjent rum bland spri-
dare af Lutherskt sinne; men kunde för ingen del in-
stämma med honom uti att frukta för olika meningars
uttalande eller erkännande af någon begränsning för
meddelande af kristliga sanningar sä längt som möj-
ligt. Det finnes intet omräde af den kristliga moöra-
len, som icke bör af Herrans redskap belysas i alla
stycken. Det är med kristendomen i högre mening,
liksom det är medsolens ljus i en lägre, strälarne gä
rakt fram och sprida sig ät alla häll, så längt vägadt är
Det kristliga ljuset belyser allt, bäde kyrkliga och
verldsliga ämnen. Ju mera undervisning härutinnan,
desto bättre. Man kan utan all fara vid nattvards-
undervisningen meddela, att allt icke är sä rätt i
kyrkans styrelse, att icke alla statskyrkans institutio-
ner äro skriftenliga. Man må gerna visa, att pre-
dikoembetet här icke meddelas efter skriftens bud, dä
man t. ex. har sädana exempel för ögonen som det
att en gästgifvare i Skäne, som samlat penningar på
värdshusrörelse och köpt sig ett säteri, har rätt att
tillsätta prester för tvenne församlingar. Gäfves en
sådan kristlig underbyggnad i alla stycken, sä skulle
man icke förnimma sädana uppträden som i Kauto-
keino, der en hop i sin blindhet företog sig att i
mord och brand tillämpa statskyrkans metod af oför-
lragsamhet mot olika troende. Kristendomen under-
visar äfven om aktning för lagen och undersätlig lyd-
nad, ehuru ej ensidigt. Talaren hade ingenting emot
ktt äfven mahvmedaner och hedningar finge rellgions-
frihet här; komme dä nägon sädan hit, sä innebure!
det alltid en lättnad för den kristliga kärleken; man!
kunde här på stället omvända honom i stället för ge-