VIIvVS 3 SUR VAUV soococm 8 IV IUGJUDVE? Me Ä nar Religionsfrihetsmötet. (Forts. fr. gärdagsbl.) Kyrkoh. Ekdahl. Det är just katolska kyrkar stora fel, att hon anser alla, som icke höra henn till, icko kunna bli saliga. Så är det, Gudilof! tck hos oss. Vi begagna ännu katolska böcker. t. ex Thomas a Kempis Om Kristi efterföljelse,, för hva läsande, eoligt talarens mening, ingen ryggar till baka. Hvarje sekt, som erkänner att det andlig lifvet endast finnes i Kristus, är kristlig och hvarj dess troende medlem räknar talaren för broder. Ta laren yttrade sig derefter mycket förmänligt or Qväkarne, efter den kännedom han tagit om dera lefverne, under sina resor i Norge. Baptisterna fruk tar han ej och hatar dem ej heller, men skulle e gerna se, om de utbredde sig här. Talaren frukta ej så mycket, att de svaga samvetena skola oroas omsorgen för dem kunna vi tryggt öfverläta på Gud anda, som liksom ätagit sig modersbestyret inor Herrans hushällning; liksom modershjertat mest öm mar för det svaga barnet, så visar sig äfven Herrel mäktig i de svaga. Rådman Henschen. Hvad det förökade besväret tö embetsmän angär, kunde talaren icke begripa hvarut detta skulle bestä. Nu göra deremot separatistern domstolar och embetsmän sä mycket besvär och skrif veri, att man kunde hoppas, att de snart skulle blifv: mätta dervid och bli goda bundsförvandter ät dem som sträfva för religionsfriheten. Hvarför frukta man att friheten skulle medföra sä mänga villfarel ser? Kan det väl spridas flera villfarelser än son sker just nu under det statskyrkliga tvänget? Mai fioner ju jemnt ch ständigt i tidningar och anna populär läsning dygden, i hednisk mening, framstäl Jas säsom det högsta och lycksaliggörande. Geije förklarade i en skrift försoningsläran för krass oci den lagliga myndigheten, juryn, förklarade dett: yttrande icke stä i st id med den rena evangelisk: läran; jemnt och ständigt ser man den äsigten utta las stt menniskan är född god och ren; till och med i kongl. förordningar förekomma riktiga kättaresat ser, säsom t. ex. i ett kungabref af 1823, koptrasig neradt af M. Rosenblad, der det erinras om nödvän dighbeten af att man försonar sig med Gud genorr pattvsarden,, en mycket stygg papistisk villfarelse Sädana villfarande meningar förekomma ständigt : otrolig mängd. Gagnar det då kristendomen nägo att tvänget upprätthälles? Det kan icke visa sig verksamt i afseende på villfarelserna, men endast de: kristliga behof uppträda, visar det sig verksamt, för att qväfva dessa. Rationalisterne eller rättare sagdt meaterialisterne borde derföre aldrig strida för re. ligionstriheten, ty för deras läror är ingenting farligare än denna frihet; då deremot det statskyrkliga tvånget läter materialismen frodas i godan ro och tager bort andrummet för det religiösa lif, som kunde oroa och genera densamma uti dess andliga maklighet. Det ha äfven materialisterna börjat inse, och man finner derföre att de i allmänhet börja tala emot religionsfriheten och för det religiösa tvänget, utöfvadt af en statskyrka, vid hvilken de ofta knap. past ens med munnens bekännelse äro fästade. Ta. laren vidrörde derefter det religiösa lif, som räder i Nordamerika, och visade att detta ej kunde bedöma: efter statistiska siffror, då dessa missförstodes. Märkligt vore, att bland Nordamerikas befolkning ej funnes mer än 1,233,000 katoliker, ehuru man vet, at! 100,000 ärligen emigrera från Irland. Talaren gjorde slutligen uppmä ksam derpå, att religionsfrihetssällskapet icke fordrat annan fribet än den, som Augsburgiska bekännelsen rätt tolkad fordrar, d. v. s. frihet för alla kristna, alla som säsom sin trosgrund antaga skriften, eburu med olika tolkning deraf. Ar Michaelson ansäg det icke vara väl, att säsom hr Rosenius gjort, räda nögon att utan pröfning tillstoppa öronen för vissa lärare och vissa meningar; endast genom konflikten kommer sanningen fram och en rätt kristen beböfver ej frukta att höra hvilka meningar som helst. Talaren instämde ej i den inskränktare upptattningen af religionsfriheten, som den föregående talaren förordat; han ville deremot, att äfven andra än kristna skulle kristligt bemötas. D:r Bergman erkände värdet af hr Rosenii verksamhet och han intoge ett förtjent rum bland spridare af Lutherskt sinne; men kunde för ingen del instämma med honom uti att frukta för olika meningars uttalande eller erkännande af någon begränsning för meddelande af kristliga sanningar sä längt som möjligt. Det finnes intet omräde af den kristliga moöralen, som icke bör af Herrans redskap belysas i alla stycken. Det är med kristendomen i högre mening, liksom det är medsolens ljus i en lägre, strälarne gä rakt fram och sprida sig ät alla häll, så längt vägadt är Det kristliga ljuset belyser allt, bäde kyrkliga och verldsliga ämnen. Ju mera undervisning härutinnan, desto bättre. Man kan utan all fara vid nattvardsundervisningen meddela, att allt icke är sä rätt i kyrkans styrelse, att icke alla statskyrkans institutioner äro skriftenliga. Man må gerna visa, att predikoembetet här icke meddelas efter skriftens bud, dä man t. ex. har sädana exempel för ögonen som det att en gästgifvare i Skäne, som samlat penningar på värdshusrörelse och köpt sig ett säteri, har rätt att tillsätta prester för tvenne församlingar. Gäfves en sådan kristlig underbyggnad i alla stycken, sä skulle man icke förnimma sädana uppträden som i Kautokeino, der en hop i sin blindhet företog sig att i mord och brand tillämpa statskyrkans metod af oförlragsamhet mot olika troende. Kristendomen undervisar äfven om aktning för lagen och undersätlig lydnad, ehuru ej ensidigt. Talaren hade ingenting emot ktt äfven mahvmedaner och hedningar finge rellgionsfrihet här; komme dä nägon sädan hit, sä innebure! det alltid en lättnad för den kristliga kärleken; man! kunde här på stället omvända honom i stället för ge