het vittnar om ett däligt tillstånd i det hela. Der Her-läf
rans anda är, der är fribeto, och der ej frihet finnes, lig
eger man sålunda goda skäl att misstänka, det enlsk
aunsn anda på det hela gör sig gällande. Det är ilsk
sanning en underlig företeelse, att man nu strider förva
kristendomen med samma vspen, hvarmed judendo-al
men och hedendomen fordom bekämpade det kristna fö
namnet. Dä vi veta, huru tänkesätt och institutio-
ner stå till hvarandra i ett inbördes vexelförhållandelrö
och att institutionerna äro en produkt af tänkesättet,
sä kunna vi väl fråga: uttrycka vära institutioner enlka
kristlig anda, bära de vittne om ett tänkesätt, som är ku
ett sannt och lefyande uttryck af den kristna andan? bl
Vi tillförbindas i dop och konfirmation genom aflagdajup
läften att vara Gud trogna och akta på hans heligalje
ord. Erinras man sedermera någonsin af samhälletlat
om dessa löften? Nej, samhället försvärar och görlal
det till och med i vissa delar omöjligt att hålla dem, ja
t. ex. vid framträdande inför domstolarne, vid tjen-de
sters emottaginde o. s. v. Alldeles oberoende aflal
dessa löften, föres man fram att aflögga ed, tvert-sä
emot Guds ord och befallning. Eden är samhälletsar
t:l:flykt, der ej Kristi kärlek berrskar, der den gu-lni
domlighet till hvilken man vädjar är blott enld
hämnpande Nemesis och der icke kärlek, endast fruk-lde
tin beberrskar menniskornas hjertan. I hvarje krist-
ligt samhälle borde den principen vara fallt införlif-
vad med tänkesättet att gifva kejsarea hvad kejsaren el
tillbörer. Våra lagar, t. ex. Bevillningsförordningen, fa
förutsätta i detta hänseende-en allmän bedräglighet. er
Betrakta vi äter vår kyrkas institutioner och dess or-
ganer, så kallas dessa visserligen andliga, men ärolyc
de verkligen så, äro de sannt kristliga, enliga medlaf
Guds ord och med den apostoliska kyrkans föredöme ? vi
Ord präket! om prestsäcken är allmänt bekant ochlu
anderhälles af institutionerna; befordringssätt, aflö-fr
niogssätt, processerna om kyrkans embeter, det-oftalm
spända och till och med findtliga förhållandet mellan sc
församling och lärare — allt detta vittnar icke omfö
sann kristlig anda. Talaren öfvergick derefter tilllse
andra länder, der religionsfriheten finnes, för att tillse, m
om förhållandena uti de nämnda hänseenden äro bättre 1ä
eller sämre än hos. Han visade huru i England, derde
religionsfriheten redan är gammal,densamma burit och o1
ännu bär de rikaste frukter, i kristlig anda. Dessa
visa sig icke blott uti de talrika sällskaperna för krist-
liga ändamål, utan i hela det sociala lifvet. Det
bästa beviset är en uppgift af statsrädet Reuterdahl i
Tidskrift för svenska kyrkan, att i England finnas
2500 dissenterförsamlingar, hvilket bevisar någonting,
då man vet att de mäste kontribuera till statskyrkan -:
och dessutom underhålla egna kyrkor och lärare. Hanl;
vidrörde derefter det friska religiösa lif, som råder i
Skottland, hvars tria kyrka, som med stora timliga
luppoftringar skiljt sig från statskyrkan, erbjuder en
för hela kristenheten upplysande syn. Man invänder,
att dessa länder äro rika emot vårt; men för 1601h
är sedan!, då England; vann religiös och borgligli
frihet, stod England ej högre i välmäga än Sverige nu.
I(Se Macauleys förträffliga Englands Historia). Spanien l
deremot var för 300 är sedan Europas rikaste och mest
T välmående land; men borgerligt och isynnerhet religiöst d
I förtryck har sedermera lätit det landet falla i vanhäfdlh
loch fattigdom. Dä Nordamerika gjorde sin frihets-z
l förklaring var ställningen högst sorglig i religiöst,
hänseende. Nu har detta i betydlig män förändrat,
sig och mänga exempel skulle kunna anföras, blandl,
lannat det, att 1808 inrättades det första teologiska!
seminarium, och nu finnas ej mindre än 40 anstalter
för prestbildning. Återvändande till svenska förhäl-
landen, upptog talaren invändningen, att genom reli-
gionsfriheten läseri och separatism skulle utbreda sig;
genom religionsfriheten skulle kyrkans prester kunna b
veka långt kraftiga e; väpnade som de nu äro med
biträden af länsmän och fiskaler, stå de i en falskl49
position och kunna ej på vilsefarande uträtta hvad
eljest vore möjligt. Man talar äfven om farorna af
Ikat licismen; men denna borde minst fruktas i ett
lland, der ett så fanatiskt hat mot densamma råder.
Talaren fästade uppmärksamheten derpå, att religions-,
rihetens vänner här endast fordrat. den af konupglt
lOscar gifna norska dissenterlagen; man behöfde ejlj
Tbefara, att sektväsendet derigenom skulle mycket ut-l,
lveckla sig; ty då statskyrkan i alla fsll skalle egal,
bestånd och bibehälla alla sina inkomster, skulle förl;
Åseparatistkyrkor erfordras stora ekonomiska uppoffrin-,
Igar, till hvilka, med den ringa religiösa värma soml,
lär i allmär het här rådande, visst icke mänga skullel,
lvara redobogna. t
Kyrkoherden Ekdahl ansåg utvexling af äsigter mel Ii
llan lärare och åhörare ytterst nödvändig. Predikanl;
vore ofta gagnlös, om man ej kände ähörarnes sär ,
skilda behof. Konventiklar böra finnas, men prestenl,
,Ibör ha kännedo derom. I Norrland hade många lj;
iliknöjda prester just genom dessa blifvit väckta tilll,
I kristligt nit. Genom utvexling af de olika religiösa l,
läsig erna kunna de skarpa kanterna bortnötas ochlj
skiljaktigheterna förmedlas. För den kristliga statens!
tlskull önskade talaren såsom begränsning för de olika
Ireligionsäsigternas frihet: Guds och den allmänna
! lagens bud,.
i Pastor Sparrman anmärkte mot kyrkoh. Ekdabls
sista änmärkning, att begränsningen af den allmänna
lagens sedlighetsbud vore fullt tillräcklig, då man i
Jalla fall icke kan på yttre sätt tillförbinda en men-
fniska att hälla och- uppfylla Guds bud.
Prosten Dillner ville, oaktadt vän af den religiösa
tl friheten; fäste uppmärksamheten på den fara för de
Isvaga, scm derur kunde uppkomma. En Voltaire
iIkunde t. ex. uppstä. För kyrkans egen skull vore
tl emellertid friheten nödvändig.
Pastor Åkerlund. Det är i den uppkastade satsen
fräga om vädorna för samhället. Men hvad för slags
lsambälle menas här? — hedniskt eller kristet, sam-
sednare är ätminstone till namnet kristligt; för att il,
verkligheten motsvara detta namn skulle dess funda-l,
ment vara Kristus och hans evangelium. Om nu rä lt
gon förmenar att så är, kam han lätt hysa betänk-
ligheter huruvida ej frihet för olika religiösa äsigter!;
kan blifva vädlig tör samhället. Talaren hade frånl,
cenna synpunkt hört ätskilliga betänkligheter yttras, l;
t. ex.: kan ej den klenod vi sälunda ega i en krist-1)
lig samhällsbyggnad härigenom löpa fara? Skall
licke staten härigenom åsamka sig uppoffringar och
:lembetsmyndigbeterna belstas med en mängd nya be-,
styr och göromäl? Skall icke presterskapet genoml,
konfessionsstridigheter dragas frän sitt egentliga syf-l,
; temål? . Skall icke mänget bjerta2, som redan funnit
frid, rubbas? Talaren framställde ej för egen del
dessa frågor, men bad de närvarande taga dem i öf-
vervägande.
D:r Bergman. Man bör icke upprifva alla bryggor
mellan de troende och de tviflande, hvilket tvänget)
ilgör. Hvad frägan om kristligt samhälle angär, så
Ifioner man i Amerika sä mänga l3gar i kristlig anda,
, latt de vittna om kristligt sambälle. När meningarae
äÄ uttala sig fritt, då kunna stål och flinta mötas ;
sjsanningen ligger icke hos nägondera, men den fram
springer såsom en eldgnista genom konflikten mel-
, Ilan bäda. - ;
Kapten Berger kunde at egen erfarenhet intyga,
-l att religionsfriheten i England haft och har de mest
s I välgörande verkningar. Der finnas, det är sannt,
- mänga sektet, men de sammanfalla uti och förenas
rIgenom en stor sekt, nemligen de Nazareners sekt,
; de kristnes parti. Guds ord fär der fritt predikas, och
det predikas också i fängelser och lasaretter, i gruf-
-lvornas djup, på gator och gränder, i vagnar, på tak,
öfverallt. Talaren erinrade sig den första gatupre-
likant han hade hört i Eondon; det var i en afläg-
Isen trakt af verldsstaden, bebodd af arbetsfolk ; han
ilsäg en säsom arbetare klädd person tala från en hö
-Jvagna öfver ämnet: Kristus dog för oss, då vi ännu
slvoro hans fiender., Hans tal var rikt på uppbyggelse.
slEn stor hop var samlad kring honom. Intet hån,
slivtet ätlöje, intet oljud förspordes, uppmärksamhe-
elten var allmän. Efter slutet af sitt tal utdelade han
tl små tryckta skrifter; talaren uppfångade äfven ett af
dessa kringströdda blad: och läsie derpä nägra be-
I traktelser med öfverskrift: n,vill en menniska dö för
; lain fiende?, I Enaoland är ordet fritt och föliderna