Mr Av Slej TURI LA IIGDGLe Religionsfrihetsmötet. Detta möte öppnades, såsom vi förut omnämnt, sistl. lördag kl. 10 f. m. uti den s. k. engelska kyrkan, der ett betydligt antal ledamöter af sällskapet för religionsfrihetens befrämjande och andra för ämnet intresserade personer infunnit sig. Sedan sammankomsten blifvit öppnad med bön oehl: säng, inledde mag. Siljeström, som fungerade säsom ordförande, förhandlingarne med ett helsningstal, i hvilket han tillkänonågaf, att mötet vore fullkomligt fritt och att hvar och en af de närvarande egde rätt att öfver de framställda öfverläggningspunkterna fritt yttra sig och meddela: upplysningar. Derefter föredrogs den första punkten i diskussionsprogrammet : Bör det betraktas såsom ett ondt för ett samhälle, att olika religiösa äsigter der fritt få uttala: sig och göra sig gällande inom gränserna at allmänna lagens sedlighetsbud ? Prosten Dillner började diskussionen. Han ansåg det aldrig kunna och böra betraktas säsom ett ondt att de olika religiösa äsigterna fritt finge uttala sig;l ett tväng i detta bänseende innebär ett förnekande af Lutheranismens och protestaötismens princip. Han medgat, att den enda lämpliga begränsning, som man kunde: uppställa, vore den :af-denallmänna lagens sedlighetsbud, men ville dock för sin enskilda del ut täla den innerliga önskan att det äfven kunde stanna inom gränserna af gudsfruktan. , Lektor Elfving yttrade sin tilltredsställelse deröfver att det genom detta möte äfven vore medgifvet för lekmän att yttra sig 1 det vigtiga ämnet, hvilket i mänga hänseenden kunde vara nyttigt och nödigt. Den inskränkning, som i den framställda satsen är gjord för uttalandet af olika religionsåsigter, är den enda som bör åläggas. Hvarje religiös åsigt, hvarje bekännelse med religiös syftning, kan icke heller innebära nägonting, som sårar de allmänna sedlighetsbuden. Det är naturligt, att då en sädan frihet lemnas, äfven de mycket vilsefarande kunna höja sin stämma, men sådant kan aldrig undvikas äfven der detsträvgaste religionstvång herrskar, skillnaden är blott den att-villfarelsen i sedvare fallet ej kan så lätt uppdagas, kontrolleras, motarbetas; den religiösa friheten verkar gagneligt, i det den låter hvar och en uttala sin enskilda uppfattning och gör att man icke beböfver frukta, att ett stort antal i hemligbet rufva på de förfärligaste villfarelser. Talaren hänvisade till liknelsen om sädesmannen. Kristus sär sin säd under alla villkor, både på det härda berget och i den bördiga jordmånen, den växande grödan blir ock mycket olika, men han läter den stä tillsammans, hän upprycker icke en del med rötterna, ehuru han till slut behåller tör sig det mogna hvetet, som genomgått pröfningarne. Dä böra ock vi i vär svaghet följa samma väg, läta de lärda tala efter gin lärdom, de enfaldiga i sin enfald. Endast på detta sätt kan man få fram villomeningarne i deras ärliga gestalt till vederläggning. Sälunda skola en mängd olika uppfattningar och åsigter komma i dagen och bland mycket som är falskt och bör vederläggas, bland mycket förderfligt, som bör motarbetas, kan äfven komma mycket godt, som kan lända kyrkan till fromma och utveckling. Då det är fråga om olika J-religiösa åsigter, är det af prosten Dillner önskade tillägget om gudsfruktan obeböfligt. För s mhället ken det icke innebära något ondt att dess medl mmar erhålla tillfälle att genom den lyftoiog, som den religiösa friheten gifver, klara sina äsigter, vidga sina sinnen, rena tankarne, så att de bli alltmera tjenliga tör ett kommande bättre samhälle; ty att förbereda sina medlemmar dertill är ju sambällets högsta uppgift. Då samhället skall lätta och befrämja all god utvecklipg, bör det naturligtvis ej heller lägga hinder i vägen för den högsta och vigtigaste af allutveckling. Hvarje uttalande af en enskild menniskas afvikande trosuppfattning leder till gagn, sä-sbart det sker religiöst, d. v. s. af begär efter sanningen: Det är satint, att under en sädan frihet stora missbruk af ordet kunna ske; men detta är ju fallet äfven med den fria yttranderätten i verldsliga ämnen; likasom med den politiska friheten i allmänhet. Tryckfribeten t.sex5 bär mävga bittra frukter, uti spridning af förderf och villfarelser, men hvem vill för dessa visserligen högst kännbara olägenheter uppoftra det goda som tryckfriheten innebär, de medel den lemnar till uppspirande af sanningen? Ur kampen och nötningen mellan de: olika äsigterna framgär dock slutligen det bättre, ty sanningen bar en i sitt väsende grundad öfvervigt. Men på det andliga föltet är behofvet af frihet ännu större; ty om villomeningar der finnas, huru skola de kunna rättas, om deicke fåmttala sig? Kyrken kan, om den är vaksam, och verksam, uträtta mycket; men mänga tecken häntyda dåerpå att kyrkan med allt nit och ell välmening ej är tillräcklig ait afbjelpa villfsrelserna: och befordra den religiösa utvecklipgep. Det bör vara en itrig önskan äfven för kyrkan, att alla meningar, som ha ett syfte att leta sig fram till sanningen, må komma i ljuset och derigenom de mänga olika krafter om finnas blifva ledda till verkssmbhet, till direkt eller indirekt förmän för sanningen. Om ordet får utgå fritt, om lärde och enfaldiga, om rättroende och vilsefarande få uttala sina meningar och sin bekännelse, så kan man deraf hopas goda resuttater; sanningens anda skall segra; ty huru skulle kristendomen eljest kunnat, trots verlåslig makt och verldslig visdom, trotts alla förnekelser och alla villfarelser, utbreda sig och få makt öfver sinnena? Ez Komminister Ignell. Öaskligt vore, att de som hysa betänkligheter emot religionsfriheten, mätte vid möten sädana som dessa öppet framlägga sina inkast. Dä ingen här uppträdt med nägra invändningar ville talaren upptaga den, som han allmönnast hört göras mot religionsfribeten. Han hade mycket -hört talas om den själavåda, som deraf skulle uppkomma, men kunde icke rätt göra sig reda för hvari denna skulle bestä. Det finnes vissa trakter, der allmogen trott eller måhända ännu tror, att det odöpta barnet stär under en ond makts inflytsnde, som kan bortbyta det; dermed följer naturligtvis den tron, att blott de religiösa former och läror, i hvilka de sjelfva äro uppfostrade, förmå att beherrska denna onda makt; alla snåra än de som antaga dessa former, draga till djefvulen. De som på sådant sätt betrakta kristendomen blott sisom en exorcism, ba anledning at fipna religionsfriheten vädlig, andra icke. Från andra håll talas om den trosängslan, som skall uppkomma i sinnena, då olika reltgiösa meningar få utaa sig, huru lätt mången skall rubbas och oroas i sin tro o. 8. Vv... Detör klartett de, som förut fögå e!ler intet tänkt i dessa ämnen, och icke fattat fägen verklig tro och öfveriygelse, kunpa! bli oroades De äro såsom sofrande, och finna ej den röst behaglig, som väcker ur den ljufva slummern, För allt Nf är dock ed sådaänväckelse nödvändig. Är reli