Mr Av Slej TURI LA IIGDGLe
Religionsfrihetsmötet.
Detta möte öppnades, såsom vi förut omnämnt, sistl.
lördag kl. 10 f. m. uti den s. k. engelska kyrkan,
der ett betydligt antal ledamöter af sällskapet för re-
ligionsfrihetens befrämjande och andra för ämnet in-
tresserade personer infunnit sig.
Sedan sammankomsten blifvit öppnad med bön oehl:
säng, inledde mag. Siljeström, som fungerade säsom
ordförande, förhandlingarne med ett helsningstal, i
hvilket han tillkänonågaf, att mötet vore fullkomligt
fritt och att hvar och en af de närvarande egde rätt
att öfver de framställda öfverläggningspunkterna fritt
yttra sig och meddela: upplysningar. Derefter före-
drogs den första punkten i diskussionsprogrammet :
Bör det betraktas såsom ett ondt för ett samhälle,
att olika religiösa äsigter der fritt få uttala: sig och
göra sig gällande inom gränserna at allmänna lagens
sedlighetsbud ?
Prosten Dillner började diskussionen. Han ansåg
det aldrig kunna och böra betraktas säsom ett ondt
att de olika religiösa äsigterna fritt finge uttala sig;l
ett tväng i detta bänseende innebär ett förnekande af
Lutheranismens och protestaötismens princip. Han
medgat, att den enda lämpliga begränsning, som man
kunde: uppställa, vore den :af-den- allmänna lagens
sedlighetsbud, men ville dock för sin enskilda del ut
täla den innerliga önskan att det äfven kunde stanna
inom gränserna af gudsfruktan. ,
Lektor Elfving yttrade sin tilltredsställelse deröfver
att det genom detta möte äfven vore medgifvet för
lekmän att yttra sig 1 det vigtiga ämnet, hvilket i
mänga hänseenden kunde vara nyttigt och nödigt.
Den inskränkning, som i den framställda satsen är
gjord för uttalandet af olika religionsåsigter, är den
enda som bör åläggas. Hvarje religiös åsigt, hvarje
bekännelse med religiös syftning, kan icke heller in-
nebära nägonting, som sårar de allmänna sedlighets-
buden. Det är naturligt, att då en sädan frihet lem-
nas, äfven de mycket vilsefarande kunna höja sin
stämma, men sådant kan aldrig undvikas äfven der
detsträvgaste religionstvång herrskar, skillnaden är
blott den att-villfarelsen i sedvare fallet ej kan så
lätt uppdagas, kontrolleras, motarbetas; den religiösa
friheten verkar gagneligt, i det den låter hvar och
en uttala sin enskilda uppfattning och gör att man
icke beböfver frukta, att ett stort antal i hemligbet
rufva på de förfärligaste villfarelser. Talaren hänvi-
sade till liknelsen om sädesmannen. - Kristus sär sin
säd under alla villkor, både på det härda berget och
i den bördiga jordmånen, den växande grödan blir
ock mycket olika, men han läter den stä tillsammans,
hän upprycker icke en del med rötterna, ehuru han
till slut behåller tör sig det mogna hvetet, som ge-
nomgått pröfningarne. Dä böra ock vi i vär svag-
het följa samma väg, läta de lärda tala efter gin lär-
dom, de enfaldiga i sin enfald. Endast på detta sätt
kan man få fram villomeningarne i deras ärliga ge-
stalt till vederläggning. Sälunda skola en mängd
olika uppfattningar och åsigter komma i dagen och
bland mycket som är falskt och bör vederläggas, bland
mycket förderfligt, som bör motarbetas, kan äfven
komma mycket godt, som kan lända kyrkan till from-
ma och utveckling. Då det är fråga om olika J-re-
ligiösa åsigter, är det af prosten Dillner önskade
tillägget om gudsfruktan obeböfligt. För s mhället
ken det icke innebära något ondt att dess medl m-
mar erhålla tillfälle att genom den lyftoiog, som den
religiösa friheten gifver, klara sina äsigter, vidga sina
sinnen, rena tankarne, så att de bli alltmera tjenliga tör
ett kommande bättre samhälle; ty att förbereda sina
medlemmar dertill är ju sambällets högsta uppgift.
Då samhället skall lätta och befrämja all god utveck-
lipg, bör det naturligtvis ej heller lägga hinder i
vägen för den högsta och vigtigaste af allutveckling.
Hvarje uttalande af en enskild menniskas afvikande
trosuppfattning leder till gagn, sä-sbart det sker re-
ligiöst, d. v. s. af begär efter sanningen: Det är
satint, att under en sädan frihet stora missbruk af
ordet kunna ske; men detta är ju fallet äfven med
den fria yttranderätten i verldsliga ämnen; likasom
med den politiska friheten i allmänhet. Tryckfribe-
ten t.sex5 bär mävga bittra frukter, uti spridning
af förderf och villfarelser, men hvem vill för dessa
visserligen högst kännbara olägenheter uppoftra det
goda som tryckfriheten innebär, de medel den lem-
nar till uppspirande af sanningen? Ur kampen och
nötningen mellan de: olika äsigterna framgär dock
slutligen det bättre, ty sanningen bar en i sitt vä-
sende grundad öfvervigt. Men på det andliga föltet
är behofvet af frihet ännu större; ty om villomeningar
der finnas, huru skola de kunna rättas, om deicke fåmt-
tala sig? Kyrken kan, om den är vaksam, och verksam,
uträtta mycket; men mänga tecken häntyda dåerpå
att kyrkan med allt nit och ell välmening ej är till-
räcklig ait afbjelpa villfsrelserna: och befordra den
religiösa utvecklipgep. Det bör vara en itrig önskan
äfven för kyrkan, att alla meningar, som ha ett syfte
att leta sig fram till sanningen, må komma i ljuset
och derigenom de mänga olika krafter om finnas blifva
ledda till verkssmbhet, till direkt eller indirekt förmän
för sanningen. Om ordet får utgå fritt, om lärde och en-
faldiga, om rättroende och vilsefarande få uttala sina
meningar och sin bekännelse, så kan man deraf hop-
as goda resuttater; sanningens anda skall segra; ty
huru skulle kristendomen eljest kunnat, trots verlåslig
makt och verldslig visdom, trotts alla förnekelser och
alla villfarelser, utbreda sig och få makt öfver sin-
nena? Ez
Komminister Ignell. Öaskligt vore, att de som hysa
betänkligheter emot religionsfriheten, mätte vid möten
sädana som dessa öppet framlägga sina inkast. Dä
ingen här uppträdt med nägra invändningar ville ta-
laren upptaga den, som han allmönnast hört göras
mot religionsfribeten. Han hade mycket -hört talas
om den själavåda, som deraf skulle uppkomma, men
kunde icke rätt göra sig reda för hvari denna skulle
bestä. Det finnes vissa trakter, der allmogen trott
eller måhända ännu tror, att det odöpta barnet stär
under en ond makts inflytsnde, som kan bortbyta
det; dermed följer naturligtvis den tron, att blott de
religiösa former och läror, i hvilka de sjelfva äro
uppfostrade, förmå att beherrska denna onda makt;
alla snåra än de som antaga dessa former, draga till
djefvulen. De som på sådant sätt betrakta kristen-
domen blott sisom en exorcism, ba anledning at
fipna religionsfriheten vädlig, andra icke. Från an-
dra håll talas om den trosängslan, som skall upp-
komma i sinnena, då olika reltgiösa meningar få u-
taa sig, huru lätt mången skall rubbas och oroas i
sin tro o. 8. Vv... Detör klartett de, som förut fögå
e!ler intet tänkt i dessa ämnen, och icke fattat fä-
gen verklig tro och öfveriygelse, kunpa! bli oroades
De äro såsom sofrande, och finna ej den röst behag-
lig, som väcker ur den ljufva slummern, För allt
Nf är dock ed sådaänväckelse nödvändig. Är reli-