rer äre der icke tillåtna; några skolor finnar
visserligen, men de äro, liksom befolkningens
religion, snarare muhamedanska än annat,
och om undersåtarnes religiösa tillstånd eller
förbättring synes styrelsen vara föga bekym-
rad. Måhända inverkar härvid att man lärt
sig inse, att, hvarhelst kristendomen i dessa
trakter införes, der blifva naturmenniskorna
ej mera så redobogna och kraftfulla verktyg
för de planer, som man helst afser vid deras
behandling.
Men hvad man deremot just i denna nys
stad ser mera än i den gamla, är malajernas
boningar. I de flesta fall äro de uppslagna
längs den höga kanten af floden eller kana-
lerna, eller i skuggan af kokoslundarne, eller
eller på sidorna om den allmänna vägen, som
i alla riktningar slingrar sig. Deras hyddor
äro små, usla bambukojor, sådana man alle-
städes i heta klimater ser dem, litet mera or-
dentligt afdelade i särskilda kamrar och, ge-
nom egandet af en eller annan dem ursprung-
ligen föga tillkommande möbel, bevisande det
inflytande de erfara af europeerna, som tagit
deras land. Sjelfva äro de ett ganska oin-
tressant slägte, smutsigt, dåsigt, fult; ansigts-
färgen är mörkt brungul; kroppsformerna äro
visserligen ofta väl utbildade, muskulösa och
sega, men sakna denna elastiska kraftfullhet,
som jag i Singapore så mycket beundrade hos
Hinduerna. Ehuru de naturligtvis äro myc-
ket lätt klädda, är det lilla de svepa omkring
sig lånadt af främlingarne, med undantag kan-
ske af hufvudbonaden, som består i en kring
håret mösslikt knuten näsduk och der ofvan
en tråglik utmålad bambuhatt.
Tvenne egenskaper beundrade jag dock hos
dem. Den ena var derag nästan otroliga för-
måga att bära bördor; om mornarne och för-
middagarne såg man vägar och gator fulla af
karlar och qvinnor, som på ändarne af en öf-