STOCKHOLA, jen 18 Juni.
Det ailmänna Svenska Prestsöllskapsmötet;
för hvers förhandlingar vi i dag afsluta vår
redogörelse, har, såsom vi med visshet hop-
pas, ej varit utan betydelse för det svenska
läroståndet och välsignelsen af dess verksam-
het. Det har till en början ådagslagt, att
detta sambhbällsstånd börjar aktgifva på den
0oro som går genom tiden, att fordringarne
på dess verksamhet blifvit andra än handhaf-
vandet af den rent verldsliga ordningen och
upprätthållandet af en viss mekanisk enhet i
i andaktsöfning, och det är ganska vackert
och berömvärdt, att dess medlemmar känt
behofvet af att träda tillsammans för att högt
uttala hvad de känt ligga sig på hjertat, och
inbördes utbyta åsigter och erfarenheter.
Detta möte erbjuder redan vid första ekt-
gifvandet en ganska märkbar egenhet i sin
sammansättning. Det utgöres nästan utan un-
dantag af medelklassen och det mera progres-
siva partiet inom Presteståndet. Svenska kyr-
kans primas båller sig tillbaka i sin tuskulanska
ro, inom ett par timmars afstånd från menings-
stridernas larme, och chefen för ecklesiastik-
departementet, sjelf prest och nyss nedstigen
ur en teologisk kateder, har fintligt tagit till-
tället i akt att få vända det allmänna svenska
prestgällskepet ryggen, och med anblicken at
den kraschanerade biskopens bronsbild på
Lundagård få hålla sig skadeslös för förargel-
sen att veta simpla prestmän utan hans kallelse
sammanträda och rådslå om prestekallets hög-
sta åligganden. Intet enda biskopskors, knapp:
en enda nordstjerna, har glimmat i deras krets,
och med högst få undantag hafva domkeapit-
lens ledamöter samvetsgrannt hållit sig af-
söndrade från den demokratiska besmittelsen.
Detta är fullkomligt i sin ordning. De hafvs
så ofta vid riksdagarne och andra tillfällen
försäkrat oss om den svenska kyrkans full-
komlighet, dess sublima ståndpunkt högt öf-
ver alla andra kristna kyrkosamfund, att ingen
vidare tviflar om dess oförbätterlighet. De
arbetande presterskapet, som har mindre påf-
viska föreställningar om denna kyrkans och sir
egen ofelbarhet, har deremot infunnit sig till
ett antal af nära tvåbundrade; det är dess:
som gifvit sammankomsten karakteren af ett
verkligt prestmöte,
Men äfven inom denna tjugondedel af hele
svenska Presteståndet hafva högst väsentlig
olikheter i riktning visat sig, och den krass:
byråkratiske uppblåstheten, som gerna be-
traktar gig som en frälseinspektor öfver de
andliga rörelserna i mennisekobhjertat, och den
evangeliska ödmjukheten, som gör saktmodet
och kärleken till sin enda berömmelse, hafva
här båda haft sina framstående representan-
ter. Ingen låter nu vidare dåra sig af det
fåfängliga pratet om Svenska kyrkans osplitt-
rade enhet, sedan han haft tillfälle att mäta
vidden af det oöfverstigliga svalg, som skil-
jer sjelfva dess lärare ifrån hvarandra. Det
bar dock, lyckligtvis för vår statskyrka, visat
sig att majoriteten tillhör de saktmodige; en-
dast ett mycket ringa antal har påyrkat att
förbudet mot enskilda andaktsöfningar skulle
qvarstå, eller att den borgerliga lagen skulle
iramgent såsom hittills användas stt en gång
om äret till nattvardsbordet framdrifva alls
som detrtill ej hade inre kallelse. Så många
och så kraftfulla röster hafva höjt sig för er
saktmodig och kärleksfull behandling af de från
statskyrkan affälliga, att det begynnner klarna,
äfven för det presterliga medvetandet, att den
upplysta och frisinnade fördragsamheten mel-
lan olhka trosöfvertygelser är tusen gånger
mera värd än den stela enheten af förfäade
massors tanklösa exercis med korstecken och
nigningar för några osjäliga helgonbeläten.
För de hundratal som åhört dessa diskus-
sioner, och de tusental som sedermera läsa re-
dogörelserna för desamma, skall skillnaden
mellan prelatensiskt öfvermod och evange-
lisk presterlighet stå så klar, att den aldrig
vidare skall förnekas. Detta är redan en stor.
nästan ovärderlig fördel. Men mötet har dock
derutöfver uträttat ett positift godt, genom
de många värdefulla upplysningar, de varma
ötvertygelser, de högsinnade åsigter öfver
menniskans högsta angelägenheter, som der-
under blifvit lagda i dagen. Äfven till vig-
tiga angeligenheter inom det verldsiiga sam-
hället har mötet sträckt sin blick, och sär-
skildt har den så kallade bränvinsfrågan varit
föremål! för en diskussion, öfver hvars värma
och sakrikhet fosterlandsvännen icke kan an-
nat än lifligt gädja sig.
Men äfven oafsedt den vinst för det reli-
glösa jifvet, som vi med visshet hoppas icke
skall uteblifva, har detta möte en betydelse.
hvars vigt viicke böra förbise. Icke utan sköj
anmärker mot oss det ministeriella partiet, att
bland Aftonbladets politiska grundsatser tyc-
kes en af de mest framhållna vara den, att
folket bör lemnas tillfälle att deltaga i de all-
mäana angelägenheternas afgörande, eller åt
minstone att derom få yttra sig, (se Sv. Tid-
ningen för i går morse). Ett upplyst delta-
gande i samhällets angelägenheter å sjelfva
folkets sida anee vi i sjelfva verket så önsk-
värdt och för statens helsa så nödvändigt, att
hvarje spår till vaknande af ett sådant delta-
gande på det högsta gläder oss. Det närva-
rande mötet är i detta fall så mycket vigti-
gare, som det icke har någon officiell karak-
ter, utan endast afser att verka på allmänna
öfvertygelsen.
Det är endast genom sådana fria möten,
som en allmän opinion kan göra sig hörd och
som folket kan småningom förvärfva dessa
parlamentariska vanor, som gifva en sådan
lifskraft och helsa åt de anglosaxiska samhäl-
lomnma Ft möta hållag dar hvar oach on kan