endast förderfligt; man bör söka i kärlek leda dem
till ätt bära välsignelse.
Lektor Forsell förundrade sig öfver att man kunde
tala om sammankomster för Guds ords hörande och
läsande säsom olofliga. Denna besynnerliga tanke-
gäng härleder sig allenast frän konventikelplakatet,
som i mångfaldiga afseenden ästadkommit sä myce-
ket öndt. Det är orsaken till den död; som räder
lbgm kyfken, till dö stör. separationerna från lifvet
och kärleken i Kristus, till bristen på husandakt.
Det har — förfärligt att omtala — i allmänna tan-
ken blifvit stämpladt med vanära att läsa Guds ord;
det har gått sä längt, at prester, som kommit sä-
sorh bjudna gäster i ett sällskap, dä man räckt dem
eh bibel och bedt dem derur föredraga nägonting,
bestämdt nekat detta och till och med nekat att vilja
höra någonting af Guds ord läsas, allt af räddhäga
för opinionen. Utan fruktan ville talaren bestämdt
förklara det, att konventikelplakatet verkat i ytter-
sta grad förderfligt för vär kyrka, och att det ut-
gjorde en skamfläck för svenska kyrkan.
Man hade talat om oördningar och villfarelser, som
hågoi gäng uppstått ur konventiklarne; men vore icke
konventikelplakatet härtill orsaken, i det att det för-
anleder till att hälla sädanaå sämmankomster liksom
i smyg och derigenom alstrar misstänksamhet och bit-
terhet i sihöena. Nägon bar velat, att presternas
tillstädjande eller deras närvaro skulle vara ett vilkor
för konventiklarnes liflighet; men det är icke rätt att
presten upphäfver sig till herre och domare öfver sjä-
lars förhällande till hvarandra och till Guds ord; pre-
Sterna skola icke vara hötrar öfver själarne, utan Guds
brds trögne tjenare, och de skola i sitt nit för kyrkan
icke tillgripa nägot annat vapen än kyrkans herres
eget vapen, ordet. Dä ran så nitiskt omtalat nägra
undantagsvis och just till följe af förtrycket uppkomna
eordningar, borde man icke beller förglömma, att de
stillaste och andaktsfullaste läsningar af Guds ord
ofta blifvit störda genom presten, som tillkällat den
verldsliga maktens handtlangare; icke sällan ha läns-
inån Och kronobetjening sjelfmant företagit sig nägot
gädant: a -
Fektor Elinölad. Förra delen af öfverläggnings-
punkten, eller frägan huruvida konventiklar böra an
ses för olofliga och obehöfliga, kunde talaren besvara
med ett bestämdt nej. I afseende på den sednare
delen, om lekfnäns deltagande i ordets utläggning, ej
lika bestämdt; Konvehtikeln är ärsbarn med kristen
Aoimen; då ordföranden trott sig finna, att det först
välskapade barnets anletsdrag blifvit förvridna och att
konventiklarne hos oss företett flera lyten, så berodde
detta på mänga omständigheter, men förnämligast på
fer kärlekslöshet de rönt frän kyrkans sida. Det
ar ined nägon bitterhet yttrats, att man förmörkt
mänga lastfulla personer bland de s. k. läsarnes 1e-
der; men om presterskapet anställde en allvarlig kri-
tik öfver sig sjelf, med ledning af tio Guds bud, så
skulle renheten visst icke befinnas vara alltför glän
sarde; många mörka fläckar ha på sista tiden till och
med väckt allmän uppmärksamhet. En sädan sjelf-
kritik vore ett protestantiskt presterskap värdigt, dä
fet koininer tillsammans, och dermed borde man gerna
Örja.
Konventiklarne äro lofliga ur rent mensklig synpunkt;
ty det finnes vissa menskliga rättigheter, som äro
oförytterliga och bland dessa är visserligen den, att
hvar och en, som har behof af religiös umgängelse,
har rätt att söka densamma. Liksom tvång och för-
tryck i allmänhet ha höga anor, så ha konventikel-
förbud redan funnits längt tillbaka i tiden; ett sä-
dant fanns redan i de 12 taflornas lag och mänga
ha sedan funnits, men intet af dem har kunnat upp-
rätthällas och utföras. Dessa förbud ha utgått frän
fruktan för missbrukande af konventiklarne, men att
de kunna missbrukas, bevisar ingenting för, att de
äro skadliga eller umbärliga; i sädant fall skulle man
ju äfven förbjuda den allmänna gudstjensten och bi-
elns läsning i allmänhet, ty äfven dessa kunna ju
missbrukas. Det säkraste stödet i denna fräga ha
man, säsom i alla sädana frågor, i den heliga skrift. !
Der heter visserligen: varer all mensklig ordning
undergifne; men dessa ord få ej citeras ensidigt, utan
mäste ses i sammanhang med andra ställen, säsom
t. ex. det, der det berättas huru apostlarne af den
verldsliga makten vid strängt straff älades att tiga
och icke låta höra sin predikan, men de gingo glade
och höllo på och lärde hvar dagn.
Men, frägar man, buru skulle det gå, om i detta
hänseende gärdet skulle uppgifvas? Härpä kan man
svara: ega vi då inga lagar föröfrigt till skydd förl
lära och lefverne? Jo väl, vi bafva bland annat 1735
ärs stadga mot villfarande lärdom, som qvarstår, oak-
tadt kohventikelplakatets afskaffande, och väl bör in-l
nebära tillräcklig garanti mot utspridande at villfa-l.
relser.
Hvad lekmäns deltagande i ordets utläggning an-
singe, sä vore den icke önskvärd, om desse saknade
nsigt och anda, sä att de icke kunde verka till sann
ippbyggelse.
Talaren uppläste slutligen ett från d:r Wieselgren
nsändt svar, som gick ut derpä, att 1726 ärs plakat
rore alldeles obehöfligt, då man hade 1735 ärs stad-
ja, samt att det syntes honom ligga en makalös in-
onseävens deri, om t. ex. en stiftsstyrelse, som un-
ler biskopens frånvaro bestär af lekmän, nägra lärare
matematik, latin, historia, strängeligen proklamerar,
tt lekmän icke mä kuana medverka till församlin-
sens uppbyggelse.
Pastor Holmgren gör uppmärksam derpå, att hus-
örhörea ha en helt annan prägel och upptagas af
relt annat, sä att de ej kunna intaga konventiklarnes
lats. Dessa sednare äro frivilliga sammanträden af
lem som sammankomma för andliga behof.
Komminister Beckman älskar konventikelplakatet,
nen vill ha det afskaffadt. Det :r en god, för sin
id nödvändig författnipg, som visst icke har åstad-
kommit allt det ond: man velat tillvita densamma.
Vu borde den dock afskaffas säsom ej lämplig för vär !
id; men nödiga kontroller borde ej saknas. Talaren
ippläste ett förslag till en ny lag rörande samman-
somster för andaktsöfningar, enligt hvilken värden
;jordes ansvarig för alla oordningar, som kunde upp-
komma och sammanväron icke finge sträcka sig längre
in till kl. 10 på aftonen; oordningar skulle af pastor
unmälas hos konsistorium och skulle vid beifran be-
traffas med böter.
Pastor Akerlund ville ait man först och sist skulle
ippmärksamma att sådana sammankomster äro på-
judna i Guds ord och att Gud ieke kan befalla nä-
sonting, som är obehöfligt. Hvar två eller tre äro
örsamlade i Kristi namn, der är han bland dem,
ler är rätt gudstjenst, der är Kristi kyrka.
Doktor Bergman. Verldens mest civiliserade na-
ion, det mäktiga England, ser i denna stund med
pänd bliek på oss. När i Februari mänad frågan
m makarne Madiais behandling upptogs i parla-
nentet, invände en katolsk ledamot, att det vore be-
ynnerligt att man med sä mycken ifver toge ät sig,
lä fräga vore om någon intolerans från katulsk sida,
nen alldeles teg, dä fräga vore om förföljelser och
ntolerans trån protestantismens sida; säsom exempel
införde han hvad som i Sverige öfvergätt målaren ;S
Vilsson. I ett berrligt föredrag försäkrade dä lord !
Iohn Russel på engelska regeringens vägnar. att re. le