— Wen
Svenska Prestsällskapsmötet.
Diskussionen om konventiklafsse.
(Slut frän gärdagsbl.)
Prosten Östlund (L. af W. O.) förmenade, att pre-
tea redan hade sä många andra befattningar, att
nan ej billigt kunde begära, att han skulle leda hus-
andakten och ha uppsigten öfver konventiklarne ;
skall en sädan särskild uppsigt anordnas, så bör
den läggas på andra särskilda embetsmän eller på
pastors biträden. Talaren hade en sorglig erfarenhet
af de oordningar, som kunna föranledas af konvens
tiklarne. De ha förut läpge existerat i all stillhet
i de från kyrkan aflägsna orterna, mena på de sedna-
ste 7 åa 8 ären ha de ofta haft en oroväckande prä-
gel; man har valt sig lärare utan nödig insigt; deraf
ha uppstätt villfarelser och dessa ha blifvit underblä-
sta genom hvarjehanda andligen omogna personer från
fremmande ort, till och med at handelsbokhällare.
Talaren sammanfattade sin åsigt sälunda: Konven-
tiklarne böra ej få hällas utan presternas närvaro;
de ha ej tid dertill; derföre får man läta nöja sig
med den uffentliga gudstjensteii. -
Kyrkoherden Ährling trodde att man icke behöfå
spilla mycken tid på frägan om konventiklarne vore
olofliga; vore de sådana, att de stode i strid mot
konventikelplakatet, så vore de olofliga, eljest lofliga ;
hänvisade föröfrigt till prosten Stenhammars anfö-
rande om konventiklarne vid sedoaste riksdag.
Pastor Sparrman ansäg konventiklar vara sä natur-
liga och nödvändiga, attde ej af mensklig kraft kunna
förhindras. Husförbören kunna ej ersätta konventiks
larne, der kunde ej ett förtroligt inbördes samtal upp-
stå. Vid konventiklarne kan presten sjelf få stå ett
behöfligt husförhör; det är honom helsosaimnt att der
stå icte säsom en herre och mästare i Israel, utan
såsom en syndare bland syndare. Det vore ej så
mycket skäl att klaga öfver, att tjenstehjon aflägsna
sig för att besöka konventiklar, som icke mera att
de dragas till en mängd onyttiga och skadliga för-
ströelser.
Pastor Fjellstedt: Skälen för att konventiklarne i
sig sjelfva är) lofliga ha hittills varit alldeles öfver-
vägande. Mig synes derför olämpligt att borttaga
tiden med att ytterligare utveckla denna sak; heilre
bör man fröga: kunna konventiklar nägonsin undvi-
kas? Jag svarar härtill: nej! de ba funnits i alla
tider och de äro owndvikliga. Liksom det finnes na-
turkrafter, som äro oemotständliga, så finnas äfven
andekrafter, som äro oemotständliga, och hvilka man
hejdar lika lätt som man fängar lejoa med spindel-
väf. Konventiklarne äro oafvisiiga och det blir sä-
lunda endast frägan om at på det visligaste sätt
skicka sig uti denna nödvändighet. När man anläg-
ger en väg 13er en bäck gär fram, så lagar man, att
der lemnas en öppen rännil under vägen, eljest sti-
ger bäcken, om han synes aldrig så stilla och obe-
tydlig, och svämmar öfver vägen och fortsätter sitt
lopp. Konventiklar ha funnits öfverallt der kri-
stendomen haft nägot lif, antingen de varit förbjudna
eller tillåtna, och det finnes ieke nägot land
i kristenheten, som icke företer sådana samman-
komster. Det menskliga behofvet af religiöst um-
gängelseslif gör sig öfverallt gällande. Det gifves en
högre kraft, som ofta uppenbarar sig underligt i det
svaga och bräckliga: menniskoanden kan till en viss
grad tviogas och förslafvas, men all erfarenhet, hela
bistoriens vittnesbörd intygar, att menniskan icke lä-
ter förbjuda sig det andliga lifvet och dess näring,
sä snart bon en gång fått smak derpä; man verkar
härmed lika litet, som om man förbjuder menniskan
att andas; det kan man icke, ehuru man kan taga
hennes lif, döda henne. Hvad vi än göra eller icke
I göra, skola dessa sammankemster fortfara, ätminstone
Ttill dess det lyckas att qväfva allt kristligt lif i sam-
.I hället; men jag beklagar den, som vill släcka lifs-
I gnistan, han kan lätt komma att i stället gjuta oja
Ji elden. Det motständ och de förföljelser man rik-
.tar mot sädana sammankomster väcka ovilja och mot-
, spänstighet; mänga sinnen äro synnerligen ömtäliga
)lunder väckelsetiden, och det är under sädana för-
t) hällanden ej underligt om konventiklarne ofta urarta;
Itör man derföre bedöma dem med kärlekslöshet? I
mängen församling har presten icke den ringaste
andliga erfarenhet och är allsicke i stånd att öfrva
verklig själavård; hvem ätager sig der bekymrade
själar? Är det likgiltigt om de få samlas med lika-
tänkande ? Hvart skola de vända sig? Gå de till pre-
sten, så svarar han dem, i fall han är uppriktig:
jag förstår mig icke på den saken, men är han
en sådan, som blott tänker på jorden, ej på hjorden,
så få de kanske ett härdt och snäsande svar.
Sädana sammankomster skola alltid förekomma
här, så länge här finnes en kristi Kyrka. Det soci-
ala lifvet, der det blifvit kristligt, har kristliga
behof. Det tillhör oss sälunda att kraftigt söka verka
dertill att de bli tillåtna. Man har talat om miss-
bruk, till hvilka konventiklarne ledt; men mot säå-
dana missbruk gälla allmänna lagar och stadganden;
man bör föröfrigt icke uraktläta nägot försigtighets-
mätt, som kristlig vishet kräfver. Vi böra uttrycka
den enhälliga önskan, att konventiklarne äfven i bor-
gerligt hänseende bli tillåtna, så mycket heldre som
de ofta just genom tvänget få en bitter och vådlig
karakter. Fängelse, böter o. s. v. verka härutinnar