-I sammans företager sig läsning, nödvändigt skall komma till något ondt, till villfarelser, hvarföre sträcker man icke denna omsorg då ännu längre? hvarföre förbjuder man icke all läsning, ty ätvea den enskilde kan ju på egen hand läsa ordet orätt ? Konventijkeln är nödvändig säsora en länk mellan kyrkan och den enskilde; hvarföre de mångenstädes urartat, har berott pä förbudet, att de måst hällas i smyg, och att derigenom däliga äfventyrare förstått och funnit en uträkning att der uppträda; friheten är det bästa I botemedlet mot allt detta. Ordföranden. I Norrland ha konventiklarne funnits i öfver 100 år; de ha der under en viss gestalt varit absolut nödvändiga. I anseende till det stora afständet från kyrkorna ha i vissa aflägsna byar och vid betesvallar särskilda gudstjenster blifvit hällna, då man bland tig utvalt nägon föreläsare. Sädana konventiklar äro goda och ha aldrig blifvit åtalade; de oroväckande konventiklarne äro af helt annat slag: Jman önskar dä att nägon viss lärare skall komma till ett ställe och låta höra sig, budkaflar gä dä och sammanbringa en stor mängd. Man börjar med att läsa Luthers skrifter, gär derefter ti.ltydning af dem; Jä börjar ofta så småningom missnöje att uttala sig, missnöje med lär. böcker, prester, med kyrkan. Olika aflöper och slutar det hela efter de olika beskaftenheten af de ledande; der ödmjukhet finnes, äväga bringas mycken välsignelse, men om en högmodig anda räder, slutar ej sällan allsammans med kif, inbördes bannlysning och förbannelser. Om konventikeln kan hällas inom sina egentliga gränser, så finnes ingenting som mera bör befrämjas; men lika med kyrkoherden Ekdahl trodde talaren, att nägon kontroll i detta afseende vore nödig. Prosten Berg instämde deri, att presterna böra vara närvarande vid och leda konventiklarne, och dertill äro de berättigade samt ega en god uppränning till för kyrkan nyttiga konventiklar uti husförhörsinrätt ningen. Husförhören borde hållas oftare och utveckla sig efter församlingens behof, så att de intaga platsen för konventiklarne. fverhofpred. Nordenson fästade uppmärksamheten på den allmänna klagan som förspörjes öfver konv.ntiklarne, öfver att de draga tjenstehjon till sig från deras husbondefolk, barn från de: as föräldrar o.s. Vv. Tal. ans:g de enda lofliga och fullt tillräckliga formerna för religionsöfniog vara den enskildes husliga andakt och den offentliga gudstjensten. Genom dessa bade man ock tillräckliga medel för kristendomens förkofran. Kyrkoherden Hammar trodde deremot att det är rådligast att icke inläta sig på att vilja bestämma, huru mycken andakt är nödig för en menniska, utan öfverlemna det ät hvars och ens behof. Hvem vill drista sig att till en annan säga: så och så mycket är nog, mer bör du icke hafva. Talaren instämde i afseende på konventiklarnes nödvändighet med mag. Lundbergson. Denna nödvändighet beror deraf, att de utgöra en af de nödvändiga formerna för det kristliga lifvet. Det menskliga lifvets hufvudformer äro tre: det oftentliga, det enskilda och sällskapslifvet; det kristliga lifvet rör sig inom trenne motsvarande kretsar; af dessa motsvara konventiklarne på a dliga området sällskapslifvet; är detta umbärligt, kan man förbjuda det och påbjuda att endast det husliga lifvet och det offentliga lifvet få finnas, att man endast fär röra sig inom embetskretsen och det husliga lifvet, då kan man ock fö bjuda konventiklar; eljest icke. Man iar talat om nödvändigheten af kontroller på k nventiklarne; ja väl, men saknar dä sällskapslifvet i allmänhet kontroller? Kontrolleras det ej af anständighetskänslan hos värd och gäster samt för öfrigt af allmänna lagen; hvad som gäller för det verldsliga sällskapslifvet gäller äfven för det andlige. Orätt och obehörigt vore att vilja göra presterna till ett slags polisbetjenter inom detta sällskapslif, och underligt förefölle att höra talas om presternas bevilja de af btillåtelse, till dylika sammankomster. För konventiklarne behöfves ingen annan uppsigt, än den som begagnas för hvarje annan fo.m af sällskapslif. (Vi äterkomma till diskussionen härom.) Fredagen den 17 Juni. Man vände sig nu till de 5:te och 6:te punkterna, som ha följande lydelse: 5. Huru förhindra, att det allmänneliga nattvardsbegäendet länder icke till förderf utan till upprättelse P 6. Hvad kan och bör under närvarande förhållanden göras för vinnande af en förbättrad kyrkotukt? Förderfligheten af nativards-tvänget ådagalades i synnerhet klart och fullständigt af kyrkoherden Ham mar. Han framlade ur egen erfarenhet talrika bevis för hvilka missbruk föranledas af lagbud om nattvardens begäende inom vissa tiderymder. Han frägade Stockholms presterskap om det vore saunt, att näst före flyttningstiden kyrkorna vore öfverfyllda af kommunikanter, hvilka till stor del synbarligen sålunda kommo till nådabordet, för att erhälla vederbörlig påskrift i sina betyg? I Blekinge skickas de som skola antagas till båtsmän ofta tillbaka, med befallning att först vederbörligen begå nattvarden, innan de kunna inrulleras. Mänga sädana företeelser visade sig till följe at förordningen om nattvardens begäende säsom vilkor för tjensters och embetens erhällande. Talaren kunde icke upptäcka nägot enda medel, hvarigenom ett sådant nattvardstväng icke skall leda till förderf. Pastor Sparrman hade funnit sitt samvete djupt säradt af de förhällanden, som det närvarande nattvardstvänget föranleder; det är förfärligt att vilja tvinga menniskor genom yttre lagbud till den nädefest, hvars ovärdiga begående bringar Jördömelse. Han ser ingen annan hjelp, än att allt hvad som nu tvingar och trugar till nattvardens begående borttages. Han önskar äfven att kommunionerna icke blott skola hällas i kyrkan och pä söndagen, utan äfven hemma i husen och på hvilken dag och för huru mänga som helst. Prosten Östlund trodde, att det verldsliga lagbudet om nattvardsgängen väl kan medföra mänga gagneliga frukter; det kan stärka de svaga och innehälla en behöflig väckelse för mängen. Det är mängen, som är lik en rykande veke, som icke hinner utsläckas och ofta äfven kan tändas genom de päminnelser och eggelser han finner vid skriftermålet. Prosten Holm trodde att mycket godt skulle kupna åstadkommas och mycket af det öfverklagade onda förekommas genom kommunionförhören, om man at dem gjorde hvad de borde vara. Prosten Berg ansäg det visserligen vara mycket bekymmerfullt att missbruk egde rum; men det skulle vara en ännu större sorg om blott ett ringa tal anmälde sig att komma till Herrans bord. Dei är dock alltid en tröst att mänga komma, och man kan hoppas att det verkar väckande på mänga. Prosten Dillner visade genom exempel ur egen presterlig erfarenhet det svära uti att rätt behandla dem 10.u afhålla sig från nattvarden, för att å ena sidan icke lemna dem i deras afsöndring, ä den . ndra icke stöta dem ännu mera tillbaka. Kyrkoh. Rothlieb instämde med kyrkoherden Hammar och bejakade hans fräga i afseende på de talrika nattvardsgängarne vid flyttningstiden; vidrörde för öfrigt flera dylika förhällanden, såsom nattvardsgängen för gesällskap, dä det nemligen ofta händt att mästaren skickat den afgående lärlingen till nattvardsbordet, emedan det stär i författningen, att den som skall upptagas säsom gesäll skall ha begätt H. H. nattvard inom natt och ärs. Tal. lade mycken vigt på det enskilda skriftermäl, som i vår kyrka kommit ur bruk, men som varit bestämdt till dena lutherska kyrkans organism, hvarföre också gammal-lutheranerna i Tyskland anföra dess afskaffande säsom en af sing väsentligaste klagopunkter mot den unierade evangeliska kyrkan. Prof. Beckman instämde med den föregående talaren och med kyrkoh. Hammar. Han ansäge emellertid nattvardstvånget ej bestämdt vara grundadt på mil bkburkalam du dan alnKn Kl4a Ka Fö AL