-I sammans företager sig läsning, nödvändigt skall kom-
ma till något ondt, till villfarelser, hvarföre sträcker
man icke denna omsorg då ännu längre? hvarföre
förbjuder man icke all läsning, ty ätvea den enskil-
de kan ju på egen hand läsa ordet orätt ? Konventi-
jkeln är nödvändig säsora en länk mellan kyrkan och
den enskilde; hvarföre de mångenstädes urartat, har
berott pä förbudet, att de måst hällas i smyg, och
att derigenom däliga äfventyrare förstått och funnit en
uträkning att der uppträda; friheten är det bästa
I botemedlet mot allt detta.
Ordföranden. I Norrland ha konventiklarne fun-
nits i öfver 100 år; de ha der under en viss gestalt
varit absolut nödvändiga. I anseende till det stora
afständet från kyrkorna ha i vissa aflägsna byar och
vid betesvallar särskilda gudstjenster blifvit hällna,
då man bland tig utvalt nägon föreläsare. Sädana
konventiklar äro goda och ha aldrig blifvit åtalade;
de oroväckande konventiklarne äro af helt annat slag:
Jman önskar dä att nägon viss lärare skall komma
till ett ställe och låta höra sig, budkaflar gä dä och
sammanbringa en stor mängd. Man börjar med att
läsa Luthers skrifter, gär derefter ti.ltydning af dem;
Jä börjar ofta så småningom missnöje att uttala sig,
missnöje med lär. böcker, prester, med kyrkan. Olika
aflöper och slutar det hela efter de olika beskaften-
heten af de ledande; der ödmjukhet finnes, äväga
bringas mycken välsignelse, men om en högmodig
anda räder, slutar ej sällan allsammans med kif, in-
bördes bannlysning och förbannelser. Om konventi-
keln kan hällas inom sina egentliga gränser, så fin-
nes ingenting som mera bör befrämjas; men lika med
kyrkoherden Ekdahl trodde talaren, att nägon kontroll
i detta afseende vore nödig.
Prosten Berg instämde deri, att presterna böra vara
närvarande vid och leda konventiklarne, och dertill
äro de berättigade samt ega en god uppränning till
för kyrkan nyttiga konventiklar uti husförhörsinrätt
ningen. Husförhören borde hållas oftare och utveckla
sig efter församlingens behof, så att de intaga plat-
sen för konventiklarne.
fverhofpred. Nordenson fästade uppmärksamheten
på den allmänna klagan som förspörjes öfver konv.n-
tiklarne, öfver att de draga tjenstehjon till sig från
deras husbondefolk, barn från de: as föräldrar o.s. Vv.
Tal. ans:g de enda lofliga och fullt tillräckliga for-
merna för religionsöfniog vara den enskildes husliga
andakt och den offentliga gudstjensten. Genom dessa
bade man ock tillräckliga medel för kristendomens
förkofran.
Kyrkoherden Hammar trodde deremot att det är
rådligast att icke inläta sig på att vilja bestämma,
huru mycken andakt är nödig för en menniska, utan
öfverlemna det ät hvars och ens behof. Hvem vill
drista sig att till en annan säga: så och så mycket
är nog, mer bör du icke hafva. Talaren instämde i
afseende på konventiklarnes nödvändighet med mag.
Lundbergson. Denna nödvändighet beror deraf, att
de utgöra en af de nödvändiga formerna för det krist-
liga lifvet. Det menskliga lifvets hufvudformer äro
tre: det oftentliga, det enskilda och sällskapslifvet;
det kristliga lifvet rör sig inom trenne motsvarande
kretsar; af dessa motsvara konventiklarne på a dliga
området sällskapslifvet; är detta umbärligt, kan man
förbjuda det och påbjuda att endast det husliga lifvet
och det offentliga lifvet få finnas, att man endast fär
röra sig inom embetskretsen och det husliga lifvet,
då kan man ock fö bjuda konventiklar; eljest icke.
Man iar talat om nödvändigheten af kontroller på
k nventiklarne; ja väl, men saknar dä sällskapslifvet
i allmänhet kontroller? Kontrolleras det ej af an-
ständighetskänslan hos värd och gäster samt för öfrigt
af allmänna lagen; hvad som gäller för det verldsliga
sällskapslifvet gäller äfven för det andlige. Orätt
och obehörigt vore att vilja göra presterna till ett
slags polisbetjenter inom detta sällskapslif, och under-
ligt förefölle att höra talas om presternas bevilja de
af btillåtelse, till dylika sammankomster. För kon-
ventiklarne behöfves ingen annan uppsigt, än den som
begagnas för hvarje annan fo.m af sällskapslif.
(Vi äterkomma till diskussionen härom.)
Fredagen den 17 Juni.
Man vände sig nu till de 5:te och 6:te punkterna,
som ha följande lydelse:
5. Huru förhindra, att det allmänneliga natt-
vardsbegäendet länder icke till förderf utan till upp-
rättelse P
6. Hvad kan och bör under närvarande förhål-
landen göras för vinnande af en förbättrad kyrko-
tukt?
Förderfligheten af nativards-tvänget ådagalades i
synnerhet klart och fullständigt af kyrkoherden Ham
mar. Han framlade ur egen erfarenhet talrika bevis
för hvilka missbruk föranledas af lagbud om nattvar-
dens begäende inom vissa tiderymder. Han frägade
Stockholms presterskap om det vore saunt, att näst
före flyttningstiden kyrkorna vore öfverfyllda af kom-
munikanter, hvilka till stor del synbarligen sålunda
kommo till nådabordet, för att erhälla vederbörlig på-
skrift i sina betyg? I Blekinge skickas de som skola
antagas till båtsmän ofta tillbaka, med befallning att
först vederbörligen begå nattvarden, innan de kunna
inrulleras. Mänga sädana företeelser visade sig till
följe at förordningen om nattvardens begäende säsom
vilkor för tjensters och embetens erhällande. Tala-
ren kunde icke upptäcka nägot enda medel, hvarige-
nom ett sådant nattvardstväng icke skall leda till för-
derf.
Pastor Sparrman hade funnit sitt samvete djupt
säradt af de förhällanden, som det närvarande natt-
vardstvänget föranleder; det är förfärligt att vilja
tvinga menniskor genom yttre lagbud till den näde-
fest, hvars ovärdiga begående bringar Jördömelse. Han
ser ingen annan hjelp, än att allt hvad som nu tvingar
och trugar till nattvardens begående borttages. Han ön-
skar äfven att kommunionerna icke blott skola hällas i
kyrkan och pä söndagen, utan äfven hemma i husen
och på hvilken dag och för huru mänga som helst.
Prosten Östlund trodde, att det verldsliga lagbudet
om nattvardsgängen väl kan medföra mänga gagne-
liga frukter; det kan stärka de svaga och innehälla
en behöflig väckelse för mängen. Det är mängen,
som är lik en rykande veke, som icke hinner utsläc-
kas och ofta äfven kan tändas genom de päminnel-
ser och eggelser han finner vid skriftermålet.
Prosten Holm trodde att mycket godt skulle kupna
åstadkommas och mycket af det öfverklagade onda
förekommas genom kommunionförhören, om man at
dem gjorde hvad de borde vara.
Prosten Berg ansäg det visserligen vara mycket be-
kymmerfullt att missbruk egde rum; men det skulle
vara en ännu större sorg om blott ett ringa tal an-
mälde sig att komma till Herrans bord. Dei är dock
alltid en tröst att mänga komma, och man kan hop-
pas att det verkar väckande på mänga.
Prosten Dillner visade genom exempel ur egen pre-
sterlig erfarenhet det svära uti att rätt behandla dem
10.u afhålla sig från nattvarden, för att å ena sidan
icke lemna dem i deras afsöndring, ä den . ndra icke
stöta dem ännu mera tillbaka.
Kyrkoh. Rothlieb instämde med kyrkoherden Ham-
mar och bejakade hans fräga i afseende på de tal-
rika nattvardsgängarne vid flyttningstiden; vidrörde
för öfrigt flera dylika förhällanden, såsom nattvards-
gängen för gesällskap, dä det nemligen ofta händt
att mästaren skickat den afgående lärlingen till natt-
vardsbordet, emedan det stär i författningen, att den
som skall upptagas säsom gesäll skall ha begätt H.
H. nattvard inom natt och ärs. Tal. lade mycken
vigt på det enskilda skriftermäl, som i vår kyrka kom-
mit ur bruk, men som varit bestämdt till dena luther-
ska kyrkans organism, hvarföre också gammal-luthe-
ranerna i Tyskland anföra dess afskaffande säsom en
af sing väsentligaste klagopunkter mot den unierade
evangeliska kyrkan.
Prof. Beckman instämde med den föregående tala-
ren och med kyrkoh. Hammar. Han ansäge emel-
lertid nattvardstvånget ej bestämdt vara grundadt på
mil bkburkalam du dan alnKn Kl4a Ka Fö AL