ställd i en underdånig ansökan at skeppsre-
dare, varfsegare och fabrikanter af geådana ar-
tiklar som höra till fartygs utrustning, att få
tullfritt eller mot en föreslagen modererad tul)
införa utländska fartyg med deras tillbehör.
Både genersltullstyrelsen ech kommerskolle-
glum, hvilkas beiänkanden blifvit infordrade,
hafva, ehuru på olika sätt, yttrat sig tillstyr-
kande för bifall af ansökningen, men regerin-
ge bar funnit eig föranlåten ett gifva dette
ifall i en form som i sjelfva verket är ett
afslag, och eom vi, i en af våra mest bety-
dande näringsgrenars intresse, måste djupt
beklaga. Vi skola söka bevisa, att vi der-
till hafva skäl, men för att på en gång sätta
dem af våra läsare, som äro mindre bekants
med frågan, i tillfälle att bedöma dess utom-
ordentliga vigt, måste vi något omständligare
än vi förut gjort, redogöra för sjelfva ansök-
ningen, emedan den innehåller alla de fakti-
ska upplysningar som för en fullständig insigt
i sakens beskaffenhet äro erforderliga, och vi
begagna dertill den resume deraf, som inne-
hålles i kommerskollegii den 24 sistl. Maj da-
terade sakrika betänkande:
Uti en till E. K. M:t ingifven skrift hafva skepps-
redarne och varfsegarne i Götheborg och Gefle, jemte
ätskillige med dem förbundne näringsidkare, säsom
repslagare, segelsömmare, blockmakare och skepps-
byggmästare i underdänighet anfört, hurusom, sedan
Göthkeborgs skeppsredare och varfsegare vid slutet af
är 1849 i underd. anhällit, att den tullfrihet, hvilken
uti 13 S af tulltaceunderrättelserna var beviljad ut-
ländningar för nybyggda fartygs inventarier, äfven
mätte få ätnjutas af svenska undersåter; att dylik
tullfrihet äfven mätte förunnas svenska skeppsrederi-
erna för ,skeppsförnödenheter, som i allmänhet be-
gagnas för deras fartyg; att, om detta icke kunde
beviljas, åtminstone sädana skeppsinventarier, hvar-
med ett svenskt fartyg blifvit ä utrikes ort försedt
och voro i bruk ä samma fartyg, mätte blifva från
tull befriade samt inventeringspersedlar, hvilka från
nederlag eller kreditupplag i svenskt fartyg härifrån
utföras och vid detsammas äterkomst befunnits vara
tagna i bruk, icke mätte underkastas införselstull;
samt att lin och hampa, säväl häcklad som ohäcklad,
mätte tullfritt få införas, E. K. M:t vid föredragning
af denna underdåniga framställning jemte ätskilliga
andra, i hufvudsakligen enahanda syftning, af skepps
redare och handlande i flere rikets stapelstäder gjorda
underdäniga ansökningar, icke funnit skäl att samma
ansökningar i vidsträcktare måtto bifalla än att, jemte
det tullfri införsel af ohäcklad hampa samt nedsätt
ning i tullen dels för häcklad hampa från 1 rdr till
24 sk. SE och dels efter pröfning af kommers-kolle-
gium, för lin att användas för tillverkning af segel-
duk till 12 sk. LE för ohäckladt beviljats, lättnad
för inhemska fartygs utrustning sökt beredas genom
nedsättning i tullafgiften för utländskt tågvirke från
36 till 24 sk. pr L8 samt för segelduk frän 6 till 4
sk. pr 8, hvarförutan en!igt sednast utfärdade tull-
taxa tullen ä förbydningsmaterialier blifvit nedsatt
samt den bestämmelse i underrättelserna till samma
taxa intagits, att de skeppsförnödenheter, hvarmed ett
svenskt från utrikes ort återvändande fartyg under
resan blifvit försedt, icke äro underkastade tull så
länge de förblifva i samma jartygs bruk; att dessa
lättnader, af hvilka den sednast omförmälde onekli-
gen var af vigt för skeppsrederierna, likväl icke egent-
ligen innebure någon kraftigare hjelp för svenska
skeppsbyggeriets framåtskridande eller för en utvid-
gad skeppsvarfsverksamhet, enär äfven med antagande
att sjelfva fartygen kunna här i landet byggas till
lika godt pris som annorstädes, deras utrustning fort-
farande blifver jemförelsevis för dyr, så länge inven-
tarierna till väsentlig del mäste tagas från utländsk
ort samt kostnaderna för dessa ökas genom transporter
och bestäende tullsatser, och hvarefter priset på in-
hemska sådana inventarier alltid rättar sig; att om
äfven E. K. M:t, med frängående af den skyddsprin-
cip, som hittills blifvit följd med hänsigt till den
inhemska tillverkningen af de för fartygs utrustoing
erforderliga effekter, skulle täckas för sådana med-
gitva fullkomlig tullfrihet, bade dock på sednaste
ären tilldragelser timat, som ingäfve Sveriges skepps-
redare och varfsegare grundad farhåga, att det så-
som en väsentlig hufvudnäring för landet ansedda
skeppsbyggeriet eller verksamheten å svenska skepps-
varfven icke kan, uader nu befintliga förhållanden,
upprätthållas, icke ens på dess nuvarande ståndpunkt;
att sedan genom den engelska nya navigationsakten,
som frän och med är 1850 trädt i verkställighet,
Englands regering, uoder vilkor af reciprocitet, ät
främmande nationers fartyg erbjudit samma rättigbet
och förmäner, som dess egna fartyg åtnjuta, och ef-
ter antagandet frän svenska regeringens sida af detta
erbjudande, säsom en reciprocitetsätgärd kunde räk-
nas differentialtullens upphörande, hade likväl be-
träffande den i sammanhang dermed väckta fråga
att, då svenska fartyg, som blifva engelsk egendom,
kunna der afgiftsfritt naturaliseras och i engelska
flottan inregistreras, samma förmån måtte i Sverige
blifva tillerkänd engelska fartyg, som öfvergå till
svensk egendom, Eders Kongl. Maj:t, med hufvud-
sakligt afseende fästadt å den väda, som på grund
af reciprocitetsförhållanden kunde uppkomma genom
öppen lemnad konkurrens äfven åt de närbelägna
frän mande länder, hvarest skeppsbyggeri-näringen
utgör ett hufvudyrke, under den 1 Februari 1851 i
näder förklarat, det Eders Kongl. Maj:t till ifrågava-
rande framställning ej kunde lemna bifall, hvaremot
Eders Kongl. Maj:t genom kupgörelse af den 15
Augusti 1851 i näder medgilvit att den i kongl. för-
ordningen den 1 Mars 1841 lemnade rättighet till
paturalisation i Sverige af fartyg, byggda utom de
förenade rikena, finge utsträckas jemval till alla ä
utrikes ort byggda, i svensk mans ägo öfvergängna
fartyg, för hvilka belöpande tullafgifter blifvit
här i riket erlagda; att härigenom väl, såsom vid
första anblicken ville synas, en utväg bereddes att
genom inköp af utländska fartyg föröka den på ut-
rikes orter navigerande svenska handelsflottan ,
men att denna utväg äter tillstängdes derigenom,
att tullsatsen för sälunda inköpta fartyg vid se-
naste riksdag bibehölls vid det förut gällande belop-
pet eller 25 procent af inköpssumman, hvilket belopp,
dä man tillägger afgiften till Handels- och Sjöfarts-
fonden samt tolagsumgälderne, rätteligen utgör i det
närmaste 30 procent; att med en så hög tuilafgift,
destomera betungande, som de fleste för fartygs ut-
rustning erforderliga inventarie-effekter i nytt och full-
godt skick redan kunna införas mot en lägre tull
procent, hvilken ändock vällar att de svenska farty-
gen jemförelsevis stä i för högt pris, med visshet
kunde förutse att syftemälet med den i förstberörde
kungörelse gifna utsträckning af naturalisatiopsförmå-
nen, eller svenska handeisflottans tillökning medelst
inköp af utländska fartyg, svärligen kunde vinnas,
hvilken förutsättnings sannolikhet bestyrktes at den
omständighet att, oansedt bristen på säväl inländska
som utländska fraktfartyg vid ett och annat tillfälle,
ssrdeles är 1852, varit så kännbar, att t. ex. i norr-
ländska hamnarne betydliga redan börtslutade trävaru
qvantiteter icke kunnat skeppas, ej ett enda fartygs in-
köp från utlandet veterligen blifvit gjordt; att redan
härat syptes faktiskt ädagslagdt, att Sveriges handels-
flotta är hindrad från att uppnä den tillväxt eller nt-
vidgning, som annars med skäl kunde förväntas och
vore sä naturlig uti ett land, hvars exportalster gifva
sys elsättving till ett vida större antal fartyg än lan-
dets egna och för hvilka sednare derförutsn nya till:
fallen till fördelaktig fraktförtjenst numera blifvit er-
bjudna genom upphäfvandet af de engel-ka naviga-!
tionslagarne. men att svenska handelsflottans mnnder. !.