och längt ifrån att det sken af att vara läsare, som
de velat gifva sig, bör göra att man har större tå-
lamod med deras förseelser, borde de, om nägot
sådant vore möjligt, böta dubbelt. Verldsliga
oorcningar böra bestraffas och i aiseende på sådant
som störande af den offentliga gudstjersten m. m.
stå läsarne under allmänna lagen säväl som nägon
annan; detta är så klart, att det knappt behöft om-
ördas. Talaren föreslog, att man borde ingå med en
petition derom, att alla mätt och steg att med kötts-
liga medel mota andliga förvillelser mätte återkallas
och i stället presterskapet gå till väga pä det sätt
som mötets ordförande, till så mycken hugnad för
kyrkan, gjort, d. v. s. behandla separatisterna med
saktmod och söka öfvervinna det onda med det goda.
Kyrkoh. Ahrling hade ofta hört stränga tillvitelser
mot den svenska kyrkan, men han trodde ej, att de
innebure så mycken sanning. Så förebrär man allt-
somoftast kyrkan för hvad som är statens fel; det
tvång och de straff, hvaröfver man klagar, äro ätgär-
der för statens ändamål och för hvilka den bär an-
svaret.
Kommin. Beckman tackade Unonius för hans yt-
tranden om Amerika och begagnade tillfället till att
hälla en lång och bister filippik mot Nord-Amerika i
bäde politiskt och religiöst hänseende. Han talade
derefter om vädan af olika ritualer och visade sin
kyrkohistoriska insigt genom att uppräkna en mängd
olik ritualier af 1693, 1608, 1567, 1586, 1557,
1548 m. fl., som man med samma rätt kunde
fordra att få begagna. Han hemställde huruvida
det vore rätt att en vördnadsvärd majoritet ger
vika för en klen minoritet och trodde, att den
svenska kyrkans murar skola stå fast, oaktadt allt
hojtandev. Katolska kyrkans imposanta rtorhet ligger
just i ritualens enhet, och man borde i detta hänse-
ende ej mera splittra den redan alltför mycket split-
trade protestantiska kyrkan.
D:r Bergman erinrade den föregående talaren att
den katolska ritualen vore på latin och att man sä-
lunda på det hället för enheten uppoffrade allting, na-
tionalitet, deltagande, andakt; ett föredöme, som ej
mycket vore att rekommendera. En föregående talare
har yttrat, att det är icke svenska kyrkan, utan staten
som förföljer ; härvid borde erinras, att då martyrerna
dödades var det staten, som gjorde det; när Huss
brändes af kyrkomötet i Constanz, skedde det i kej-
sarens namn; sjelfva Pilatus bade ett hvad man kal.
lar godt och visst icke blodtörstigt hjerta; han gat
vika för hopen, i hvars öron öfverstepresterna hvi-
skade: . korsfäst! Unonii yttranden kunde talaren ej
med tystnad förbigä; frän hans egen församling hade
omkring 150 personer utvandrat till Amerika. Hvarje
vecka erhälles nägot bref derifrån, hvilka alla skildra
sakerna helt annorlunda än herr Unonius, i hvilket
afseende man äfven har tillförlitliga källor att tillgå.
Låt vars att ett stort antal, till och med 3, af För-
enta Staternas befolkning utgöras af Nonconfessors; il
Sverige finnes säkerligen ett längt större antal afl
personer, som i lif och anda skilja sig frän kyrkan,
ehuru man ej statistiskt räknar dem; och huru är det
med den äterstäende fjerdedelen i Amerika? Den
har ett så intensivt religiöst lif, den besitter så myc-
ken kraft, att det är den som dikterar lagarne i
kristlig anda, att den förmär att tygla och civilisera
den räa, vilda, af sä heterogena ämnen sammangyt-
trade emigrationen. Herr Unonius har klagat deröf-
ver att Lutberanismen i Amerika sönderfallit i flera
afdelningar; sådant är helt naturligt, så snart den är
fri, ty den innesluter i sig mycket skilda elementer,
i fråga om författningen ett episkopalt och ett pres-
byterianskt, i fråga om läran ett evangeliskt och ett
lagiskt. Läseriets urartande flerstädes är en följd
af förföljelserna; i Danmark har med friheten ailt
sädant försvunnt.
Lektor Elmblad fann det mycket oskickligt att sam-
manblanda särskilda begrepp och saker sä som här
skett, i det man talat om läseri och i samma ande-
drag om liderlighet, dryckenskap, samt om religions-
frihet o. s. v. Man borde låta detta vara detta,
läseri vara läseri, superi superi, religionsfrihet reli-
gionsfrihet, sekt sekt. Man har talat om fanatism
på separatisternas sida; men spörjer man graniigen
efter, torde det ej vara lätt att afgöra hvar den visat
sig skarpast och hätskast. Hade man blygts att på
scenen framdraga och karrikera en af vär kyrkas mest
begäfvade prester, derför att han i hufvudstaden häl
lit nägra religiösa föredrag, som icke hörde till hans
genom yttre lag älagda dagsverke; den stora kallsinniga
hopen har i sin fanatism betecknat hvarje grad af re-
ligiös värma med öknamnet läseris. Från presters
mun finge man höra mänga skarpa och härda ord
om separatisterna. Här borde man väl erinra sig
orden: Om J dömden eder sjelfva, sä vorden j icke
dömda. Presterna borde, då dylika företeelser upp-
stä, alltid allvarligen tillse, om icke skulden i någon
män ligger hos dem sjelfva. — De personer i Norr-
land, som ipvgifvit den förut upplästa skriften äro,
säsom man tydligen kan se, hvarken separatister el-
ler heretici, men nu tvingas de att bli separatister.
Gemensam ritual erfordras icke för kyrklig enhet.
Tvertom säger den augsburgiska bekännelsen uttryck-
ligen, att öfverensstämmelse i ceremonier och annat
sädant, som af menniskor anordnas, icke är behöfligt.
Det vore väl värdt att undersöka, om icke kyrkan
separerat sig från den protestantiska grunden, och om
icke en återgång till symbolerna vore nödig; ty om
konstitutionen är rubbad, kan den ena separatismen
efter den andra uppstä.
Öfrerhofpredikanten Nordenson. TLäsarne visa ä sin
sida ofta en hög grad af andligt högmod, tro på egen
ofelbarhet. Om man ä någondera sidan skulle kunna
göra anspråk på ofelbarhet, så vore det väl på den
der den större insigten och erfarenheten finnes.
Kyrkoherden Hammar sade, att man ej borde förblanda
den yttre enheten med kyrkans inre sannskyldiga en-
het; kyrkan är ett andligt samfund, hvars enhet ej
ligger i det yttre. Augsburgiska bekännelsen säger
ock uttryckligen att kyrklig enhet kan finnas, utan
enhet i yttre bruk och dylikt. Han ville omvända
den föregående talarens yttrande sä: Som ingen är
ofelbar, så bör ingen kunna pätruga andra sina me-
ningar och sin uppfattning. De mera insigtsfulla
tillhör det visserligen att behandla frägan om be-
kännelseböckernas omarbetning, men de böra dervid
icke fordra, att de ringare skola säga Ja och Amen
till allt hvad de uttänkt och sammansatt. För förfat-
tandet af dylika läroböcker och bekännelseböcker for-
dras någonting mer än kunskaper, det fordras andlig
erfarenhet, och deraf kan ofta den ringaste ha mera
än den lärdaste och snillrikaste. Den nuvaran-
de handboken har sina förtjenster, den vittnar
om litterär kännedom och en för sin tid god stil,
men numera och efter den-lyftning i religiöst hänse-
ende, som skett sedan detta århundrades början, kan
den icke mera vara tillfredsställande; likaså syntes
talaren katekesen och psalmboken vara bristfälliga,
den sista minst, emedan man der hade ett temligen
rikt val och kunde undvika det felaktiga. Emeller-
tid, om det berodde af talaren att i denna stund åter-
införa de gamla böckerna, sä ville han det icke, ty
han afskyr allt tväng, och detta skulle innebära en
djup kränkning mot en stor del af medlemmarne i
värt kyrkosamfund. Talaren föreslog att i Norrland,
ler de separatistiska rörelserna ega rum, två guds-
jenster söndagligen skulle hällas, en efter gamla och
en efter nya ritualen.
Mag. Lundbergson ansåg heller icke öfverensstäm-
melse i läroböcker och andra sädana kyrkliga bisaker
säsom nödvändigt för kyrkans enhet. Man borde dock
tillse att inom kyrkesamfundet allt måtte skickligt
illgå. Vore alla separatisterna lifvade af Kristi anda,
skulle de ej vara så envisa och splittringssjuka. Svärt
vore det att vilja tvinga dem inom former, som för
lem äro olidliga, men med den af föregäende talaren
föreslagna anordningen skulle man slutligen kunna
komma derhän, att i samma kyrka få 3 elle: 4 olika
rudstjenster hvar söndag. Rätta vägen vore en om-
. MN a AA 8 RM
MM 2 MN