och längt ifrån att det sken af att vara läsare, som de velat gifva sig, bör göra att man har större tålamod med deras förseelser, borde de, om nägot sådant vore möjligt, böta dubbelt. Verldsliga oorcningar böra bestraffas och i aiseende på sådant som störande af den offentliga gudstjersten m. m. stå läsarne under allmänna lagen säväl som nägon annan; detta är så klart, att det knappt behöft omördas. Talaren föreslog, att man borde ingå med en petition derom, att alla mätt och steg att med köttsliga medel mota andliga förvillelser mätte återkallas och i stället presterskapet gå till väga pä det sätt som mötets ordförande, till så mycken hugnad för kyrkan, gjort, d. v. s. behandla separatisterna med saktmod och söka öfvervinna det onda med det goda. Kyrkoh. Ahrling hade ofta hört stränga tillvitelser mot den svenska kyrkan, men han trodde ej, att de innebure så mycken sanning. Så förebrär man alltsomoftast kyrkan för hvad som är statens fel; det tvång och de straff, hvaröfver man klagar, äro ätgärder för statens ändamål och för hvilka den bär ansvaret. Kommin. Beckman tackade Unonius för hans yttranden om Amerika och begagnade tillfället till att hälla en lång och bister filippik mot Nord-Amerika i bäde politiskt och religiöst hänseende. Han talade derefter om vädan af olika ritualer och visade sin kyrkohistoriska insigt genom att uppräkna en mängd olik ritualier af 1693, 1608, 1567, 1586, 1557, 1548 m. fl., som man med samma rätt kunde fordra att få begagna. Han hemställde huruvida det vore rätt att en vördnadsvärd majoritet ger vika för en klen minoritet och trodde, att den svenska kyrkans murar skola stå fast, oaktadt allt hojtandev. Katolska kyrkans imposanta rtorhet ligger just i ritualens enhet, och man borde i detta hänseende ej mera splittra den redan alltför mycket splittrade protestantiska kyrkan. D:r Bergman erinrade den föregående talaren att den katolska ritualen vore på latin och att man sälunda på det hället för enheten uppoffrade allting, nationalitet, deltagande, andakt; ett föredöme, som ej mycket vore att rekommendera. En föregående talare har yttrat, att det är icke svenska kyrkan, utan staten som förföljer ; härvid borde erinras, att då martyrerna dödades var det staten, som gjorde det; när Huss brändes af kyrkomötet i Constanz, skedde det i kejsarens namn; sjelfva Pilatus bade ett hvad man kal. lar godt och visst icke blodtörstigt hjerta; han gat vika för hopen, i hvars öron öfverstepresterna hviskade: . korsfäst! Unonii yttranden kunde talaren ej med tystnad förbigä; frän hans egen församling hade omkring 150 personer utvandrat till Amerika. Hvarje vecka erhälles nägot bref derifrån, hvilka alla skildra sakerna helt annorlunda än herr Unonius, i hvilket afseende man äfven har tillförlitliga källor att tillgå. Låt vars att ett stort antal, till och med 3, af Förenta Staternas befolkning utgöras af Nonconfessors; il Sverige finnes säkerligen ett längt större antal afl personer, som i lif och anda skilja sig frän kyrkan, ehuru man ej statistiskt räknar dem; och huru är det med den äterstäende fjerdedelen i Amerika? Den har ett så intensivt religiöst lif, den besitter så mycken kraft, att det är den som dikterar lagarne i kristlig anda, att den förmär att tygla och civilisera den räa, vilda, af sä heterogena ämnen sammangyttrade emigrationen. Herr Unonius har klagat deröfver att Lutberanismen i Amerika sönderfallit i flera afdelningar; sådant är helt naturligt, så snart den är fri, ty den innesluter i sig mycket skilda elementer, i fråga om författningen ett episkopalt och ett presbyterianskt, i fråga om läran ett evangeliskt och ett lagiskt. Läseriets urartande flerstädes är en följd af förföljelserna; i Danmark har med friheten ailt sädant försvunnt. Lektor Elmblad fann det mycket oskickligt att sammanblanda särskilda begrepp och saker sä som här skett, i det man talat om läseri och i samma andedrag om liderlighet, dryckenskap, samt om religionsfrihet o. s. v. Man borde låta detta vara detta, läseri vara läseri, superi superi, religionsfrihet religionsfrihet, sekt sekt. Man har talat om fanatism på separatisternas sida; men spörjer man graniigen efter, torde det ej vara lätt att afgöra hvar den visat sig skarpast och hätskast. Hade man blygts att på scenen framdraga och karrikera en af vär kyrkas mest begäfvade prester, derför att han i hufvudstaden häl lit nägra religiösa föredrag, som icke hörde till hans genom yttre lag älagda dagsverke; den stora kallsinniga hopen har i sin fanatism betecknat hvarje grad af religiös värma med öknamnet läseris. Från presters mun finge man höra mänga skarpa och härda ord om separatisterna. Här borde man väl erinra sig orden: Om J dömden eder sjelfva, sä vorden j icke dömda. Presterna borde, då dylika företeelser uppstä, alltid allvarligen tillse, om icke skulden i någon män ligger hos dem sjelfva. — De personer i Norrland, som ipvgifvit den förut upplästa skriften äro, säsom man tydligen kan se, hvarken separatister eller heretici, men nu tvingas de att bli separatister. Gemensam ritual erfordras icke för kyrklig enhet. Tvertom säger den augsburgiska bekännelsen uttryckligen, att öfverensstämmelse i ceremonier och annat sädant, som af menniskor anordnas, icke är behöfligt. Det vore väl värdt att undersöka, om icke kyrkan separerat sig från den protestantiska grunden, och om icke en återgång till symbolerna vore nödig; ty om konstitutionen är rubbad, kan den ena separatismen efter den andra uppstä. Öfrerhofpredikanten Nordenson. TLäsarne visa ä sin sida ofta en hög grad af andligt högmod, tro på egen ofelbarhet. Om man ä någondera sidan skulle kunna göra anspråk på ofelbarhet, så vore det väl på den der den större insigten och erfarenheten finnes. Kyrkoherden Hammar sade, att man ej borde förblanda den yttre enheten med kyrkans inre sannskyldiga enhet; kyrkan är ett andligt samfund, hvars enhet ej ligger i det yttre. Augsburgiska bekännelsen säger ock uttryckligen att kyrklig enhet kan finnas, utan enhet i yttre bruk och dylikt. Han ville omvända den föregående talarens yttrande sä: Som ingen är ofelbar, så bör ingen kunna pätruga andra sina meningar och sin uppfattning. De mera insigtsfulla tillhör det visserligen att behandla frägan om bekännelseböckernas omarbetning, men de böra dervid icke fordra, att de ringare skola säga Ja och Amen till allt hvad de uttänkt och sammansatt. För författandet af dylika läroböcker och bekännelseböcker fordras någonting mer än kunskaper, det fordras andlig erfarenhet, och deraf kan ofta den ringaste ha mera än den lärdaste och snillrikaste. Den nuvarande handboken har sina förtjenster, den vittnar om litterär kännedom och en för sin tid god stil, men numera och efter den-lyftning i religiöst hänseende, som skett sedan detta århundrades början, kan den icke mera vara tillfredsställande; likaså syntes talaren katekesen och psalmboken vara bristfälliga, den sista minst, emedan man der hade ett temligen rikt val och kunde undvika det felaktiga. Emellertid, om det berodde af talaren att i denna stund återinföra de gamla böckerna, sä ville han det icke, ty han afskyr allt tväng, och detta skulle innebära en djup kränkning mot en stor del af medlemmarne i värt kyrkosamfund. Talaren föreslog att i Norrland, ler de separatistiska rörelserna ega rum, två gudsjenster söndagligen skulle hällas, en efter gamla och en efter nya ritualen. Mag. Lundbergson ansåg heller icke öfverensstämmelse i läroböcker och andra sädana kyrkliga bisaker säsom nödvändigt för kyrkans enhet. Man borde dock tillse att inom kyrkesamfundet allt måtte skickligt illgå. Vore alla separatisterna lifvade af Kristi anda, skulle de ej vara så envisa och splittringssjuka. Svärt vore det att vilja tvinga dem inom former, som för lem äro olidliga, men med den af föregäende talaren föreslagna anordningen skulle man slutligen kunna komma derhän, att i samma kyrka få 3 elle: 4 olika rudstjenster hvar söndag. Rätta vägen vore en om. MN a AA 8 RM MM 2 MN